När hjärtat rusar

KrönikaDen första gången jag kände av att mitt hjärta rusade var, om jag inte minns fel, våren 2004. Det hade säkert inträffat många gånger innan dess, men inte varit så markant och jag hade då avskrivit det som dålig kondition. Tänk att man kan få så hög puls bara av att gå upp för trapporna?

Men den här dagen var det extremt. Jag minns att jag hade tvättid. Jag gick runt i lägenheten och gjorde ingenting speciellt. Helt plötsligt kände jag hur hjärtat började rusa. Jag la mig ner på sängen men hjärtat ville inte sakta ner. Jag minns att jag tänkte: är det en ångestattack? Men jag hade ingen anledning till att ha ångest.

Jag låg där på sängen och lyckades till och med slumra till lite. När jag vaknade igen slog hjärtat fortfarande lika snabbt. Efter en timme eller två ringde en grannar på. Han hade tvättiden efter mig. Han ville att jag skulle ta rätt på mina kläder.

Hjälp, hur ska jag klara av det här tänkte jag. Jag var så matt att jag knappt kunde gå. Men jag tog på mig skorna och gick ner för trappan. Och där någonstans slutade rusningen. Jag tänkte inte mer på det förrän jag några veckor senare handlade i min lokala affär. Jag stod bland matvarorna med en halvfull kundkorg när hjärtat började rusa. Jag blev matt, fick tunnelseende och kunde nästan inte stå på benen. Det enda jag kunde göra var att långsamt ställa ifrån mig min kundkorg och, med hyllorna som stöd, ta mig ut ur affären och hem.

Under de kommande åren hade jag många rusningar. Ibland varade de i 30 sekunder och ibland höll de i sig flera timmar. Efter långa rusning var jag jättetrött, det kändes som jag precis hade varit ute och sprungit en halvmara. Jag förstod inte alls vad som var fel på mig. Jag ville inte erkänna för mig själv att det var något fel.

Detta resulterade i att jag inte kunde springa långa sträckor hemifrån. Jag visste aldrig när en rusning skulle komma, och när den gjorde det blev jag tvungen att ta mig hem enkelt. Jag kunde inte heller springa själv i skogen, ifall någon behövde komma och hämta mig med bil. Eller i närheten av stora vägar på grund av risken att svimma och trilla ut på vägen.

När hjärtrusningarna hade pågått i ett par år tvingade min man iväg mig till en läkare. Detta var hösten 2006. Jag hade innan dess både införskaffat en pulsklocka och mätt mina träningspulszoner. Jag visste med detta att min maxpuls låg på 188.  

När jag kom till läkaren konstaterade han rätt snabbt att han inte visste vad problemet var. Men han gav mig en remiss till hjärtspecialisten. Väl där fick jag en gigantisk pulsmätare som jag skulle bära under 24 timmar. En mätare som var så stor att jag absolut inte kunde utföra någon som helst träning med den på. Och eftersom det oftast var i samband med träning eller hastiga rörelser som rusningarna kom visste jag redan innan att den inte skulle ge något utslag. Men jag gick ändå med på att bära den. Mycket riktigt så konstaterades det inga ovanliga hjärtrytmer under mitt dygn. Ärendet avskrevs men jag gav inte upp. Jag visste ju att något var fel.

Ett drygt år senare, efter mycket tjat, fick jag till slut en lite mindre 72-timmarsmätare. Inte heller denna visade något. 1,5 år hade nu gått och rusningarna fortsatte. En riktigt jobbig vecka kunde jag få avbryta upp till tre träningspass på grund av rusningarna. Trots de uteblivna mätningsresultaten lyckades jag ändå sommaren 2008 tjata till mig ett till återbesök hos hjärtläkaren. Denna gång var det en semestervikarie på plats. Han läste ur min journal och berättade för mig att det inte var något fel på mig. Som tur var råkade detta vara en läkare som tränade en del själv. Och när jag berättade för honom om mitt tränande med pulsklockan. Om att min maxpuls uppmätts till 188, men att jag under en rusning kunde ligga i 230 under flera timmar, förstod han äntligen att det fanns en fysisk orsak till mina problem.

Innan dess hade det känts som alla trodde jag inbillade mig det hela, led av stress alternativt hade dålig kondis och ingen koll på min puls och därför blev rädd när den steg lite. Han gav mig en remiss till Sahlgrenska och äntligen började det hända saker. En månad efter mitt besök hos den sista läkaren kom jag upp till Sahlgrenska där jag fick göra en undersökning (NIE) som gick ut på att kroppen först pumpades full med adrenalin, och sedan fördes slangar ner genom min näsa och ner genom matstrupen (inte alls särskilt trevligt) för att där med hjälp av elstötar kicka igång en rusning och på så sätt se vart felet låg. 30 minuter senare var vi klara och läkaren hade konstaterat att jag hade AVNRT - kortfattat en extra ledningsbana inne i hjärtat som retar igång rusningarna.

Detta var hösten/vintern 2008 och över två år hade gått sedan jag först uppsökte vård för mina problem. Tänk så mycket enklare det hade varit om de bara hade trott på mig från början och gett mig den här undersökningen, så mycket tid och oro det hade besparat mig!

4 månader senare var det dags för operation (ablation). Ett relativt enkelt ingrepp som gick ut på att bränna bort den extra ledningsbanan. Och bara ett dygn senare var jag utskriven från sjukhuset. Fram till idag, nästan fyra år senare, har jag fortfarande inte haft en enda rusning. Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för när jag själv hade mina hjärtproblem satt jag så klart och sökte runt på nätet. Det fanns inte jättemycket information att hitta, och framför allt var det svårt att hitta någon som haft samma problem som jag och fått hjälp. Där emot var det många som ställde samma frågor - vad är det för fel? Och många som, liksom jag, bara hade blivit bortviftade av de läkare de besökt.

För er som läser detta och känner igen er i problemet. Jag fick kämpa i flera år för att få en riktig undersökning. Och till sist lyckades jag. Så stå på er!

37 kommentarer till artikeln

1983 • Stockholm
#1
1 mars 2013 - 07:32
Har exakt samma problem...
Tog 2 år innan de kom fram till vad det var. Kändes väldigt skönt att få reda på det. har dock inte gjort en operation ännu eftersom de sa att det inte var något farligt och mitt problem varar bara i max 1 minut.
Har du gjort en operation?
Leif Rubensson
1965 • Kalmar
#2
1 mars 2013 - 07:48
Hade exakt samma problematik under 2010-2011. I början kom "anfallen" väldigt sällan, men med tiden blev de allt vanligare. I december 2010 fick jag recept på betablockerare som tog bort mina anfall. I april 2011 fick jag äntligen göra en ablation (en enklare operation). Sedan dess har jag inga som helst problem och slipper dessutom att knapra betablockerare. När mina anfall kom orkade jag inte ens stå på benen. Min Garmin 305 mätte min puls upp till 245 vid något tillfälle. Rusningarna varierade i längd mellan 10-45 min. Ofta kom anfallen direkt efter ett träningspass. Kommer ihåg hur jag i november blev liggande i en vägkant med regnet piskande i ansiktet. Ingen höjdare.
Jesper Koch
1973 • Falkenberg
#3
1 mars 2013 - 08:27
Mycket bra artikel. Tror att den kan komma att hjälpa många då detta verkar vara ganska vanligt
Kristina Blanking
1973 • Färlöv
#4
1 mars 2013 - 09:16
Tack för en bra , enkelt skriven artikel om en problem som påverkar en så pass mycket. Har själv varit på ett antal utredningar och försöker hantera mina rusningar så gott det går... Olika besvärad vid olika perioder i mitt liv. Mycket stress= fler /längre rusningsattacker. Vill helst slippa ingrepp. Löpningen har gjort att jag inte behöver nån medicin i form av betablockerare längre, har annars ätit dem sedan tonåren. överhuvudtaget är det jäkligt obehagligt med rusningar och svårt för andra som aldrig varit med om det att fatta vad det är/eller hur det känns.Första gången jag fick det på en gympalektion i gymnasiet, trodde jag att det var kört.
Men idag mår jag bra och har lärt mig leva med, tack och lov , ett betydligt antal färre rusningar och bättre kondis.

1971 • Nykvarn
#5
1 mars 2013 - 09:53
Bra skriven och viktig krönika! Hade du inte tränat med pulsklocka och haft så bra koll hade du säkert inte lyckats övertyga läkaren om att få komma på besök igen.

Hoppas att den här texten kan hjälpa fler med det här problemet!

Träna väl!
Gabriella
1974 • Stockholm
#6
1 mars 2013 - 10:48
Intressant och välskrivet!
Malin Levisson
1976 • Långviken
#7
1 mars 2013 - 13:50
Mycket intressant. Har själv haft kortare rusningar (ca 10-20 sek)vid några tillfällen under en period men det var ett tag sen nu. De kom i samband med ren fysisk ansträngning, men även i kombination med nervositet/spänning. Av de gånger jag haft pulsklocka på mig så mätte den som högst 224. Det var och många runt mig som sa att den måste ju mäta fel. Efter att läst detta inser jag att den gick nog rätt.
Johan Wikström
1968 • Ystad
#8
1 mars 2013 - 14:28
Tack för en bra artikel. Bra kämpat med tjatet, synd att det skulle behövas.
katrin johansson
1979 • åkersberga
#9
1 mars 2013 - 14:54
tack för en fin artikel. har upplevt samma resa nästan efter år av undersökningar så fick jag min ablation för snart 6år sedan. det är underbart!
Jenny
1971 • Årsta
#10
1 mars 2013 - 15:04
Blir verkligen ledsen att läsa att det är så svårt att bli trodd. Min bror hade samma probelm, men tack vare vår moster som jobbat på kardiologen var det inga problem att få träffa en specialist som tog problemet på allvar. Idag har han gjort ett enkelt ingrep och slipper tuppa av av sina hjärtrusningar. Jag hade aldrig trott att denna lättdigagnisticerade åkomma var något man viftar bort. Morr.
1980 • Alingsås
#11
1 mars 2013 - 16:24
Jag har ju redan läst den här historien en gång, men mycket bra att du delar med dig!

Kram M
1965 • Eksjö
#12
1 mars 2013 - 20:07
En ablation eller andra operativa ingrepp är ju inget man skall slänga på folk vid första läkarbesöket, alla operationer innehåller riskmoment före, under och efter, hjärtklappning kan ha många olika orsaker och flera av dem är eller kan dessutom vara tillfälliga/övergående, t.ex så kan vissa formera av sköldkörtelrubbning.orsaka hjärtklappning, dessutom är det inte livstidsgaranti på ablation, ledningsbanan kan växa tillbaka på några månader, det är trots allt kroppens starkaste och tåligaste muskel vi pratar om.

Vänta och se om det inte går över av sig självt är trots allt den vanligaste diagnosen på världens alla vårdcentraler eftersom det faktiskt statistiskt sett även är den mest framgångsrika och den som gör minst skada på längre sikt.

Visst borde hon ha fått rätt diagnos tidigare, men man kan ju inte kräva att alla läkare skall vara idrottsintresserade lika lite som man kan kräva att alla mag-tarmläkare skall vara intresserade av matlagning - dock kan man om man tror att det är idrottsintresserat ringa runt till vårdcentraler och fråga efter en sådan före det första besöket, vi har nu numera vårdval...
Kristina Sund
1978 • Göteborg
#13
1 mars 2013 - 22:11
Tack för alla kommentarer! Verkar som jag (precis som jag trodde) inte är ensam om mina problem.

Peter Andersson: precis som du skriver så ska operation naturligtvis inte vara det första man gör. Men när problemen är så långvarig och begränsar ens liv så mycket tycker jag det är en självklarhet att man ska kunna få hjälp. Det är trots allt ett väldigt litet ingrepp med väldigt få risker.

Vänligen
Kristina Sund
joggandesund.wordpress.com
1956 • PARTILLE
#14
1 mars 2013 - 23:09
Intressant läsning och jag kände igen mig en del. Du är verkligen inte ensam om detta Kristina. Det viktigaste är att inte tappa modet. Jag hade mitt kör i tre och ett halvt år. Med flimmerattacker som kunde sitta i upp till 50 timmar. Jäkligt irriterande. Jag fick göra två ablationer 2003 och även det föregicks av lite tjat. Och innan jag gjorde ablationerna, undersöktes jag ur alla vrår och vinklar.
På den tiden uppträdde jag under namnet sinuslöparen :-) fast idag tycker jag ultrastefan är bättre :-)
Fick tillbaka lite flimmer under påsk 2011 men dom kommer inte så ofta och jag har bara gjort tre-fyra konverteringar sedan dess.
Kan rekommendera två sajter med bra forum: http://www.cardiacathletes.com/
och svenska: http://förmaksflimmer.se/

1983 • Stockholm
#15
2 mars 2013 - 01:11
Väldigt få risker är ju inte helt sant.
Finns en risk på ca. 3% att man får pacemaker om det skiter sig...
Kristina Sund
1978 • Göteborg
#16
2 mars 2013 - 09:43
Det finns två sätt att göra ablation - den ena där man bränner ledningsbanan och den andra där man fryser den. När man fryser är risken för Pacemaker väldigt liten. När man bränner tror jag det var en risk på ca 5%.
Men med det sagt. Om jag inte gjort operationen fanns det betydligt större risker för andra hjärtproblem i framtiden pga den stora ansträngning som hjärtat utsattes för, så det var en risk jag var villig att ta.
Åsa Simonsson
1969 • Gävle
#17
2 mars 2013 - 10:15
Tack för din artikel, Kristina! Den var mycket intressant.
Jag har själv lidit av hjärtrusningar en ganska lång tid och har äntligen kommit iväg till läkare, som förstås inte förstod mina bekymmer och inte gjorde nånting alls... Men efter att ha läst artikeln så känner jag att jag måste gå vidare med det här och få det ordentligt utrett. Tack än en gång!
Keith Schäfer
1965 • Stenkullen/Moskva
#18
2 mars 2013 - 12:52
Suverän artikel !
Även om det ibland tar tid inom sjukvården så har vi fina resurser i Sverige.
1975 • Borås
#19
2 mars 2013 - 17:38
Jag har också gjort denna operation för 17 år sedan och aldrig känt något efter detta...
1983 • Stockholm
#20
2 mars 2013 - 19:16
Kristina: Större risker för andra hjärtproblem? jag fick höra att det inte var något farligt? Det jag märker av är att jag blir trött och får tunnelseende. Borde jag göra en uppföljning på detta?
1964 • Skellefteå
#21
2 mars 2013 - 22:15
Jag har haft problem med hjärtrusningar sedan jag var barn. De kommer i samband med träning en eller ett par gånger i månaden, och varar mellan 5 och 20 minuter och med en puls på ungefär 170. Ibland händer det att hjärtrytmen istället för att återgå till normal takt övergår i ett långsamt förmaksflimmer som inte går över av sig självt. Detta händer någon eller några gånger per år, och då behöver jag elkonverteras.
Sedan många år tillbaka äter jag betablockerare som minskar antalet rusningar, och även håller ner pulsen något när de väl kommer.
På 90-talet utreddes jag för eventuell ablation, men man kunde då inte hitta någon extra ledningsbana. Nu står jag på tur för en ny utredning som jag hoppas mycket på. Det är roligt att läsa här att många har blivit hjälpta av ablation.
Kristina Sund
1978 • Göteborg
#22
3 mars 2013 - 00:01
Michael: Nu minns jag inte exakt vad det var läkaren sa till mig tyvärr, men med risk för att säga fel så försöker jag ändå komma ihåg.
Jag tror det var så att den typen av rusningar jag hade i förlängningen riskerade att leda till förmaksflimmer. Vid förmaksflimmer finns risken att det bildas proppar i hjärtats förmak som tar sig ut och blockerar andra delar av kroppen.

Eftersom jag var ung och i övrigt fullt frisk ansåg läkarna att jag både skulle må väldigt mycket bättre med en gång av att slippa alla rusningar som begränsade mitt liv, men också att jag skulle ha lättare att genomgå en operation (snabbare läkning osv) än om jag avvaktade tills jag blev äldre och då eventuellt hade fått förmaksflimmer.

Är lite ute på hal is här eftersom jag inte minns exakt vad som blev sagt. Men är du orolig för Pacemaker så kolla möjligheterna att de fryser ledningsbanan istället. Då kan de först frysa den lite, kolla så att det är rätt ledningsbana de fått tag på, och sen frysa den ordentligt (i samma ablation så klart) och då minimeras riskerna till i stort sett noll.
Ann Otterborg
1967 • Motala
#23
3 mars 2013 - 12:19
Tack för att du delade med dig Kristina. Hjärtat är ju inget att leka med.
1967 • Hyllstofta
#24
3 mars 2013 - 16:22
Hej!
Har själv haft detta problem i 20 års tid med varierad intensitet och ibland flera år mellan gångerna. Jag fick det ofta vid vilan efter träning eller om jag huttrade vid kyla eller i samband med fest (lite alkohol:-)). Sommaren 2011 fick jag åka in med 14 dagars mellanrum för att stoppa med hjälp av en spruta som stoppar upp hjärtat för att det efter någon sekund startar om i rätt rytm igen. Det slutade inte själv längre som det gjort innan. Inom ett halvår var jag inne 4 gånger och efter det så fick jag tid för en ablation. Det är nu exakt 1 år sedan och jag har inte haft det en enda gång sedan dess. Har aldrig haft något problem att bli trodd men de senaste gångerna var jag ju på sjukhus så det blev bra dokumenterat. Man är vaken under operationen och kan följa vad som händer på dataskärmar! Mycket intressant men det är kanske bara jag som är knäpp som tycker det!!!
1963 • Lebro
#25
3 mars 2013 - 18:35
Hej! Har också haft problem med hjärtrusningar och dubbelslag, men sen jag började äta magnesium har det blivit bättre. Kalcium drar ihop muskler och magnesium är tvärt om. Svettas man ( och det gör man ju om man tränar :) ) så försvinner magnesiumet i kroppen. Jag blev väldigt förvånad när det blev sån skillnad.
Ann-Sofie Forsmark
1979 • Sundbyberg
#26
3 mars 2013 - 21:59
Fint att du delar med dig! jag diagnostiserades 2003 men då var det fortfarande "bränning" så jag ville inte pga riskerna för pacemaker. Men 2011 så insåg jag att det påverkade livet för mycket- jag kunde inte träna som jag ville. Inte göra upphopp, intervaller etc utan att det strulade. Ablationen var supersmidig (då frös man ju bort den extra retledningsbanan) och nu tycker jag det känns som ´" ett nytt träningsliv" faktiskt.
Helene- nej visst är det häftigt med alla datorskärmar? Läskigt men häftigt!!
Rasmus Olsson
1979 • Göteborg
#27
10 mars 2013 - 23:36
Jag fick min första "rusning" (hädanefter kallar jag dem "episoder", för det är det ord jag själv alltid använt) en midsommarafton när jag var 15 år och blev helt vettskrämd. Stod bara still, gjorde inget särskilt, och helt plötsligt ville hjärtat hoppa ur bröstkorgen. Det varade inte länge, men kvällen var förstörd. Nästa gång var nån månad senare samma sommar, när jag reste mig ur sängen hemma. Försvann på några sekunder, men det var början på många år av oro och ångest.

På hösten började jag på gymnasiet, men var så rädd för att få en ny episod att dagarna i skolan var helt meningslösa. Jag låste in mig på toaletten för att slippa visa min oro för andra. Eller så satt jag i biblioteket och gömde mig i nån bok.

Senare under året, eller tidigt nästa år, kom jag till en läkare som inte tyckte det var nåt att bry sig om. "Paroxysmal takykardi" blev diagnosen, och det var ofarligt. Jo, men även om det var ofarligt var det ju obehagligt!

Under resten av tonårsperioden tränade jag inget alls, för jag hade blivit rädd för min egen puls! Kände hela tiden efter. Varje gång jag böjde mig fick jag hålla andan på ett visst sätt (jag lärde mig, utan att veta att det var en vedertagen metod, att påverka vagusreflexen med hjälp av andning och bukspänning) och i många andra situationer fick jag också röra mig på ett visst sätt för att förhindra en ny episod. Ofta fick jag det jag kom att kalla "känningar", dvs närmast ett "bubbel" i hjärtat som alltid var inledningen till en episod, men som gick att hejda för det mesta.

Det var en ständig ångest, och det begränsade mig fysiskt och socialt, men som med så mycket annat, så lär man sig att leva med det, och det blir vardag. Naturligtvis borde jag ha försökt få det åtgärdat redan under 90-talet, men så blev det inte.

Under långa perioder hade jag inga episoder alls. Vissa perioder var det ständigt problem, även om jag för det mesta lyckades häva redan i inledningsskedet. Men våren 2008 hade jag fått nog. Det gick ut över min sömn, mina studier, min träning och mitt sociala liv. Jag tillbringade många nätter i närmast paniktillstånd för att hjärtat "bubblade" oavbrutet. All mental energi gick åt till att tänka på, och förhindra nya episoder.

I slutet av våren 2008 gick jag till min vårdcentral. Fick träffa en läkare som inte alls trodde på mig. Jag fick göra ett EKG, men eftersom jag inte hade en pågående episod då, så visade det så klart inget alls. Och därmed var saken klar, tyckte han. Nä, jag gav mig inte, utan tjatade mig till en remiss till en riktig hjärtläkare. Dit kom jag några veckor senare, och han konstaterade samma sak, att inget syntes på EKG. Han kollade också med ultraljud och mätte extra noga, lyssnade och fick mig att göra ett arbets-EKG. Superfriskt hjärta. Inga detekterbara defekter eller elektriska fel. Men han sa att jag direkt skulle försöka ta mig till akuten nästa gång det inträffar. Sagt och gjort - nästa gång blev bara nån vecka senare, i mitten av juni. Jag ringde en ambulans och struntade i att försöka häva det själv. En trekvart senare var jag på akuten på Östra och hade sån tur att en av sjukhusets bästa hjärtspecialister hade jour. Jag fick genomgå en specialundersökning med EKG-elektrod i svalget, och direkt kunde de konstatera att det var en okomplicerad AVNRT, dvs en extra nervbana runt AV-noden, som gör att det blir rundgång.

Eftersom det hade gått så lång tid, nästan tre timmar efter att det startat, så kunde vi inte häva det med de metoder som fanns förutom en sista utväg, nämligen en injektion av adenosin, som tillfälligt bryter signalerna i hjärtat och stoppar rundgången. Sagt och gjort, och några sekunder senare så var hjärtrytmen normal. Men det var lite obehagligt att känna att hjärtat tog en paus på 1-2 slag...
Jag fick en EKG-utskrift och en diagnos på ett papper, som jag sen tog med till hjärtspecialisten jag först träffade. Han skickade en remiss till Sahlgrenska för ablation.

I slutet av sommaren fick jag ett brev från Sahlgrenska att min remiss var mottagen men att kötiden var så lång att jag kunde erbjudas operation på Karolinska i Huddinge i stället, tack vare vårdgarantin. Självklart tog jag den chansen, och i december var det dags. Dagen före Nobel-dagen, faktiskt, och jag bodde på hotellet mitt emot Konserthuset, så jag hade full utsikt över Hötorget när alla festgäster anlände på kvällen! :)

Operationen var en kryoablation, och den ska man välja i den mån man får chansen. Risken för komplikationer är mikroskopisk. När man bränner, som man annars gör, så har man bara en chans. Bränner man fel riskerar man att få ha pacemaker resten av livet. Med kryometoden kan man kyla lite för att bedöva nervbanan, och på så sätt se om man är på rätt ställe. Är man det fryser man sönder nervbanan permanent. Bränningen är också smärtsam och katetern kan röra sig under bränningen. Kryokatetern fryser fast och ligger still, och den bedövar smärtnerver så man känner inget alls.

Operationen skulle vara direkt på morgonen, men blev framskjuten till tidig eftermiddag. Inte så roligt eftersom det var på fastande mage (fick inte äta frukost). Blodsockret var obefintligt när det var dags för operation. Jag fick byta om och lägga mig på en bår i operationsrummet. Höger ljumske rakades och fick lokalbedövning, och jag fick dropp i armen. Sen förde de in de tre elektrodkatetrarna först, och skickade in dem till vissa positioner i hjärtat. Placeringen såg de med hjälp av röntgen. När elektroderna kom fram till hjärtat kittlade det! En underlig känsla! Sen fördes kryokatetern in, och det kändes en hel del, för den var så stor.

När allt var på plats började de stimulera elektriskt, för att trigga den felaktiga nervbanan. Det tog nån sekund, så var det igång. De trodde knappt sina ögon, för det brukar tydligen vara väldigt tidsödande att få igång det. Men mitt låga blodsocker var en starkt bidragande orsak till det, för lågt blodsocker låg ofta bakom "känningar" och "episoder" för mig. När det satte igång och jag var tvungen att ligga still på britsen blev det för obehagligt, och jag bad dem om Stesolid, trots att jag först tackade nej till det. Några doser senare var jag lugnare, och resten av operationen gick fint. De konstaterade att jag hade den vanligaste formen av AVNRT, och den var enkel att åtgärda.

När de hade kartlagt det elektriska i hjärtat provfrös de på en plats, och stimulerade sen hjärtat ordentligt, men utan att det startade nån rusning. Då frös de "skarpt" och fortsatte trigga under tiden, men inget hände. Efter en stund var det klart, och de vred på stimuleringen maximalt, så att hjärtat hoppade i bröstet, men inga felaktiga signaler fanns kvar. Skönt!

Jag rullades ut ur operationssalen (bara två timmar efter att jag lagt mig på britsen inför operationen) och upp till rummet (som jag delade med tre andra, varav en mycket bitter man med ett förmaksflimmer som de misslyckats med att bränna bort trots många smärtsamma försök). Där fick jag ligga helt plant i två timmar för att hålla så lågt blodtryck som möjligt på hålet i ljumsken. Efter två timmar fick jag resa upp huvudet och fick då äntligen äta och dricka! Ytterligare två timmar senare fick jag röra mig ur sängen, men jag sov ett tag i stället. Nästa morgon skrevs jag ut, och sen var det inget mer med det.

Redan samma vecka kände jag ett oerhört lugn, när detta stressmoment i livet äntligen var borta. Det kändes som om jag fick tillbaks en stor del av hjärnan, som tidigare bara varit upptagen med att tänka på, och oroa sig för, hjärtat. Jag kunde röra mig normalt. Böja mig, hålla andan, hoppa, träna, utan att behöva tänka på hjärtat. Några månader efter operationen var jag som en helt ny människa. Glad, pigg och mycket mer social. Jag tror det bidrog starkt till att jag träffade en tjej och blev tillsammans med henne under våren, ett halvår efter operationen.

Nu, mer än fyra år senare, är jag fortfarande helt besvärsfri, och kommer sannolikt aldrig mer få tillbaks det. Gå inte med det, utan få det åtgärdat. Det är så skönt när det är gjort! Operationen är enkel och snabb, och för mig var den också helt smärtfri, men ljumsken var blålila av blod som läckt ut under huden, fast det försvann på några veckor.

Så, det var min berättelse! :)
Kristina Sund
1978 • Göteborg
#28
11 mars 2013 - 21:08
Tack Rasmus för din berättelse.
Och va jobbigt att du behövt gå runt med det så länge och att det verkligen begränsat ditt liv så mycket. Skönt att det äntligen är över.

Din berättelse angående ablationen känner jag i stort sett igen till punkt och pricka. Även hos mig frös de ledningsbanan, och jag det enda obehag jag kände var när de skulle föra in alla slangarna (de lyckades till exempel inte ta sig in genom armen utan fick använda båda ljumskarna istället).

Som sagt - skönt att det är över! <3
johanna nilsson
1980 • lulea
#29
28 mars 2013 - 10:23
Hejsan. jag har själv varit och gått flera utredningar gjort men problemen kvarstår. I mitt fall handlar det om oregelbundet hjärtrytm där hjärtat hoppar äver slag och ibland slår dobbelt. Det kan hålla på så flera timmar av och till. Min puls är väldigt låg i vila och det har kunnat ses ngt som kallas för sinus bradycardi men ingen verkar ta problemen på allvar utan menar att det hänger ihop med min träning. Läkarna skyller allting på träning tycker jag. Nu har jag återigen fått ha på mig en bandspelare under 24 h och skall till en kardiolog och de kommer säkerligen sägs samma sak som de alltid sagt, att det är normalt men frågan är om jag ska behöva tvingas leva med oron om att hjärtat ska stanna? Känner aldrig någonting när jag tränar men ofta om jag springer då det är kallt eller om jag är stressad eller nervös. Det är så obehagligt. Tack för en bra krönika. Jag skriver själv en del krönikor på min blogg. Dessa beror allt som hör livet till. http://www.lopningforalla.se/index.php/bloggar/varabloggare/vinden-mot-kinden
Rasmus Olsson
1979 • Göteborg
#30
28 mars 2013 - 10:31
Sinusbradykardi betyder bara att hjärtrytmen är normal men långsam (under 60 slag/min). Det är helt normalt om man är vältränad och har låg vilopuls.

Att hjärtat hoppar över slag och får dubbelslag är också väldigt vanligt, men en del känner av det mer än andra. Jag har ofta såna, men det är tydligen helt ofarligt. I mitt fall kan hjärtat hålla på så i många timmar särskilt när jag har sömnbrist, vätskebrist eller nåt annat problem i kroppen. När kroppen mår bra så brukar jag inte få såna alls.

Jag skulle tro att det är samma sak du har, Johanna.
Rasmus Olsson
1979 • Göteborg
#31
28 mars 2013 - 10:35
Äh, jag lyckades klicka på flaggan till höger och anmälde mitt förra inlägg som olämpligt, haha! Så om nån forumansvarig läser detta så var det bara ett misstag!
Rasmus Olsson
1979 • Göteborg
#32
28 mars 2013 - 10:46
Johanna, du skriver att det ofta händer när det är kallt eller om du är stressad och nervös. När det är kallt kan irritationen i luftvägarna ge stimuleringar som leds in i hjärtat (pga hur nervbanorna är ordnade i kroppen). När man är stressad och nervös har man en förhöjd nivå av adrenalin i kroppen, och det stimulerar hjärtat, och gör att man lättare kan få små rytmrubbningar av det slaget. Mag/tarmproblem kan också störa hjärtat, liksom blodtrycksförändringar (t ex när man reser sig upp från sittande/liggande eller när man plötsligt slår av på takten efter en kraftig ansträngning).
johanna nilsson
1980 • lulea
#33
28 mars 2013 - 10:46
tack för ditt svar Rasmus. Det känns skönt att höra.
johanna nilsson
1980 • lulea
#34
28 mars 2013 - 10:54
rasmus ja det är ofta då det känns men ofta också om jag druckit alkohol vilket medfört att jag är rädd för att dricka för att dagen efter kommer detta mer. kan hålla på att slå ojämnt och hoppa över slag en hel dag. ibland känns det som om jag blir andfådd eller som att det fladdrar i hjärtat. Vid något tillfälle har jag känt mig trött och slö när pulsen varit låg men jag kan ju träna väldigt bra utan besvär och även tävla bra. Gick till en sjuksköterska som gjorde ekg en gång före Lidingöloppet. Hon avrådde mig från att springa för att pulsen var låg och det tycker jag säger en del om att det finns okunskap runt tränande från sjukvårdens sida. Mina järnvärden har också varit låga av och till /depåerna) men varit mer stabila nu men jag har misstänt att det kan ha med magen att göra . Har dock aldrig känt att det skulle bli någon blodtrycksförändring som du beskriver längs nere i artiklen. En gång när jag sprungit en mara så domnade ena fingret bort, men det kom tillbaka senare igen.
johanna nilsson
1980 • lulea
#35
28 mars 2013 - 10:55
Känner någon till hjärtförstoringar?
Rasmus Olsson
1979 • Göteborg
#36
28 mars 2013 - 11:14
Dagen efter du har druckit kan du mycket väl ha vätskebrist, och vätskebrist (jag dricker inte alkohol dock, så i mitt fall beror det på slarv) brukar hos mig dra igång såna där knasigheter i hjärtat.
johanna nilsson
1980 • lulea
#37
28 mars 2013 - 11:20
okej, då kan det vara detta =) tack för alla tips..
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.