Race report - ASICS Stockholm Marathon 2014

 

 

Ja, hur ska man egentligen börja beskriva denna mäktiga, överväldigande upplevelse... Jag har så mycket känslor i kroppen när jag tänker på lördagens lopp och det faktum att jag nu kan kalla mig maratonlöpare. Helt galet! Men vi tar det från början.

 

Fredag morgon och avfärd mot Stockholm. Konstigt nog kände jag mig inte ett dugg nervös. Jag tror inte att jag riktigt hade fattat att under morgondagen skulle jag springa ett maraton. När vi kom fram till Stockholm åkte vi direkt till Östermalms IP för att hämta ut min nummerlapp. Här var jag lite nervös, för jag hade hamnat i den sista startgruppen eftersom jag inte hade några tidigare meriter att gå på. Och i de sista startgrupperna fanns bara farthållare för en sluttid på 4.45 och framåt. Jag, som ville hänga på 4.00-farthållarna, ville då försöka hamna i en annan startgrupp. Jag hade blivit tipsad av farthållaren Mikael här på Jogg att besöka Info-disken och ha med mig färska loppresultat och på så sätt försöka seeda upp mig. Och tänka sig, det var inga problem alls! Gick från startgrupp J ända upp till E, där det fanns 3 farthållare för 4.00 och lika många (tror jag) för 4.15. Helt perfekt!

 

På kvällen gick vi till en italiensk restaurang och käkade en varsin pizza, jag var trött efter den långa bilfärden och kände att det skulle bli skönt att sova. Men väl i sängen på hotellet ville huvudet inte stänga av. Till slut blev även kroppen uppe i varv, och det var omöjligt att somna. Det hjälpte inte heller att både mamma och pappa snarkade (vi bodde i ett familjerum) och jag blev förbannad på dom flera gånger. Fick panik, för nu började jag tänka i banor av "om jag inte somnar nu får jag bara XX timmars sömn"... helt hopplöst. Vid 4-tiden började kroppen äntligen slappna av, men det hjälpte inte så mycket när jag visste att klockan skulle ringa vid 7.30. Jag gissar att jag fick ungefär tre timmars sömn, och när jag vaknade kände jag mig nästan bakis. Och fruktansvärt uppgiven. Började överväga att låta bli att springa, men efter lite frukost blev jag piggare och jag bestämde mig för att trycka undan alla tankar om trötthet och låtsas som att jag hade sovit hur bra som helst.

 

Jag var på Östermalms IP strax efter 10 och hade alltså god tid på mig att insupa atmosfären. Tog god tid på mig när jag bytte om, smörjde in fötter, lår och armhålor med Sportslick och provade båda min medtagna par skor för att se vilka som kändes bäst för dagen. Efter långt velande bestämde jag mig för att springa i T-shirt. Det var en rätt kylig morgon i Stockholm, med ca 14 grader och mulet, men jag visste att det skulle klarna upp framåt eftermiddagen så även om jag frös lite när jag gick ut för att se hur det kändes i t-shirt, är jag i efterhand otroligt glad att jag inte tog långärmat. Det hade blivit väldigt varmt! Det blev korta shorts, t-shirt, vätskebälte, kompressionsstrumpor och mina Asics DS Trainer. Tog även telefonen på armen med hörlurar ifall det skulle bli tungt och jag skulle komma att behöva pepp från musiken. Gick och lämnade in mina grejer, käkade en banan och gick igenom mässan innan jag begav mig mot min startfålla. Jogga lite för att behålla värmen. Körde det gamla sopsäckstricket vilket var himla tur, för precis innan start började det regna!

 

Folk började strömma in i startfållorna och musiken dunkade ur högtalarna - vilken känsla! Det fullkomligt vibrerade av förväntan, nervositet och glädje bland alla tusentals människor som nu stod inför samma utmaning. Det är alltid något speciellt med att stå på startlinjen ihop med andra löpare. Det gör mig alltid lycklig. Hur snabb eller långsam man än må vara så går vi alla igenom samma sak. Det är mäktigt.

 

PANG. Startskottet går. Massan rör sig framåt. Jag passerar startlinjen och slår på min klocka. Har farthållare för 4.00 ca 10 meter framför mig och försöker hålla avståndet där (det var svårt, för det var rätt trångt i början). Men redan innan första km-skylten känner jag att det går för fort. Kollar klockan - 5.20-tempo. Inte riiiktigt vad jag hade tänkt hålla på min första mara. Tvingar mig själv att sakta ner, vet ju att det största misstaget man kan göra på en mara är att gå ut för hårt. Avståndet till 4.00-gruppen blir allt större. Känner att jag blir besviken. Okej att de springer på bruttotid, men SÅ snabbt behöver de väl inte springa? Lunkar på i mitt eget tempo. Men så sneglar jag åt höger och ser en farthållare med en 4.15-ballong. De håller samma tempo som jag, 5.45-5.40, och jag skiner upp och hänger på dem istället. Här får jag ett riktigt lyckorus. Pratar med en man i gruppen i grön t-shirt som sprang sitt 5e Stockholm maraton och farthållaren Micke berättar att han innehar det svenska rekordet på 24-timmars i sin ålderklass. Jag ler. Blir lycklig. Det är såna här människor jag vill omringa mig med. Efter en stund ser jag en tjej som går mot strömmen på trottoaren och högt skriker "HEJA HEJA, KOM IGEN!". Tänker att jag känner igen henne. Sen inser jag att det är Maraton-Mia! Blev lite pirrig i kroppen - det är ju som att se en kändis!

Vi springer på och kroppen känns riktigt fräsch. Vid 8 km kommer Västerbron - denna mytomspunna passage som vi ska ta oss över två gånger. Det kommer en kort men brant stigning precis innan brofästet och här säger Micke till oss att tänka på löptekniken, att ta korta, snabba steg uppför med så lite markkontakt som möjligt. Hans pepp ger effekt och när vi kommer upp på bron känns det riktigt bra. Andingen ökar lite men när vi når krönet känns det fortfarande fint i kroppen. Vi spinger på några km till. Och då börjar det hända något. När vi kommer till Norrmalm/Vasastan, runt 13 km, börjar mina vader göra ruggigt ont. De är stela och stumma och jag inser att jag håler på att få kramp. HUR händer detta?! Jag har aldrig någonsin fått kramp under löpning, och inte efteråt heller för den delen. Jag fortsätter springa, men jag ligger precis på gränsen till att få kramp hela tiden. Börjar få svårt att hänga med min grupp, och det blir inte bättre när de ökar tempot och ligger på runt 5.30-5.35. Nu får jag verkligen kämpa, det känns tungt och skit och piss och allt annat negaivt som man kan tänka. Jag inser att jag måste släppa min härliga grupp för jag klarar inte hålla deras tempo när jag har så ont. Börjar gå för att försöka få bukt med vaderna men det vill inte släppa. Tar en gel för att få upp energin. Springer och går om vartannat, och jag börjar fundera på om jag ska bryta. Kommer upp mot Stadion, men det är 25 km kvar innan jag får gå i mål där. Känns tungt. Kommer ut på Gärdet och härifrån minns jag inte så mycket, mer än att jag verkligen sliter för att kunna springa. Jag tror det var här vi fick saltgurka, och den var så otroligt god just där och då! Och tänka sig, strax efter började vaderna kännas bättre. Strax innan vi kommer ut på Djurgården kommer jag in i någon slags andra andning. Tempot har sänkts avsevärt men jag springer. Och springer. Kör mantrat "snabb, stark, lätt" och det funkar. Går helt in i min egen värld, vilket inte gör något eftersom det knappt är någon publik här ute ändå.

 

 

 

Jag når 25 km och inser att det bara är 3 km till, sen kommer mamma och pappa stå på Strandvägen och heja på mig. Det ger mig en kick, och de 3 km tillbaka in mot stan går förbi i ett nafs. Når Strandvägen och letar febrilt efter mamma och pappa. Ser dem inte. Når 29 km och ser dem fortfarande inte. Men tydligen hade de sett mig och hejat för fullt. Vet inte hur jag lyckades missa dem. Kände en lätt besvikelse, hade behövde deras pepp för att mentalt känna mig stark igen. Men så inser jag att vid 33 km kommer Västerbron igen och sen är det ju typ bara 6-7km kvar till mål. Herregud nu är det ju bara en mil kvar. Det fixar jag! Tar en till gel så att jag ska ha krafter upp för bron. Denna gången går det inte lika lätt att ta sig över dock. Går upp för den branta stigningen, men sen försöker jag springa, om än långsamt, över hela bron. När vi kommer över krönet börjar folk verkligen få fart i benen. Folk springer om i en hiskelig fart men jag låter mig inte dras med. Har hört alltför många historier om folk som går in i väggen efter 30 km och den vill jag gärna undvika. På norr Mälarstränd och upp mot Vasagatan går det tungt. Men jag inser att det kommer gå, och jag tar hjälp av den underbara publiken och klappar händer och hejar och har mig. Det ger mig ny energi. Jag ser en 4.30-farthållare framför mig från 12.00-starten och får en chock. Har jag tappat så mycket tid? Blir förbannad på mig själv först, men sen väljer jag att bortse från alla negativa tanker och fokusera på att jag faktiskt springer ett maraton. Och jag kommer ta mig igenom det. Samlar ännu mer kraft från publiken och ju närmare stadion vi kommer desto mer publik blir det. Underbart! Svänger höger, kommer in på Odengatan. Jag är trött, mina lår är stela som pinnar och min teknik är bedrövlig. Men jag känner mig ändå stark. I slutet på Odengatan ser jag 40 km-skylten. Blir alldeles känslosam. Vill gråta men jag börjar hulka och det stör andningen så skakar på huvudet och säger till mig själv "skärp dig, det är två km kvar och du måste för fan kunna andas!". Passerar 41 km. Publiken är helt vild. Ser Stadion. Ryser och håller tillbaka tårarna. Vi springer längs med utsidan av Stadion och jag ser hur löpare framför mig tar av åt höger för att springa in och möta publiken på läktarna. Jag springer igenom porten och möts av mjukt underlag, publikens applåder och mållinjen på andra sidan. Nu går det inte hålla tillbaka tårarna längre. Det där varvet inne på Stadion kommer jag aldrig glömma. Jag vill springa i slow-motion bara för att behålla den här känslan så länge det bara går. Men jag tar mina sista krafter och ökar tempot in mot mål. Händerna i luften i en segergest. Korsar mållinjen. Stoppar klockan. Försöker förstå. Får min medalj medan glädjetårarna rinner ner för mina kinder. Går åt sidan och vänder mig om, ser löpare efter löpare gå i mål. Glädjen i allas ansikten. Den glädje jag själv känner inom mig. Det är det mäktigaste jag har varit med om.

 

 

Jag gick i mål på Stockholm Marathon med tiden 4.24.38. Långt efter min planerade måltid på 4 timmar. Jag har ältat det här fram och tillbaka. Jag är så jäkla stolt över att jag faktiskt har sprungit ett maraton, samtidigt som jag är besviken över att jag inte gjorde det på en bättre tid. Träningen har gått bra, även om jag känner att jag hade behövt fler 30 km+ i benen. Jag gissade på att min absolut sämsta tid skulle bli runt 4.10. Jag vet inte hur mycket den dåliga sömnen påverkade. Jag vet inte hur loppet hade slutat om vaderna inte hade strulat. Vad jag vet är att väggen, som för många kommer efter 30 km, aldrig kom. Visst var det segt sista milen, men jag upplevde aldrig att kroppen bara lade av. Att det inte gick att springa.

Kanske var det den snabba starten som satte käppar i hjulen. Jag kommer aldrig få veta. Men jag kommer definitivt springa Stockholm Marathon igen. Den härliga publiken, alla vackra byggnader, alla underbara löpare... Jag måste göra om det här. Men först ska jag vila. Sedan ladda om för Växjö maraton i höst. Den banan är mer flack. Då ska det banne mig bli en tid på 4.00 på pricken.

 

 

 

4 kommentarer till inlägget

1989 • Göteborg
#1
2 juni 2014 - 10:50
Wow wow wow! Vilken läsning. Är så imponerad av dig och vääldigt avundsjuk. Nu längtar jag ännu mer till både Kalmar, Öland och Växjö :)
Tobias Omö-Bergkvist
1985 • Markaryd
#2
2 juni 2014 - 14:26
Stort Grattis marathonlöparen:-D Härlig läsning man lever sig in i hur du känner de. Jag som håller på med löpning förstår din känsla när du kommer in på stadion till publikens jubel, den glädjen :) Jag är grymt imponerad av din prestation. Jag tycker du ska var hur stolt som helst över vad du har gjort. Ännu en gång Grattis :-D
1971 • Nykvarn
#3
3 juni 2014 - 08:32
Oj, vad jag kan relatera till det här inlägget från när jag sprang min första mara 2008. Var stolt över din prestation, enormt stolt, att du missade din måltid (vilket även jag gjorde första gången) spelar noll roll, du har massor av chanser att krossa den tiden senare, jag har förbättra mig nästan en timma sedan 2008!

Kul också att du använd exakt samma mantra som jag brukar köra "Snabb,Stark,Lätt!

Grattis igen, min långa race rapport kommer ikväll på min blogg!
1989 • Älmhult
#4
13 juni 2014 - 19:32
Tack fina Sara och Tobbe! Det var en helt underbar upplevelse - men det här var bara början :) Jag är så sjukt taggad inför att göra fler maror, bättre tider och att fortsätta vara en del av denna härliga gemenskap som löpningen innebär. I freakin love it!

Och tack Staffan för de fina orden! Stort att höra det från en så rutinerad löpare som inspirerar så många som du faktiskt gör. Och grattis till en helt fantastiskt tid! Läste din race report och fick gåshud. Otroligt imponerande. Tycker det är helt fantastiskt att hur snabb eller långsam man än är som löpare, möter vi alla samma tankar, dippar och demoner. Och samma glädje! Ska bli kul att följa dina framtida äventyr. Från och med nu kanske du blir mer känd som 4.00-Staffan :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.