Det där med huvudet...

Har blivit en del löpning i veckan, och så igår en cykeltur till Skansen tur och retur. På returvägen fick jag definitivt lågt blodsocker men körde på. Grymt obehagligt, det var som om hjärnan blackade ut i millesekunder i taget. Tittade på cykelvägen, och allt var suddigt. Var tjugo meter längre fram och kunde inte minnas vägen dit... Nåväl, tur det fanns juice hemma. Efter en (mini)känning går åtminstone jag och äter som en elefant resten av dagen vilket (naturligtvis) played hell med blodsockret. Det var alltså en inte helt harmonisk människa som gick och la sig.

Imorse vaknade jag först vid 8, det var längesen! Och ville ut på långtur. Eller, ja, huvudet ville ut även om kroppen inte alls kändes på hugget. Bävade lite grann för att ge mig ut, benen kändes tunga, fötterna lite ömma, osv osv. Klädde ändå på mig löpargrejerna (ungefär så jag är klädd tidig höst eller sen vår, termometern visade 13 (!!!!) grader).

Första 5 km undrade jag faktiskt om jag skulle orka igenom mitt tänkta långpass, eller om jag skulle vända. Allt var segt och tungt. Inte roligt faktiskt, vilket för mig är en ovan känsla när jag springer. Men så. Plötsligt har jag kommit ungefär halvvägs och inte funderat alls på vägen, att kroppen var tung, eller att något var jobbigt. Det var bara lätt! Jag bara rullade på, lungt och fint, drog in skogsluft genom näsan och fick julkänsla av barrdoften.

Jag tror att min kropp behövde komma ut, även om den inte riktigt var med på noterna från början. Passade även på att plocka lite blåbärsris, och nu ska jag julpyssla lite.

Ha det gott!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.