KrönikaDen första gången jag kände av att mitt hjärta rusade var, om jag inte minns fel, våren 2004. Det hade säkert inträffat många gånger innan dess, men inte varit så markant och jag hade då avskrivit det som dålig kondition. Tänk att man kan få så hög puls bara av att gå upp för trapporna?
Men den här dagen var det extremt. Jag minns att jag hade tvättid. Jag gick runt i lägenheten och gjorde ingenting speciellt. Helt plötsligt kände jag hur hjärtat började rusa. Jag la mig ner på sängen men hjärtat ville inte sakta ner. Jag minns att jag tänkte: är det en ångestattack? Men jag hade ingen anledning till att ha ångest.
Jag låg där på sängen och lyckades till och med slumra till lite. När jag vaknade igen slog hjärtat fortfarande lika snabbt. Efter en timme eller två ringde en grannar på. Han hade tvättiden efter mig. Han ville att jag skulle ta rätt på mina kläder.
Hjälp, hur ska jag klara av det här tänkte jag. Jag var så matt att jag knappt kunde gå. Men jag tog på mig skorna och gick ner för trappan. Och där någonstans slutade rusningen. Jag tänkte inte mer på det förrän jag några veckor senare handlade i min lokala affär. Jag stod bland matvarorna med en halvfull kundkorg när hjärtat började rusa. Jag blev matt, fick tunnelseende och kunde nästan inte stå på benen. Det enda jag kunde göra var att långsamt ställa ifrån mig min kundkorg och, med hyllorna som stöd, ta mig ut ur affären och hem.
Under de kommande åren hade jag många rusningar. Ibland varade de i 30 sekunder och ibland höll de i sig flera timmar. Efter långa rusning var jag jättetrött, det kändes som jag precis hade varit ute och sprungit en halvmara. Jag förstod inte alls vad som var fel på mig. Jag ville inte erkänna för mig själv att det var något fel.
Detta resulterade i att jag inte kunde springa långa sträckor hemifrån. Jag visste aldrig när en rusning skulle komma, och när den gjorde det blev jag tvungen att ta mig hem enkelt. Jag kunde inte heller springa själv i skogen, ifall någon behövde komma och hämta mig med bil. Eller i närheten av stora vägar på grund av risken att svimma och trilla ut på vägen.
När hjärtrusningarna hade pågått i ett par år tvingade min man iväg mig till en läkare. Detta var hösten 2006. Jag hade innan dess både införskaffat en pulsklocka och mätt mina träningspulszoner. Jag visste med detta att min maxpuls låg på 188.
När jag kom till läkaren konstaterade han rätt snabbt att han inte visste vad problemet var. Men han gav mig en remiss till hjärtspecialisten. Väl där fick jag en gigantisk pulsmätare som jag skulle bära under 24 timmar. En mätare som var så stor att jag absolut inte kunde utföra någon som helst träning med den på. Och eftersom det oftast var i samband med träning eller hastiga rörelser som rusningarna kom visste jag redan innan att den inte skulle ge något utslag. Men jag gick ändå med på att bära den. Mycket riktigt så konstaterades det inga ovanliga hjärtrytmer under mitt dygn. Ärendet avskrevs men jag gav inte upp. Jag visste ju att något var fel.
Ett drygt år senare, efter mycket tjat, fick jag till slut en lite mindre 72-timmarsmätare. Inte heller denna visade något. 1,5 år hade nu gått och rusningarna fortsatte. En riktigt jobbig vecka kunde jag få avbryta upp till tre träningspass på grund av rusningarna. Trots de uteblivna mätningsresultaten lyckades jag ändå sommaren 2008 tjata till mig ett till återbesök hos hjärtläkaren. Denna gång var det en semestervikarie på plats. Han läste ur min journal och berättade för mig att det inte var något fel på mig. Som tur var råkade detta vara en läkare som tränade en del själv. Och när jag berättade för honom om mitt tränande med pulsklockan. Om att min maxpuls uppmätts till 188, men att jag under en rusning kunde ligga i 230 under flera timmar, förstod han äntligen att det fanns en fysisk orsak till mina problem.
Innan dess hade det känts som alla trodde jag inbillade mig det hela, led av stress alternativt hade dålig kondis och ingen koll på min puls och därför blev rädd när den steg lite. Han gav mig en remiss till Sahlgrenska och äntligen började det hända saker. En månad efter mitt besök hos den sista läkaren kom jag upp till Sahlgrenska där jag fick göra en undersökning (NIE) som gick ut på att kroppen först pumpades full med adrenalin, och sedan fördes slangar ner genom min näsa och ner genom matstrupen (inte alls särskilt trevligt) för att där med hjälp av elstötar kicka igång en rusning och på så sätt se vart felet låg. 30 minuter senare var vi klara och läkaren hade konstaterat att jag hade AVNRT - kortfattat en extra ledningsbana inne i hjärtat som retar igång rusningarna.
Detta var hösten/vintern 2008 och över två år hade gått sedan jag först uppsökte vård för mina problem. Tänk så mycket enklare det hade varit om de bara hade trott på mig från början och gett mig den här undersökningen, så mycket tid och oro det hade besparat mig!
4 månader senare var det dags för operation (ablation). Ett relativt enkelt ingrepp som gick ut på att bränna bort den extra ledningsbanan. Och bara ett dygn senare var jag utskriven från sjukhuset. Fram till idag, nästan fyra år senare, har jag fortfarande inte haft en enda rusning. Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för när jag själv hade mina hjärtproblem satt jag så klart och sökte runt på nätet. Det fanns inte jättemycket information att hitta, och framför allt var det svårt att hitta någon som haft samma problem som jag och fått hjälp. Där emot var det många som ställde samma frågor - vad är det för fel? Och många som, liksom jag, bara hade blivit bortviftade av de läkare de besökt.
För er som läser detta och känner igen er i problemet. Jag fick kämpa i flera år för att få en riktig undersökning. Och till sist lyckades jag. Så stå på er!
