Mot klassikern - Lidingöloppet

Foto: Luca Maurizi

Mot klassikern - Lidingöloppet

KrönikaDet andra steget i Johan Brodins väg mot En Svensk Klassiker var Lidingöloppet. Hur det gick? Läs veckans krönika.

Höstens träningsupplägg var ganska klart redan när jag en söndagskväll i mitten av juli parkerade bilen hemma med en färsk medalj från Vansbrosimningen i fickan. Lidingöloppet väntade om några månader och därefter Vasaloppet. Löpning är min huvudgren – i den utsträckning en medelmåttig motionär kan ha en huvudgren – så det skulle jag fortsätta med ungefär som vanligt och dessutom redan nu lägga in inslag av rullskidor och styrketräning för att förbereda mig för skidäventyret.

Jag hade hört att Lidingöloppet var att jämföra med ett maratonlopp. Den kortare distansen skulle alltså vägas upp av fler och brantare backar och tyngre underlag och därmed ungefär göra dem jämförbara. Jag hade också hört att man blir bra på det man tränar på. Jag tränade mest relativt flack asfaltslöpning vilket i sammanhanget kändes helt fel.

Ärligt talat, hur ofta blir saker som man tänkt sig? Kanske inte alltid. När helgen för Lidingöloppet kom kunde antalet träningspass på stigar, skogs- och grusvägar räknas på ena handens fingrar även om genrepet med Risveden Terräng hade gått över förväntan. Att verkligheten inte blev som planen kan förklaras till viss del av sjukdom, resor och tidsbrist men det fanns ju tid till flack asfaltslöpning trots resor och sjukdom. Det går inte ihop riktigt. Kontentan av det hela är att jag höll mig inte till planen.

Trots det stod jag i slutet av september på ett lerigt gärde på Lidingö för att genomföra det andra delmomentet på väg mot min Klassiker. Vid det tillfället hade jag sprungit sju maratonlopp så distansen skrämde mig inte, däremot gjorde banprofilen för loppets andra halva det. Backar och åter backar och av dessa har väl Abborrbacken det värsta ryktet. Lite nervositet kände jag allt där jag stod och frös, för det var verkligen inte en varm dag.

Startskottet gick och iväg sprang vi. Redan efter några meter insåg jag att det skulle bli blött, lerigt och smutsigt så det var väl bara att springa på rakt genom lerpölarna. Det skulle jag tjäna både tid och ork på jämfört med att springa runt dem. De första 10 km gick lätt, oförskämt lätt nästan. Dock var det här och var trångt, nästan överallt faktiskt, så att springa om någon var lite lurigt. Efter 15-16 km började det komma fler backar och efter 18 blev de längre och brantare. Jag gick in i väggen. Orken tog helt slut men viljan gjorde att jag ändå lyckades hålla mig löpande på planmark och i nedförsbacke även om nästan alla uppförsbackar medförde gång.

Med en aning sårat ego sprang jag i mål spå 2:57:55, en dryg kvart sämre än förväntat. Mina förberedelser hade inte varit tillräckliga eftersom jag inte hållit mig till planen men några timmar efter målgång satt jag ändå ganska nöjd med kärestan på en tapasrestaurang. Jag hade nu gjort hälften av Klassikerloppen och hade bara hälften kvar. Fast hur skulle Vasaloppet gå? Snötillgången i Göteborg är ju långt från säker…  

2 kommentarer till artikeln

1977 • Öjersjö
#1
18 maj 2013 - 11:02
Bra kämpat!

Funderar också på klassikern men att simma Vansbro skrämmer mig enormt..
1978 • Göteborg
#2
24 maj 2013 - 08:01
Monica, Vansbrosimningen är - eller var för mig i alla fall - mycket lättare än jag trodde. Läs min krönika om det loppet om du inte gjort det. http://jogg.se/Artiklar/Artikel.aspx?id=1035
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.