Borås 6-timmars

Jag har en tydlig progression i längd i löpningen. Började med 5 km lopp, sen var det stora målet 10 km men jag tjuvstartade med en halvmara innan Tunnelrun. Sen det stora målet för 2015 - Stockholm marathon. Lidingö kändes kort för det var ju inte ett marathon. Efter 42,2 km kommer ultra. Det går inte att komma ifrån det. Jag var i princip tvungen att springa ett 6-timmars. Minns hur avundsjuk och fascinerad jag var över alla i Lonesome Runners som sprang i Borås förra året, så jag var i princip tvungen att åka just till Borås för att springa i 6 timmar runt runt runt en liten sjö. Eller sjö. Ankdamm..

Jag hade som mål att springa 60 km. Jag sprang 58,75 km. Man kan tycka att jag skulle gräma mig över de där 1,25 km som fattas. Det är inte många sekunder snabbare per kilometer. Men jag är så himla glad och tacksam för att jag överhuvudtaget fortsatte efter att det gigantiska mentala klippblocket rasade över mig efter marathondistansen.

Första timmen/milen gick fort. Jag sprang på mellan 5:07-5:17 min/km vilket förståss var för snabbt men jag är urkass på att bromsa när benen är pigga. Redan här förstod jag att banan inte passade mig. Har problem med ett nedtrampat fotvalv på höger fot och vi sprang runt så att asfalten hela tiden sluttade neråt mot vänster vilket gjorde att min högerfot ramlade ner ännu mer än annars..

Andra timmen/milen kändes bra, fick in ett mer sansat tempo. Började stoppa i mig sportdryck och köttbullemacksbitar. Roade mig med att räkna antalet människor jag passerade, och då inte bara löpare utan barnvagnar och rullatorer och åskådare och allt. Hälsade på en del LR och andra löpare jag kände igen sen tidigare.

Tiden tills att klockan slog om till 03:00:00 kändes lång. Började kännas som att tiden inte gick fast jag passerade varvning ett par gånger under den timmen. Magen skötte sig men började inbilla mig att jag var kissnödig så jag hoppade otroligt graciöst upp till toavagnen och ännu graciösare ner. Nu fick jag börja springa i yttervarvet på banan och sicksacka för att hitta delar av asfalten som sluttade åt "rätt" håll för min fot som började kännas mycket.

Marathondistans passerades på 4:01:34, en 10:e plats bland damer. Trevligt men det är efter 42 km loppet börjar. :-P Och nog för att jag brukar vara rätt envis, och ganska viljestark och jag springer i alla lägen, men helt plötsligt ville jag bara grina. Hade jag haft support på plats hade jag bara klivit av banan och ställt mig och gråtit. Foten gjorde djävulusiskt ont varje steg, jag hade otrolig hemlängtan och undrade vad sjutton jag gjorde där, sen sprang vi förbi lekparken där några barn ropade på sin mamma och jag höll på att bryta ihop.

Jag tog mig runt till varvning, gick och tittade på alla och tyckte de såg så pigga och lyckliga ut och jag var olyckligast på banan. Stoppade i mig choklad och gick en lång bit och tyckte synd om mig själv. Aldrig varit med om det förut. Mycket intressant och nyttigt. Folk sprang om mig och jag tänkte vilka idioter ni är som springer..Herregud. De irriterade mig så mycket så jag var i princip tvungen att veva igång benen igen och röra mig framåt.

Troligen hade jag brutit eller gått resterande två timmar om inte en LR-klubbkompis lagt sin hand på min axel och frågat hur det går. Han var nog ganska trött också men det syntes inte på honom och han hade en farligt pigg lila tröja på sig. Tack som fan Daniel! Tillsammans drog vi varann sista 2 timmarna. Först med sikte på 50 km och sen gång. Men nog orkar vi springa lite till, vi rullar igång i nerförsbacken... Sikte på 55 km. Sen kom 55 km och det var lite tid kvar (nackdel med tidslopp), och det kom till mer publik och alla på banan var glada och tacksamma över att det snart var sista varvet kvar. Peppade på alla som vi passerade och som passerade oss. Låtsas drog några sista varvet (egentligen var det nog de som varsamt förde oss framåt). Sen kom stoppskottet och benen sa tack och adjö.

En sån sjuuuuuk känsla. Medan vi stod och väntade på mäthjulet så kom Kalle & Co med en varm hamburgare. Världsklass! Den goaste burgaren någonsin. Och toppenarrangemang som rekommenderas varmt!

Varför gör man då detta? Jo för att man vill utforska och utmana ens egna gränser, kroppsligt och psykiskt. Då spelar det ingen roll hur snabbt det går, för man tävlar mot sig själv, utefter sina egna förutsättningar. Man tävlar mot rösten i huvudet som säger ”Sluta. Du klarar inte det här.”. För att det är så fascinerande vad man klarar av, efter att man kommit till gränsen då man inte tror att man klarar mer. Och att kroppen klarar det. Om min fot inte hade gjort ont hade jag inte haft några större bekymmer annat än stela framsida- och baksida lår.

Jag älskar det. Löpningen ger mig så otroligt mycket. Så tacksam över min kropp. Som klarar och kan. Mot nya mål och utmaningar!

4 kommentarer till inlägget

Steinar Bech
1968 • Järna
#1
8 november 2015 - 19:46
Sinnsykt bra Susan!!! Du är bäst!
Niclas Andersson
1983 • Stockholm
#2
9 november 2015 - 09:40
Härligt bra jobbat.. nya utmaningar nästa år, "svampen marathon" 97 m rundbana och marathon distans längst uppe på svampen i Örebro är 58m över markytan!! Ett litet förslag att blicka på..
1986 • Tumba
#3
9 november 2015 - 21:43
Tack Steinar!

Såg det Niclas! såg störtkul ut men loppbudgeten är överskriden sen länge.

Klassikern nästa...
Niclas Andersson
1983 • Stockholm
#4
10 november 2015 - 07:06
Ja du om budgeten är överskriden är ju klassikern ett problem, går ju på 30-40.000:- inkl allt!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.