Trail & Inspiration

Lerum Vildmark -Error, Error, Error…

image

Error 1.
Jag gick ut alldeles för hårt! Alla sprang förbi mig och istället för att lugna ner tempot, till MITT tempo, försökte jag hänga på.

Error 2.
Fick kramp i diafragman efter ca 3-4 km. Helvete också! Ont, ont, ont att springa. Som tur vad släppte det efter ytterligare någon halv km…

Error 3.
När jag kom fram till korsningen där 18 km gick rakt fram och 10,6 km-banan svängde av, hade jag STORA funderingar på att ta den korta banan istället. Men ni vet kanske hur jag är; envisheten. Ibland bra. Ibland, not so much.

”Äh, klart det går. Känslan av tunga, tunga ben och smärtande lungor går över! Såklart!”
Inte ”såklart” visade det sig… Vid 7 km undrade jag varför jag hade fortsatt rakt fram!? Vid 8,5 km var jag nära att börja gråta. Slit, slit, slit. Jag gick mer än jag sprang och var såå arg på mig själv. Arg på min kropp, för att den inte lyssnade på huvudet som vill SÅ MYCKET MER! Spring för helvete, spring!! Värsta känslan EVER. :-(

Vid vätskekontrollen längst bort (ca 9 km) fick jag vätska och sedan var det grusväg i ca 1,5-2 km. Där gick det något (men inte mycket) bättre. Inte lika fysiskt krävande. Men fortfarande samma ”stock-liknande” känsla i benen. Vid 11 km bar det av in i skogen igen. Inga krafter kvar. ALLS! Snubblade massor, men ramlade som tur var inte. Framme vid nästa funktionär (ca 12 km) frågade hon om jag ville bryta.

image


”BRYTA??? Skojar hon? Aldrig i livet!” tänkte mitt envisa pannben.
Så jag fortsatte. Joggade, gick, joggade, gick. En km senare (vid sista vätskekontrollen) vad jag sekunder från att kräkas. Jag fick ingen luft, musklerna i benen ömmade för varje steg. Helt, fullständigt kraftlös!

”- Du kanske kan gå sista biten?” föreslog en av funktionärerna (som såg hur ogärna jag ville ge upp). Men jag insåg; det går inte. Jag kan inte må så här i 5 km till… Jag orkade vid det här skedet inte jogga. KNAPPT gå heller för den delen.

Pannben och envishet kan bara ta en så långt.
Och efter att ha kört på ren vilja i princip 8 km, så är jag så här i efterhand ändå nöjd med de 13 km kroppen bar mig. Jag inser att jag gjorde rätt i att bryta! Att tvinga kroppen hade inte varit värt det. Efter den korta (för så uppfattades den i bil) färden tillbaka till målområdet, gick jag och anmälde DNF och sedan bröt jag ihop och grät hela vägen till bilen. Och grät hela vägen hem. Sååå oerhört besviken på mig själv och min kropp!! Frustrerade till tusen….!!! :-(

Jag är inte tävlingsmänniska i den bemärkelsen att jag har ont av att jag är långsammare än andra.
Däremot är jag (uppenbarligen) en tävlingsmänniska när det gäller att klara av de mål jag sätter för mig själv.

Att ge upp satt jäkligt långt inne… Jag kommer förhoppningsvis släppa detta och hoppas på bättre lopp framöver. Revansch Risveden 17,7 km, den 15 september? I hope so!

image


Tagged: DNF, lerum vildmark, tävlingskrönika
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.