KrönikaFörsta dagen på mitt nya jobb i Zambias huvudstad Lusaka fick jag höra talas om Vic Falls Marathon som skulle gå av stapeln två veckor senare. Några av mina nyfunna nordiska vänner skulle åka dit för halvmaran, så jag anmälde mig och gjorde så gott jag kunde för att formtoppa på 14 dagar.
Lördag morgon åkte vi de 50 milen till Livingstone och korsade gränsen mot Zimbabwe där Victoria Falls ligger. Efter energiladdning med en caesarsallad på krokodil somnade jag tidigt under mitt myggnät. Temperaturen i Victoria Falls kan nå 40°C på dagarna så loppet startar tidigt. Vid starten varnade speakern för att man siktat elefanter på väg mot morgondrinken och vid nummerlappsutdelningen fanns informationstavlor som uppmanade oss löpare att stå stilla och låta djuren få företräde om vi skulle stöta på några. Där fick jag min första aning om att just det här loppet kanske inte är det bästa för att sätta personligt rekord.
Klockan 07.00 sköts vi iväg. De första kilometerna är de vackraste då löparna springer över den gamla bron vid de mäktiga Viktoriafallen, rundar en kon på Zambiasidan och sedan kommer tillbaka innan banan viker in i nationalparken. Att passera Viktoriafallen var en häftig upplevelse och dess 100 meter fallhöjd utgjorde en av de bästa utsikter jag någonsin haft på ett joggingpass.
Jag var osäker på hur effektiv min formtoppning hade varit så under loppet försökte jag hitta en rygg att följa i ett tempo strax under min måltid om 5 min/km. Jag sprang och njöt av tanken på en behaglig resa genom Zimbabwes augustigryning när jag nådde första vätskekontrollen. Där delades inte vattnet ut i muggar som jag är van vid från andra lopp, utan i små plastpåsar. Efter en stund tog jag mod till mig och försökte att fiffigt och kontrollerat klämma upp toppen på påsen vilket resulterade i att hela behållaren sprack och vattnet flög upp i ansiktet på mig. Genomblöt och törstig fortsatte jag genom nationalparken.
Från 14 km hade banan i huvudsak gått uppför så vid 18 km hade jag halkat efter den tid jag siktat på men lutningen visade inga tendenser på att avta. Jag muttrade för mig själv, väjde för några vårtsvin som passerade över vägen och lovade mig själv att i alla fall ta i så gott jag kunde den sista biten. Trött och flåsig tog jag mig med vad som skulle föreställa en spurt i mål på dryga 1.48 och hälsades välkommen som bästa (och enda) svensk. De till och med tackade mig och mitt sällskap för att vi stöttat arrangemanget genom att komma hela vägen från Norden.
Vic Falls halvmarathon var en fantastisk upplevelse, trots alla överraskningar – eller kanske just därför. Jag längtar redan till nästa år. Och då ska jag vara beredd.
