Löparpsykot - en 50-årskris

Ångest och adrenalin - Via Francigena, del 1

Dag 1. Rom – San Miniato – Gambassi Terme, 28km

Är bakfull. Det är sämsta tänkbara läge. Vill bara spy och sova.

Jag tror att klockan blev två innan jag slutade dricka igår. Det var en takservering vid Pantheon och en flaska prosecco inblandad.

Vaknar klockan 06, går upp, packar, duschar, klär på mig löparkläder.

Så här ska inte en text om löpning börja men varför ska jag skriva om jag inte skriver sanningen?

Jag har varit i Rom i några dagar med skolan där jag jobbar. Konferens. Nu ska jag ta tåget till Florens och sen mot Pisa för att kliva av och följa pilgrimsleden Via Francigena tillbaka till Rom.

Jag går ner i hotellets reception, lämnar en bag med lite kläder med meddelande om att jag hämtar den den 24e och går mot tåget.

Orkar äta en banan samt en cappuccino och en cornetto - en croissant på italienska. Tar två resorb som visar sig ha gått ut 2012. Blir ännu mera spyfärdig. Slänger det röret resorb. Har andra med mig.

Om denna pilgrimsresa är en resa för botgöring, för att känna ånger och vilja göra bättring kunde den inte ha fått en lämpligare start. Om målet är vad som helst annat kunde den inte ha fått en sämre start.

Är nära att spy på tåget till Florens. Tvingar ändå i mig en banan till och när jag kliver av i San Miniato Basso mellan Pisa och Empoli bestämmer jag mig för att jag är redo. På tågets informationstavla visar röda siffror att temperaturen är 27° i skuggan. Som tur är är solen dold bakom tunna moln.

 

Efter nån kilometer hittar jag den första markeringen för Via Francigena. Tar en selfie. Den blir sådär.

När jag börjar springa upptäcker jag några saker:

1. Ryggsäcken med vatten i är tung och otymplig.

2. Toscana är inte platt. Himmel. Flera av dagens backar är olöpbara eftersom de är allt för branta, andra är bara extremt jobbiga. 

Jag är ingen superlöpare. Bara en vanlig amatör. Men jag har tränat rätt mycket för detta. Men, jag bor i södraste Skåne och där finns ingen backe som ens liknar de många kilometer långa stigningar jag nu står inför.

Och så gårdagens idiotiska fest.

Men jag är på väg, full av adrenalin och helt tagen av skönheten runt omkring mig.

Höet är slaget. Hönsen har kycklingar. Kullar med vild havre längs stigen. Dess strån är alldeles vita i solen. Milsvid utsikt över dalar och mot kullar med borgar och olivträd, och vingårdar och små byar. Tjugoåtta kilometer blir det första dagen och jag är helt slut.

Jag tar in på ett ostall - ett vandrarhem - för pilgrimer som är ett före detta kloster, tror jag. Det är uppkallat efter Sigerico den seriöse, ärkebiskopen av Canterbury som på 990-talet pilgrimsreste till Rom och vars anteckningar om sin resa utgör den främsta källan för kunskapen om Via Francigena. Det ligger inklämt mellan olivträd med utsikt åt flera håll. Det är vackert så att det svider i ögonen. Det ligger två kilometer från byn Gambassi Terme.

Francesca tar emot mig och skriver in mig. Hon är dotter till ägaren Franco. Hon ler när jag kommer instapplande. Jag är genomsvettig, utpumpad och bakis och har sovit tre timmar. Francesca ser ut som om jag är det roligaste som hänt på hela dagen, kanske på hela veckan. Jag ger henne mitt credenziale, mitt pilgrimspass, och sjunker ner på en stol. Hon erbjuder middag för 8 €. Jag tackar ja och känner mig otroligt tacksam. Att komma fram och mötas av vänlighet och ett leende i min ganska utsatta situation, fyller mig med värme. Försöker uttrycka min tacksamhet. Hoppas att jag lyckas.

Jag delar rum med två italienska cykelgubbar med stora magar och små rumpor i färgglada cykelkläder. Om du undrar hur sådana där gubbar med cykelkläder ser ut utan cykelkläder så vet jag det nu. Det är inget att skriva om.

Duschar, sköljer upp kläderna, sover en stund och går sen in till byn Gambassi Terme för att kolla läget och köpa vatten. I affären frågar ägaren om jag är en pellegrino, en pilgrim. Jag svarar "si" och då ger han mig ett bröd. Sen pratar vi en stund om Ibra.

Jag frågar om ett café jag sett skyltar om. Han suckar.

– De med sin reklam. Dit går alla, rumäner, ungrare, albaner … tutti!

Han rekommenderar baren vägg i vägg så jag går dit. Köper en kaffe och en liten öl. Barägaren är en tjock gubbe som spelar riktigt bra 70-talsrock. På väggen har någon målat en pilgrim och skrivit ut avstånden till Rom, Canterbury och Santiago de Compostela.

Har aldrig förut varit med om att en främling gett mig bröd sådär. Tänker på generositeten jag mött och på om han skulle ge bröd till de där albanerna och andra han talat mindre gott om.

På kvällen äter jag med de andra pilgrimerna. Enkel hemlagad italiensk mat som smakar himmelskt.

Talar mest med en irländare och ett par från Canada. Vi pratar om värmen och hur mycket vatten vi orkar bära. Irländaren ger mig rådet att starta i soluppgången. Han har varit ute och gått sen påsk. Han går från Canterbury till Rom. Han har fötter som en hobbit.

 

Till del två av via Francigena

 

4 kommentarer till inlägget

1984 • Nacka
#1
29 juli 2015 - 13:33
Wow, vilken häftig resa du verkar göra!
Helene Kolseth
1963 • Falun
#2
10 augusti 2015 - 22:57
Ser fram emot fortsättningen! :)
Annica
1965 • Jättendal
#3
11 augusti 2015 - 22:22
Vilken upplevelse. Följer gärna nästa strapats!
Olle Svalander
1969 • Lilla Beddinge
#4
12 augusti 2015 - 09:29
Näste del av resan hittar du här http://www.jogg.se/Bloggar/BloggInlagg.aspx?id=46356
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.