TEC 50 miles

Efter en relativt träningsfattig vår var det inte helt självklart att jag skulle köra TEC som planerat. Velat fram och tillbaka om jag ens borde starta. Vill inte skada mig för resten av året bara för att jag av ren envishet och dumdristighet skulle springa. Men samtidigt, hur ofta får man tillfälle att springa ett ordentligt ultrapass med sällskap och vätske- och matservice och bajamajor mitt i skogen? Behövde känna på längre distanser efter Borås 6-timmars som ändå var något av en genomklappning för mig.

TEC går på en rundbana som är 11,5 km långt. Gjorde upp en plan för att lyfta bort all stress och press från mig: 4 varv är marathondistans, det klarar jag, ett till varv så är det 5, sen är det bara "hemvägen" kvar. OM jag skulle få en lika hemsk dipp mentalt och/eller fysiskt så skulle jag kunna gå för att sen springa nästsista och/eller sista varvet med bästaste Andreas som draglok. Räknade med att bli klar på 12 timmar.

Jepp, då kör vi! Visade sig att TEC-banan är helt ljuvlig! Varierad, vacker och passade mina fötter utmärkt. kortare transportsträckor på asfalt, sen grusade gångbanor längs sjöstränder och en stor sväng på småstigar över rötter och trädstammar i skogen. Perfekt. När man sprang på asfalt längtade jag in i skogen, och när jag sprang i skogen och kämpade med att lyfta fötterna tillräckligt för att inte snava så längtade jag till asfalten.

1:a varvet var ren upptäcksfärd, glad att jag hade en del att följa så jag hittade i skogen. Räddade ett par killar från att springa fel. Gick i de flesta backar redan från start. Första depåstoppet gick fort. 2:a och 3:e varvet gick smidigt. Något toabesök och fyllde på i vätskeryggan efter 3:e. Nötkräm och sportdryck i kontrollen. Småduggade lite men det var bara skönt.

4:e varvet var marathonvarvet. Marathonpassering gick på strax över 5 timmar. Såg framåt mot personlängsta, 58,75 km (Borås 6-timmars). Tittade på klockan någonstans här och konstaterade att den bara var 16, hade ju massa tid på mig innan solnedgång.

5:e varvet började det bli kämpigt. Mot sista 3 kilometrarna eller så fick jag sjuk kramp i mellangärdet/under revbenen, lyckades inte klura ut om det gjorde mer ont när jag gick eller sprang så det blev lite om vartannat medan jag grinade illa. Lyckades ta mig till varvning och hade egentligen tänkt lägga mig ner för att sträcka ut där jag hade kramp men frågade funktionärerna (såg ett bekant ansikte, men kan inte komma ihåg namnet, tror att vi sprang hornstull-järna ihop) vad jag skulle göra. De rekommenderade salt, så svepte en klassiker = cocacola med bordssalt i. Sen kopplade det fel i mitt huvud, var sugen på kaffe också, så hällde salt i det också... Haha, tvivale. Men krampen släppte i ren förskräckelse.

Ut på nästsista, NÄST SISTA! Hälsade till alla lyktstolparna att nu är det nästsista gången jag ser dig. Pratade lite med myrstackarna i skogen. Sprang och pratade en bit med några 100 mileslöpare. Finns grader av galenskap. :-) Hann se klockan somna in vid 66 km och sade ajöss till mitt gamla personlängsta. Sen var det en lång lång bit kvar till varvning. Först svärandet och idiotförklarandet av mig själv för att jag gör sånt här. Hela det varvet i skogen var ett enda "jävla skit". Och sen när jag kom upp på gruset/asfalten och såg små barn heja så började jag störtböla och fick hemlängtan. Nu var jag mer beredd på det. 

Gick ganska långa bitar på varven i mitten, efter ett tag gör det ont lite här och var, och jag ville inte pressa mot min smärttröskel mer än vad som var nödvändigt. Ville ha en bättre känsla än på 6-timmars och ville komma i mål och vilja göra om det snart igen. Och det lyckades jag med. Därför man springer så här långt. Man bläddrar igenom alla sinnesstämmningar och känslor och allt är bara "mer". Det är så sabla fint.

Inför sista varvet kontrollerade jag vad klockan var, 18:38 "i verkligheten". Från kl. 20 fick man springa med pacer samt var tvungen att ha pannlampa, skulle hinna varvet runt på 1,5 timme, så skyndade mig iväg från kontrollen och efter promenad upp i första backen så sprang jag nästan hela varvet runt. Gick i några backar och där det var väldigt trixigt i skogen, men annars så var alla de negativa känslorna från föregående varv borta. En sista gång förbi den lilla alldeles spegelblanka sjön med svanarna.

Helt helt helt sjuk känsla att gå i mål! Hög på endorfiner och livet mådde jag ganska prima. Tack för lotsningen hemåt. :-)

80,5 km på 10:10:29 ger ett snitt på 7:35 min/km. Tiden borde gå att kapa lite med smidigare varvningar (annat system istället för vätskerygga med blåsa, lite mer fokus) och mer löpning istället för gång. Och som sagt, vill göra om det! Bara det är en seger.

PS. Inte så ofta som man känner sig helt oövervinnlig fast man knappt kan gå. :-D

2 kommentarer till inlägget

Steinar Bech
1968 • Järna
#1
17 april 2016 - 21:29
Stort grattis, sjukt imponerad!!! Respekt:)
1962 • Skirknäs
#2
18 april 2016 - 08:31
Underbart! Och Stort gratis till en otrolig prestation :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.