Pace on Earth

#TEC100 - Täby Extreme Challenge 100 miles 2013

När jag hade gått i mål skulle jag falla ihop i en liten hög på marken. Totalt utmattad, illamående och med en kropp som värkte och inte längre var min. Det skulle vara soligt, varmt och mitt på dagen. Och jag skulle vägra att resa på mig igen – någonsin. 

Under de sista träningspassen innan TEC jobbade jag med den här målbilden. La till massor med detaljer, försökte känna efter hur det skulle kännas ända ut i varje öm tå för att göra det verkligt. Jag trodde helt och fullt att det var det som skulle krävas för att ta mig runt. 16 mil. För mig helt ofattbart långt. 

Det var soligt när jag gick i mål och det var mitt på dagen, men mer än så stämde inte. Täby Extreme Challenge 100 miles var lätt. 

Nåja, lite ansträngning krävdes såklart. Men inte ens i närheten av så mycket som jag trodde. 

image

Foto: Johan Stegfors


Morgonen
Veckan innan hade jag sovit dåligt och natten mot lördagen sov jag fyra, kanske fyra och en halv timme. Vaknade 3:58 av att jag drömde att jag var inne på varv två av sexton och att jag sprang alldeles för fort. Kunde inte somna om men intalade mig att jag ju är van att gå runt på minimalt med sömn. Att det är vad min kropp vet och kan.

Jag var nervös. Och allt jag försökte peta i mig på morgonen gjorde mig illamående. Åt ändå. Mådde illa. Ville ha kaffe men drack inget. Smoothie på bär, yoghurt, rapsolja, kokosfett, hampaprotein, frön och nötter. Äggröra med massor av ost och grädde i. Gjorde matsäckspannkakor med ost och skinka att äta i bilen och då när vi äntligen var på väg gick det minsann bättre att äta. Klämde i mig Johnnys pannkaka också strax innan start och kände mig jättenöjd med att kunna äta upp även hans mat. Han klagade dock lite på att han inte fick någon frukost, men lite får man ta som pacer!

Jag frös innan start och gick och kissade för hundrade gången. Hela startområdet var en enda stor blandning av kramkalas, hälsa på nya och gamla bekantskaper, regn, lera, och att försöka bestämma mig för hur lite kläder jag vågade springa i. 


Första åtta milen
Första etappen – åtta mil – gick helt enligt klockan. Johnny hade gjort en game plan som innebar att jag skulle springa första hälften av loppet på 10:30. Sprang på 10:40, men gjorde också tre längre toabesök innan magen skärpte till sig. 

Jag fick kämpa för att hålla nere tempot första varven. Folk drog iväg som attan och min plan var att inte springa fortare än 6:30-7-tempo. Sprang och pratade med någon och glömde kolla klockan när jag plötsligt upptäckte att vi höll 5:40-tempo, och fick sakta ner. Hade himla trevligt. Babblade massor och njöt av att bara springa och av att inte vara nervös längre.

Gjorde rekordsnabba depåstopp. Det var smart, stannade så kort tid i tältet att jag nästan inte hann uppfatta att jag var där. Och det här är viktigt, loppet springs ute på banan och det gäller att älska banan, inte tältet och varvningen. Vår plan med att Johnny mötte mig precis innan jag gick in på målområdet, tog emot mitt vätskebälte och hann packa om det med nya flaskor och ny mat tills jag var på väg ut igen, fungerade strålande. Jag fattar inte så här i efterhand hur han kunde vara så snabb, men tydligen hade han gett funktionärerna rätt tydliga instruktioner “En flaska med vatten, en med sportdryck!”. Första varven åt jag ost- och skinkrullar – vår helt fantastiska uppfinning som kom sig av att jag jämt tjatar om ost- och skinksmörgås på långpassen. Supergoda och härliga att tugga på, känns knappt i magen och ger underbar långsam energi. Parmaskinka och lagrad Grevé. Smaskigt! Något som inte alls fungerade att äta var nötter. Det brukar funka bra på långpass, men av någon anledning gillade jag dem inte nu. Alltså låg minst 15 små påsar med nötblandningar och väntade förgäves i packningen.

image

Foto Rönnlunds Foto

Efter varv tre var tanken att äta lunch. Fick med mig en av våra matpannkakor i en påse ut och åt halva redan under första kilometern och den andra halvan under gåbackarna vid fem kilometer. Pannkakorna var gjorda på ägg, grädde och mandelmjöl och var fyllda med laxröra på creme fraiche, majonnäs, kallrökt lax, rom och lite färska spenatblad. Suveränt gott och lättätet! Den första pannkakan bara försvann i magen så tog med mig en till på nästa varv, men där tog det stopp efter att jag ätit lite mer än halva. Tappade sista biten i marken och tänkte att det nog var ett tecken på att det fick räcka så. Drack någon flaska vatten eller vår egen sportdryck (kokosvatten, citron, ingefära och salt) på varje varv och fick nånstans kring femte varvet för mig att jag skulle ta salttabletter. Tog två varje varvning i kanske tre-fyra varv men blev enormt törstig av dem, drack massor och blev så kissnödig att det inte räckte att pausa vid varvningen utan var dessutom tvungen att kissa i skogen en eller två gånger per varv. Helt onödigt så slutade med salttabletterna när jag äntligen kopplade vad som pågick och blev direkt mindre törstig och mindre kissnödig. Skönt!

Under dessa första åtta varv tänkte jag inte så mycket på nånting egentligen, utan följde en kollegas råd “gå ut och spring lite bara”. Den inställningen fungerade suveränt. Räknade inte varv eller hur långt jag hade kvar utan tänkte bara att ja, jag är ute och springer lite och jag kommer hålla på tills nån gång mitt på dagen imorgon. Det var otroligt skönt och fick mig att slappna av och inte känna vare sig stress eller rädsla över hur långt det faktiskt var kvar. För mig var det helt jämförbart med mina förlossningar där exakt samma sak varit viktigt – att inte bli rädd. Så länge jag inte är rädd för att inte klara av det, så är det lätt och jag orkar hur länge som helst. Smyger sig rädslan på så är det liksom kört. 

Enligt planen skulle jag få musik sista två varven innan Johnny fick följa med som pacer. På slutet på sjätte varvet hade jag sällskap med en kille som hade det tufft, han skulle springa 50 miles men kunde inte riktigt se hur han skulle orka sista två varven. Vi småpratade om livet, sjuka småbarn och hur mycket vi båda hade varit sjuka nu precis innan och hur det hade påverkat träningen. Han bad att få hänga på mig ytterligare ett varv för att “hålla demonerna borta” och jag sa att javisst, det blir toppen utan att tänka på att jag på nästa varv äntligen skulle få musik. Så när jag drog iväg efter varvningen, äntligen med lurar i öronen, så kom jag på att jag lovat att vara sällskap. Tog ett snabbt beslut på att jag inte skulle frångå planen, även om jag förstod att det gjorde stor skillnad för min kämpande löparkompis, och förklarade att han gärna fick springa med mig men att jag tänkte lyssna på musik ändå och inte prata så mycket. Det var ok och han tog rygg på mig och låg bakom nästan hela varvet innan han släppte och gick långsammare på slutet. Såg jättemycket fram emot mitt sista varv med musik, men när jag skulle dra igång Spotify efter varvningen så var mobilen död. Orutinerat av oss att inte se till att den var fulladdad, och en kort sekund deppade jag lite, men kom ganska snart över det. Det var ju sista varvet själv, snart skulle jag få sällskap av världens bästa pacer!
image

Foto Nicke B


Åtta mil till
När Johnny gick på fick jag första dippen. Hade fokuserat så starkt på att hålla glädjen och peppen uppe att nu när jag äntligen fick hjälp med det så lämnade jag över allt ansvar för en stund och kände hur trött jag egentligen var. Första varvet tillsammans var jag låg och hade nästan lite dåligt samvete för att jag var på så dåligt humör. Inte så att jag var otrevlig, men tyst och lite tjurig. Men samma sak här som vid flera andra tillfällen under loppet – när jag väl fattade vad som pågick så var det lätt att ta sig ur det. Vi åt vår planerade middag, vegetariska korvar och jag fick i mig två stycken. Varvet därpå, varv tio gick strålande humörmässigt och äntligen fick jag springa förbi 100-kilometersskylten och veta att den här gången var det på riktigt, jag hade sprungit tio mil! Längre än jag någonsin sprungit förut.

Nu var det dags att göra stora klädbytet för att gå in i natten torr och varm. Det  måste varit bortåt midnatt, men kändes fortfarande som sen kväll. Jag hade bytt strumpor en gång tidigare eftersom jag hade lite skavsårskänning under ena foten, och nu satte vi på ett skavsårsplåster på det som såg ut att bli en stor blåsa rakt under ena trampdynan på framfoten. Jag tyckte fötterna kändes jättefina, om än lite blöta och uppluckrade, men Johnny som hade den fantastiskt trevliga uppgiften att hjälpa mig av med strumpor som var geggiga både av lera och spruckna blåsor, tyckte att de såg riktigt illa ut. Fast det vågade han inte säga till mig då, vilket säkert var tur. Jag var bara glad så länge jag inte hade tokont någonstans och i övrigt fick allt gärna gå sönder. På med torra underkläder, ullunderställ, långa tights, och tunn fleecetröja under windstopperjackan. Varma mössan och torra vantar. Jag var livrädd för att frysa eftersom det var det som fick mig att däcka förra året, så hellre för varmt än för kallt. En fleecetröja kan man alltid ta av sig. Vilket jag också fick göra sen under morgontimmarna, men inte förrän dess. 

Natten var varm, men nu började det som gjorde att jag fick släppa drömmen om att klara det under 24 timmar. Jag hade haft ont i magen hela varvet innan klädbytet men inte sagt något till Johnny, men på varv elva blev det riktigt jobbigt. Det kändes som kramp precis vid solar plexus, i diafragman eller “hickmuskeln”. Jättesvårt att säga exakt vad det var, men klart var att det blev värre ju mer jag ansträngde mig. Det gick bra att springa en liten stund men smärtan ökade fort och så fick jag gå en lång stund efter varje jogg. Här någonstans hade jag också en dipp och sa att jag var trött nu, jag ville stanna och orkade inte gå längre. Fem varv kvar och nu kom lite av den där rädslan jag absolut inte vill ha och känslan av att jag aldrig kommer orka runt om jag ska ha så här ont och dessutom är tvungen att gå hela tiden. Vi bestämde att kolla med läkaren och fråga runt lite om det var någon som hade tips för magen och jag drömde i hemlighet om att läkaren skulle säga att jag borde bryta. 

Vid varvningen frågade vi Mia och några andra erfarna ultralöpare men ingen kände igen just det här. Läkaren klämde på magen och hade inte heller någon riktigt bra idé annat än att det hade varit bra att testa något mot magkatarr, bara det att hon inte hade något sånt med sig. Hon tyckte att jag såg oförskämt pigg och glad ut i övrigt (dammit, tänkte jag, jag måste fortsätta!) så hon gav mig en Ipren och skickade ut mig igen med order om att komma in vid nästa varvning och rapportera. Smärtstillande fungerade och tog ner det värsta av det onda och jag kunde börja småspringa igen. Det gick inte jättefort och jag hade fortfarande ont men jag behövde i alla fall inte gå hela varvet. Och så fort jag kunde börja springa igen så vände humöret uppåt och det blev roligt igen. 


Slutspurten
Sista varven in mot morgonen minns jag inte mycket från. Det var vackert när det äntligen började ljusna och när solen började värma var det fantastiskt. Fåglarna kvittrade. Vi “krossade” 3-kilometersskylten varje varv genom att springa förbi den. Jag hatade den skylten. Det kändes som om den satt fel och att det var långt dit - minst fyra kilometer - och när jag efter målgång berättade detta för funktionärerna så visade det sig att den faktiskt var felplacerad! Fortfarande försökte jag att inte tänka alltför mycket på hur många varv det var kvar utan jag var “ute och sprang lite”. Nedräkningen började när vi hade tre-fyra varv kvar. Det blev överskådligt och jag förstod att jag borde kunna klara det, vilket jag egentligen inte alls var så säker på innan dess. 

Tre sista varven kändes lätta. Jag sprang ungefär hälften av tiden och även på allra sista varvet sprang jag i alla fall fram till 5-kilometersskylten. När jag hade tre kilometer kvar till mål fick jag tuffaste dippen under hela loppet. Jag visste att jag skulle klara det och började gråta och ynka mig. Hade önskat att det skulle vara glädjetårar över att jag snart var i mål, men det var det absolut inte, snarare en helt övermäktig känsla av mental utmattning. Jag ville helst inte ta ett steg till och tog många steg i sidled istället för framåt. Orkade inte springa ens den jättelätta sista kilometern på platt asfalt utan gick i kryptempo och sprang bara sista hundra meterna in mot målområdet. Tokigt vad hjärnan kan spela en spratt eftersom kroppen kändes riktigt stark och jag inte hade direkt ont någonstans eller ens var utmattad fysiskt på allvar. Men viljan att kämpa vidare försvann så fort jag förstod att jag skulle klara det.

Målgången blev nästan lite väl odramatisk. Inget falla ihop i en liten hög och vägra resa på sig. 16 mil på 27 timmar. Fortfarande ofattbart långt. Men kroppen och psyket höll.

Direkt efter loppet ville jag springa lika långt igen. Nu vet jag att jag klarar distansen. 38 löpare gick i mål på 100 miles och min tid räckte till en fjärdeplats. Men jag vet att jag kan springa fortare. Revansch!

/Ellen

 image

PS. En vecka efter #TEC100 mår jag så här:
- vänster stortånagel är svart och har äcklig gegga under sig som man måste klämma ut med jämna mellanrum. 
- höger fot drabbades av den numera kända åkomman TEC-fot. Senan på ovansidan av foten blir inflammerad och man blir svullen och öm uppepå foten. Orsakas av att springa länge i ett lägre tempo än man är van vid och många ultralöpare känner igen åkomman.
- nästan inte alls stel eller öm i musklerna, lite ömhet runt knäna, särskilt första natten då jag inte kunde sova och låg och kände efter. 
- 6 kilometer lugn jogg imorse gick toppenbra!

Vår rapportering på Facebook:  https://www.facebook.com/events/419906064773146/ 

Mitt femtonde varv:
https://www.facebook.com/photo.php?v=10151341351515588&set=o.419906064773146&type=2&theater

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.