Tvångsmässig träning kan vara en ätstörning

Foto: Mathilda Piehl

Tvångsmässig träning kan vara en ätstörning

Fördjupning/ReportageÄtstörningar handlar om en allvarlig störning av hur en person äter eller hur han eller hon försöker kontrollera sin vikt. De försämrar både den fysiska och den psykiska hälsan samt sociala förutsättningar. Vikt och kroppsform får en central betydelse för hur man värderar sig själv och det är vanligt med starka känslor av skam, självförakt och nedstämdhet.

Inom psykiatrin finns det flera ätstörningsdiagnoser, en är ”ätstörning utan närmare specifikation” (UNS). Ortorexi, överdriven träning och fixering vid nyttigt ätande, är inte en egen medicinsk diagnos, utan går under UNS. 

Ulrica Stjernqvists problem med träningsfixering började i den tidiga tonåren.

– Jag blev mer och mer motiverad och tränade mer och mer, förde dagbok över hur många kilometer/timmar jag tränat och vad jag vägde varje gång. Jag tränade till slut minst två timmar varje dag sju dagar i veckan och om jag blev sjuk eller något annat kom emellan mådde jag mentalt väldigt dåligt. Träningen hade blivit till ett tvångsbeteende.

Hanna Kihlander, pressansvarig för Frisk & Fri, Riksföreningen mot ätstörningar, berättar att det som är utmärkande för ortorexi är att det finns ett tvång.

– De är ofta så extrema att de är svåra att missa. När det handlar om att en person inte längre fungerar, när det blir ”nä jag hämtar inte på dagis för att jag ska träna”. När folk skriver eller säger ”hitta inte på några ursäkter, det finns alltid tid för träning”, så får man passa sig. Att cykla ska vara roligt och det är viktigt att fokusera på att det ska vara just roligt.

Hanna Kihlander uppmanar till eftertanke och till att vi ska hjälpa varandra att fokusera på träning i kombination med vila och hälsosam kosthållning. Samtidigt är det viktigt att analysera sin egen inställning till träning och kost.

– Om du ställer in middagar med kompisar för att du inte vet vad som serveras så är du i riskzonen. Det är inget fel att gå upp tidigt för att hinna cykla tre mil innan jobbet om du tycker att det är roligt, men om du inte vill och ändå gör det så är det sjukt.

– Om man cyklar så hårt att man kräks så kan man säga att skillnaden mellan att vara sjuk eller frisk ligger i tankesättet. Om du tänker: "Jag klarar det här, jag fixar det här, wow va bra jag är" så är det troligen ingen fara men den sjuka i samma situation tänker: "Kom igen då din tjocka kossa. Du måste klara det här jävla äckel, annars blir det ett ännu hårdare pass imorrn." och sen efter kräkningen "wow, nu blev jag av med lite till" så står det inte helt rätt till.

Enligt Hanna Kihlander finns det varningssignaler som är viktiga att uppmärksamma. 

– En träning som ökar väldigt mycket på en kort tid. Eller om man märker att personen får en fixering vid kosten. Ordet besatt är väldigt talande. Pannben ses som lite coolt och tufft, men är det verkligen det? Det regnar och du vill uppenbarligen göra något annat men kan inte hantera ångesten om du inte sticker ut och cyklar. Ordet förtjäna är också vanligt. Man måste förtjäna att äta, sova och vila genom att först prestera.

Om man själv tror att man är i riskzonen bör man söka hjälp. Det finns bra hjälp att få. Många av Sveriges landsting nu har specialistvård för ätstörningar. Och en av de absolut viktigaste faktorer för tillfrisknad är att personen kommer i kontakt med vården så tidigt som möjligt. Desto längre en ätstörning pågår desto svårare blir den att behandla.

– Kontakta Frisk och Fri, vi är en ideell förening med 17 lokalavdelningar. De vet vilken typ av hjälp och vård som finns att få i olika delar av landet, uppmanar Hanna.

Idag hanterar Ulrica Stjernqvist träningen med mer balans än under tonåren.

– Jag har erfarenheten och kunskapen om vad ett sådant här beteende kan leda till. Jag har hittat den perfekta mixen, avvägningen och förhållningssättet till mängden träning men också betydelsen av resultatet av den - den gör att du mår bättre generellt. Måttfullheten har varit räddningen och insikten om vad som händer om du inte håller dig till den.

19 kommentarer till artikeln

1991 • Stockholm
#1
21 augusti 2013 - 10:31
Allt handlar ju om vilken nivå man är på och vill komma till. Det finns nog ingen som kan vara spritt språngande glad och njuta till exstas under ett intervallpass men man gör det för att man vet vilken utveckling man får. Är det sjukt? Ska man hårddra argumenten här skulle det inte finnas någon som utövade en sport mer än som en hobby.

Om jag ska vara helt ärlig tror jag denna artikel representerar mycket av det som är fel med mentaliteten under vår tidsera. Jag tycker att hård träning representerar livet. Och faktum är att om man inte har tillräckligt med livslust för att ta på sig skorna och cykla ett ordentligt pass när det regnar så har jag svårt att tro att samma person kommer ha möjlighet att hantera livets hårda prövningar lika bra som den personen som kan åtsidosätta sig dom motsträviga tankarna och göra det som man vet att man utvecklas av, och inte lyda det lata organet innanför pannbenet som - om den själv skulle få välja - skulle ligga still och äta rent socker ifall den inte behövde ta hänsyn till saker som impulskontroll och andra välbehövliga spärrar.

Är detta också sjukt? Isåfall är jag mycket hellre sjuk än frisk i er bemärkelse.

Jag tror inte någon människa som har fullföljt sina drömmar och uppnått någonting av värde har avböjt att (obs metafor) gå ut och träna i regnet.

mvh Emil http://www.emil-rosenberg.com
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#2
21 augusti 2013 - 11:14
Håller med Emil där. Alla långpass jag körde inför min stora utmaning och dröm i livet, att springa 100km, var inte underbara direkt. Vissa långpass (och ganska många intervallpass) hade jag verkligen ingen lust att köra. Men jag ville klara loppet. Jag ville ge mig själv en rimlig chans att greja det. Hade jag hoppat över något av de viktiga passen hade jag garanterat fått ångest, inte för passet i sig utan för att jag medvetet försämrat mina chanser att klara loppet. Jag antar att jag i artikelns bemärkelse då var sjuk, och då håller jag med Emil igen. Hellre sjuk än frisk i er bemärkelse.

Att sträva efter en dröm, att vilja förbättra sig och ha mål med sin träning är inte sjukt. Det är mänskligt.

Jag vägrar döma ut hårt tränande och fokuserade individer som sjuka bara för att de tränar hårdare än jag, eller för att jag inte förstår deras motivation eller drivkraft. För jag vill i min tur inte bli utdömd av dem som inte förstår mig.
1977 • Skellefteå
#3
21 augusti 2013 - 12:07
Men om ni läser artikeln rätt? Författaren dömer inte ut hård träning, det är beteendet hon belyser. Att man kan vara i riskzonen när man börjar åsidosätta middagar och familj för att man tvångsmässigt mår dåligt om man missar ett löppass.

Men framför allt lyfter hon ju fram det beteendet i kombination med kosten.

Att ha en bra drivkraft och disciplin är en förutsättning för att ens komma igång att löpa. Det är inga konstigheter.
Stina Brask Bilén
1974 • Göteborg
#4
21 augusti 2013 - 13:20
Det som är svårast kring detta ämne, tycker jag, är att många, läs omgivningen, tycker att det inte är okej att missa familjesammankomster, aw med jobbet och liknande för att i stället träna. Men att träna är för mig jämförligt med att plugga till ett yrke som man gärna vill kunna få jobba med i framtiden. Att missa ovanstående saker för att plugga till en tenta är okej för de flesta men att ursäkten är träning är inte lika accepterat. Men för mig handlar det som samma sak. Man måste träna/plugga för att nå sina mål och där till hör också omsorg över vad man stoppar i sig. Man presterar bättre om man käkar bra och rätt sammansatt mat helt enkelt, både i spåret och i skolbänken.
Ronny Lövstrand
1967 • Borås
#5
21 augusti 2013 - 13:34
Snacka om blånaglar...

Rolig bild, man undrar om det är en kille (ovanligt med målade naglar) eller en tjej (ovanligt med så håriga fötter). Kan det vara en cyklist med tanke på verktygen?

När det gäller artikeln så visst kan anorexia och liknande sjukdomar kombineras med överdriven träning (med mål att gå ner överdrivet mycket i vikt). Men det betyder inte att alla som tränar mycket drivs av dessa krafter, de kanske vill vinna någon tävling eller bara må bra.

Själv har jag använt träning för att gå ner i vikt och gör det fortfarande. Men jag är också överviktig enligt BMI-definitionen så jag anser det inte vara någon fara på taket ännu trots att jag gått ner 26 kg sedan december. Men jag kan mycket väl förstå att det är något man kan bli besatt i. Om det sker hoppas jag att någon säger till mig på skarpen. Jag tränar ju för att må bra och vill inte att det ska få motsatt effekt.
T Springsson
1970 • Skotrampa
#6
21 augusti 2013 - 13:53
Jag kan känna igen mig i en viss mån när det gäller "överdrivet" nyttigt ätande, men inte ur den aspekten att det förekommer fel kalorier. Hos mig handlar det om hur maten tillagas och vilka gifter den eventuellt kan blivit utsatt för. Det blir ofta knorrande från mig när kompisen värmer upp mat gemensamt till oss i en gammal glasskartong av plast i mikron. Eller när hon bjuder på hårdstekt mat som innehåller nitrit. Där finns entydigt forskning som visar att det fäller ut ämnen som kan ge cancer. jag vill inte ha det! Vill inte äta smultron som växer i en hårdtrafikerad väg etc. Jag anses som kräsen, besvärlig och jobbig när det gäller mat. Nu har jag lugnat ned mig på denna front och äter det jag blir bjuden av, dock skäms jag inte för att skära bort bränt kött. Det finns säkert en diagnos för en person som jag som inte vill bli sjuk av något jag äter eller får i mig något ämne från en plastvattenflaska, men om det nu är så att hälften av all cancer bero på miljöpåverkan och den andra hälften av arv, så är man väl dum i huvudet om man inte gör allt för att påverka det man kan?
1977 • Skellefteå
#7
21 augusti 2013 - 13:55
Absolut Erika. Skillnaden ligger väl i att göra sitt val för att man själv vill, i stället för att känna att man tvångsmässigt måste.
1991 • Åkersberga
#8
21 augusti 2013 - 14:56
Jag tror att skillnaden mellan en som har en ätstörning och ni som tränar hårt är att ni har ett mål med er träning samt att man lyssnar på kroppens signaler. När man tex har ortorexi så har man alltid en känsla av ångest och planerar grundligt vad och när man ska äta, när och vad man ska träna, därtill vet man exakt hur mycket kalorier ett visst livsmedel innehåller. Livet innehåller bara träning och mat och oftast beror det på ett kontrollbehov. Detta mina vänner är skillnaden mellan en person som har ortorexi och exempelvis Marcus Hellner
1977 • Skellefteå
#9
21 augusti 2013 - 15:18
Precis så.
Stina Brask Bilén
1974 • Göteborg
#10
21 augusti 2013 - 15:56
+1 på #7
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#11
21 augusti 2013 - 16:11
Under den period jag tränade som hårdast inför tävlingen hade jag stenkoll på kalorierna (annars tappade jag för mycket i vikt) och näringsvärdena. Ångestbefriat dock, jag tyckte det kändes tryggt att veta att jag tankade kroppen med mycket och bra bränsle så att jag skulle kunna träna så hårt och mycket som jag ville, för att i förlängningen kunna förverkliga min dröm. Obegripligt för somliga. Nödvändigt, enligt mig.

Håller f ö med #7 att man måste vara bra bakom om man inte förändrar det man kan, om miljö och livsstil är halva anledningen eller mer till varför vi blir sjuka..?

Det är artiklar som den här jag får uppkörd under näsan av "välvillliga förståsigpåare" i bekantskapskretsen. Sådana som tar min målmedvetenhet och kärlek till löpningen för ortorexi (nya modeordet bland vissa jag känner). De tar sådana här artiklar som någon form av alibi för att slippa motionera alls, för det kan ju vara farligt. De inte förstår att jag drivs av lust och glädje, längtan och lycka - något en ortorexier inte gör. De utgår från att alla tänker på träning som de själva gör, dvs något olustigt man blir svettig av...
"Ja, man ska inte ta ut sig, det läste jag i blaskan-X. Då kan man bli sjuk!" flabb. "Ja vissa är det väl försent för." Mer flabb. Menande blickar.

Ridå.
1954 • Arboga
#12
21 augusti 2013 - 17:10
Tränar och inte tycker det är roligt!?
Sjukt tycker jag.
1972 • Partille
#13
21 augusti 2013 - 19:02
För mig känns skillnaden i varför man tränar?
* Må bra
* Starkare kropp
* Uppnå ett/flera mål
* För att jag måste.
1972 • Partille
#14
23 augusti 2013 - 08:38
För att personer som tvångsmässigt tränar finns inte?
Thomas Svensson
1982 • Hästveda
#15
24 augusti 2013 - 16:36
Det krävs lika stark karaktär för att vila som att träna, beroende på hur man är som person :)
1954 • Arboga
#16
24 augusti 2013 - 19:45
Jag har hört motionärer som tror att de inte kan bli övertränade. För det är "bara något eliten kan bli". Och sedan fortsätter det att träna varje dag, utan dagar för återhämtning.

Inte konstigt att folk blir sjuka, när det florerar så många myter om träning och kost.
1968 • Västerås
#17
27 augusti 2013 - 22:32
Kommenterar inte artikeln men väl bilden. I min värld är det bilden av en könsstörd persons fötter. Målade naglar hos en man, kanske ett inslag av " hen" ?
Ronny Lövstrand
1967 • Borås
#18
28 augusti 2013 - 13:43
@Carl-johan: Är du säker på att det är en man? Annars är ju blånaglar ändå något som vi löpare får förr eller senare.
1995 • Lund
#19
29 januari 2014 - 22:13
Nu är det ju träning det här forumet handlar om och inte könsidentitet, men jag tycker inte att ordet könsstörd hör hemma någonstans.
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.