Berlin Halvmarathon 2013 - Jag mötte Våren. Nu är vi bästa vänner! Del 1 (av 2)

 
Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)
 
 
Att åka utomlands och få springa sitt första lopp, det är något som har varit kittlande under en lång period. Samma vecka har jag varit på semester i Prag och försökt njuta så mycket det bara går av den underbara staden, men söndagen har legat och gnagt i huvudet både då och under en längre period. Min första och endaste halvmara som sprangs i Stockholm förra året, tog mycket på mina krafter både psykologiskt, men även på min kropp. Oavsett om jag på förhand gick ut att jag hade blyga mål som "att komma under 2 timmar", så var det helt klart sub-90 som fanns i huvudet och så blev det, med råge.
 
Det finns människor jag beundrar och det är de som springer marathon, för där är jag absolut inte rent mentalt än. För att springa ett halvmarathon, särskilt om man är lite som jag. Springer 2, kanske någon gång max 3 löppass i veckan och sällan så mycket längre än 1 mil. Lägg därtill att jag ser mig fortfarande lite som en nybörjare, då jag inte ens löpt i ett år än. Dock har jag 22 lopp under bältet och det har givit mig mycket lärdom helt klart. Det har varit mycket ångest inför loppsäsongen 2013 och hela vintern har varit rent psykiskt påfrestande, framförallt nu när snön och is har legat som ett tunt ångesttäcke över både grusvägar men även på min njutelsevägar i huvudet. Jag sprang Premiärmilen på ett helt klart fullt godkänd tid och jag lyckades delvis bemästra mitt illamående, men det lämnade en bitter eftersmak att jag kommer att få tunga strider med densamma.
 
Så vad hade jag egentligen i kroppen sedan Premiärmilen? Totalt blev det "bara" 4 löppass. 1 x 11 km, 1 x 12 km. Inget av dem var särskilt snabbt egentligen. Sen ett segt 7.8 km-pass i Prag, utan energi. Sen ett 9 km i riktig full karriär under hemkosten i onsdags från Prag. Under fredagen valde jag att avstå mitt pass, för att vila kroppen. Ett beslut som kom nog att påverka hela utgången om jag nog får vara frank.
 
Jag och min far, som är en stor supporter av mina lopp (kul att vara pensionär och ha möjligheten) satte oss på ett plan till Berlin under lördagen. En stad jag gillar väldigt starkt, den har en charm som inte alls är lik Prags. Utan den är sliten, fylld av historia och andas mångsidighet på ett sätt som jag inte kan förklara på varken stående eller sittande fot. Nåväl, nu ska jag försöka ge er så mycket jag kan av mina tankar. Here we go.
 
Inför: På förhand hade jag sovit ganska lite de tre dygnen jag var tillbaka i Stockholm, ingen höjdare. Är det något jag hatar av att känna av, så är det faktiskt trötthet inför lopp. Det är lite som en irriterande geting, som man försöker vifta bort, men som återkommer gång på gång med ilsket humör. Det blev en direktbuss till Alexanderplatz, där loppet skulle gå. Väl på plats, på ett ställe där jag rent sjäsligt mår bra att strutta omkring och ha TV-tornet i närheten, så var det dags att hitta hotellet. Det tog inte alls lång tid, utan det låg väldigt nära och jag var väldigt glad att behöva erfara att det var 5 minuter från hotell till start med apostlahästarna. Incheckad på ett trevligt rum fyllt med speglar och en någorlunda konstig överraskning iform av en dusch som synts rätt ut i rummet.

Här kan man se rakt igenom duschen, framförallt med alla speglar i rummet. Awkward!
 
Det behövdes bara 5 minuter på rummet, sen var det dags att göra dagens första och viktigaste ärende. Nämligen att åka till den gamla nedlagda flygplatsen Tempelhof och hämta ut sin nummerlapp. Jag älskar att åka tunnelbana, ännu roligare blir det när man är utomlands och gör det. För det gör man så sällan (Weird guy). Efter lite krångel i tunnelbanan lyckades vi komma fram till slut, att hitta flygplanshangaren var inte svårt, med tanke på alla som drog runt på sina goodiebags från Berlin Halvmarathon. Det var helt enkelt att bara gå mot strömmen och hitta Tempelhof.
 
 
?
 Sen var det bara att gå in och hämta påse + nummerlapp. Men så var verkligen inte fallet, utan det var som en stor jävla mässa. Det var hur mycket folk där som helst, sen säljare av allt möjligt (skor, ätbara saker, klockor, kläder osv). Det var lite halvfränt och då förstod jag på riktigt att loppet var ganska stort och att det finns ett visst intresse helt enkelt. Det tog sin tid innan man äntligen kom fram till nummerlappsutdelningen. Först fick man gå inomhus tills man kom ut på flygbanan och sen var det två hangarer på detta. Lite häftigt må jag säga.
 

?
 Det var lite småhäftigt att gå igenom en löparversion av "Brandenburger tor" när man skulle hämta ut sin nummerlapp.
 
?
 
 
Efter detta blev det lite turistande i Berlin, titta på delar av muren exempelvis. Det blev mycket gående och låren tog ordentligt med stryk, kändes rejält trötta vid middagstid efter detta. Inte nog med detta, jag hade haft både huvudvärk, illamående som ryggont också under dagen. Perfekt! Pytsat in ett antal kroner för hela den här resan och jag är rent fysiskt inte i toppskick. Sen är jag inte heller ett stort fan av en sådan här lång uppladdning inför ett lopp, för jag äter sämre när jag är utomlands bevisligen. Därför skulle jag äta så bra och mycket det bara gick, kosta vad det kosta vill. Lunchen intogs på Nordsee, en rätt så stor fiskrestaurangkedja som finns i en hel del länder. Jag älskar fisken där och priserna. Min pappa blev nöjd över att jag drog dit han. Ingen ska behöva leva ett liv utan att äta på Nordsee.
 
Sen blev det intag av yoghurt, kvarg, banan och annat smått å gott som mellanmål. Jag ville inte känna mig energilös som jag gjorde i Prag, det var en hemsk känslan att känna, framförallt nu när man är fokuserad på att vara löpare och jag anser mig vara lite bättre påläst nu för tiden när det gäller kostvana. På kvällen blev det enkelt och behagligt att äta på hotellets restaurang. Det blev en stor och fin entrécote, jag hoppades få ytterligare energi av denna bjässe.
 
 

 
Han här bidrog med köttstycket under kvällen. Tror jag.
 
Nu var klockan rätt sent och tiden var cirkus 21. Jag hade inte tänkt så mycket på loppet egentligen, utan valt att lägga in det till söndagen, då loppet skulle vara. Men under kvällen började tre tankar att forma sig i mitt målmedvetna huvud. Hur skulle loppet gå imorgon? Skulle jag ha en chans att hävda mig? Har jag energi och kraft nog. Det var de här tre tankarna jag gick runt och målade upp hur min morgondag skulle te sig:
 
Jag krossar rekordet och känner mig som en mästare
Jag har gång på gång under fjolåret hävdat mig rätt bra genom att slå rekord på olika distanser, känslan är oslagbar och är alla förutsättningarna perfekta, så finns det goda chanser att slå min tid från min enda halvmara (1:24:58). Men då måste verkligen allt stämma. Blir det så, kan jag åka hem hur stolt som helst.
 
Jag gör ett bra lopp, men är inte många sekunder från ett nytt rekordAtt jag har över ett dygn innan som jag "laddar" upp på är inte för mig optimalt. Jag ska springa utomlands, jag ska även äta frukost någon annanstans. Egentligen sitter allt det där i mitt huvud och det är psykologiskt betingat, men även ett jobbigt ok att bära. Men jag gör för den skull ett bra lopp, är egentligen inte många sekunder ifrån och kan tycka att resan var helt okej.
 
Jag orkar inte fullfölja eller jag gör ett dåligt loppTvå jobbiga tankar att ens tänka på i huvudet. Att lägga ut så mycket pengar för att jag ska "floppa", känns inte värdigt mig. Men man ska ju aldrig utesluta att det kan bli så. Jag kan egentligen bara springa så bra jag kan, sen får vi se hur det blir. Men det får verkligen inte bli på det här viset. För då känns både resan och min löpning som bortkastade (nåja...).
 
De var dessa tre vägar jag kunde gå under morgondagen, men jag var så osäker på min form. Så alla var helt klart rimliga.
 
Uppladdningen störs ytterligare av min far som snarkar en större del av natten och min sömnbrist fortsätter att bita mig i arslet. Inte alls en perfekt uppladdning. Frukosten är stor och erbjuder många olika alternativ, jag försöker äta så pass bra jag bara kan samt att jag fyller på med lite sport lunch, dextrosol och powerrade (det gamla vanliga). Sen var det dags att gå till tävlingsområdet, det hade bildats många stora klungor runtomkring. Jag började känna trycket. Jag joggade försiktigt bland alla människor, försökte känna var jag stod och egentligen gav mig joggen inget svar alls. Jag ställde mig i startgrupp A, ville egentligen bli av med min halsduk och överdagsbyxor. För det var varmt. 7-8 plusgrader och sol. Äntligen, nu började våren komma och jag älskade att bli kysst av solen och smekt med dess varma strålar. Stundens ögonblick var kommen, det var dags att bevisa för mig själv att jag kunde om jag bara ville. Men det skulle krävas otroligt mycket från mig.
 
Del 2 kommer under torsdagen!
     
 
 
 
 
 
 
?
?
 
 
 
 
?
 
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.