Race report Hamburg Marathon

Förberedelserna

Jag har fortfarande ont i låren och vaderna när jag sitter mig för att skriva det här, mer än tre dygn efter målgång. Jag får liksom ta emot mig och sätta handen på stolens armstöd för att kunna sätta mig utan att handlöst braka ner i sitsen. Ändå känner jag mig betydligt bättre idag än vad jag gjorde igår och igår kände jag mig betydligt bättre än dagen dessförinnan. Undersökningar har visat att en maraton bryter ner cellerna i vaderna till den grad att det tar två veckor för vaderna att återhämta sig. Är det verkligen sunt att springa maraton?

Jag var anmäld till Hamburg marathon även 2015 men då förstördes träningen under vintern av skador och sjukdomar. Eftersom jag inte kände mig förberedd så åkte jag inte ens ner då. Annars var det under sommaren 2015 som jag började springa längre lopp men då var det i skogen eller över höga berg och genom djupa dalar.  Som den halvautistiske kalenderbitare jag är blev jag sugen på att testa vad jag skulle gå för på en pannkaksplatt asfaltsmara. Man måste ju ha en personbästatid för att kunna jobba för att förbättra nyss nämnda tid.  Jag började kika efter trevliga höstmaror ute i Europa men ingen passade riktigt in familjeplaneringen.  Fru Hedström och jag kom fram till att vi nog skulle göra ett nytt försök att möta våren i Europa i Hamburg 2016 istället.

Däremot fick jag prova på en platt asfaltsmara i Göteborg på hösten. 3:11:21 blev tiden på Göteborg maraton i oktober. Under det loppet kände jag mig sliten och denna känsla tilltog sedan under hela hösten. Det kändes som att min kropp gjorde aktivt motstånd mot mig varenda gång jag försökte springa och det kändes verkligen inte alls roligt. Höstmörkret och regnet bidrog nog också till att jag inte fick ihop särskilt många träningskilometer under hösten. Jag hade då nästintill bestämt mig för att inte anmäla mig till Hamburg marathon.

Men så i december upptäckte jag att Sannarps IP i Halmstad låg på uppvärmningsavstånd från jobbet. Springa intervaller på bana är ju roligt och jag hade samlat på mig en del flextimmar så att jag kunde träna på lunchen och kunde därmed också träna i dagsljus. Jag insåg då också att jag glömt HUR man springer, min teknik var rent bedrövlig och jag lyfte knappt på fötterna. När jag korrigerat tekniken gick det helt plötslig fortare att springa, trots mindre ansträngning och det började kännas roligt igen. Sylvesterloppet på nyårsafton gick hyfsat bra och jag bestämde mig för att om jag kunde få upp mängden under januari och springa 5-6 mil i veckan så skulle jag anmäla mig till Hamburg.

Januari visade sig bli min bästa träningsmånad någonsin, totalt fick jag ihop 278 km och det kändes lätt att springa. Jag anmälde mig till Hamburg full av tillförsikt, nu jävlar skulle jag springa sub3! Februari flöt också på hyfsat bra, fick ihop 225 km men mot slutet av månaden började det kännas lite motigt. Jag hade lyckats hålla mig skadefri men mängden gjorde att jag tyckte att det var lite småtråkigt att springa. Intervallpassen tyckte jag fortfarande var roliga så det blev främst sådana jag ägnade mig åt. Långpassen blev betydligt roligare när jag lade in 5 eller 10 kilometer i maratontempo i slutet av passet. Formen kändes väldigt bra!

Så i början av mars började jag på nytt jobb och jag kunde inte längre träna på dagtid som jag gjort tidigare. Omställningen gjorde nog också att jag var lite extra trött när jag kom hem på kvällen så även då var det motigt att komma ut och träna så de två första veckorna blev det inte särskilt många kilometer löpta och det gjorde att jag var lite väl formtoppad till Gbg-varvets seedningslopp i Helsingborg och dessutom med min nya snabba, nästintill odämpade Saucony Fastwitch racingskor. Jag slog till med ett monsterpers (36:29) på milen och plötsligt kändes det som att det kanske skulle gå att klara av sub3. Farten fanns ju där, men hur var det med uthålligheten? Jag bestämde mig för att pröva uthålligheten och möjligheten att springa långt i mina Fastwitch över 32 km på vårtävlingarna i Skatås den kommande helgen.

Lite stressad av mina alltför fåtaliga träningskilometer i mars så sprang jag ett tröskelintervallpass dagen innan Skatås och kom till start med inte helt pigga ben. Efter 21 km kände jag hur orken tröt rejält och jag tog det lugnare sista biten. Jag hade inte alls fått det besked jag ville ha och fortsatte oroa mig över min bristfälliga uthållighet. Efter loppet fick jag dessutom ont i knävecket, vilket jag såklart använde som ursäkt för att inte löpträna. Den efterföljande veckan fick jag bara ihop 12 km löpning och 8 mil cykel.

Skamsen över min uteblivna träning bestämde jag mig för att kraftsamla till en ordentlig sista träningsvecka innan det ju faktiskt var dags att vila mig i form till själva maran. Veckan efter påsk inledde jag på annandagen med ett långpass på 30 km, sedan flöt det på bra under veckan och jag avslutade med ytterligare ett långpass på lördagen på 34 km med totalt 10 km i maratonfart insprängt i intervaller här och var. Totalt sett blev det min bästa träningsvecka någonsin med 9 mil löpning och 8 mil cykel. Trots att jag kände att jag slarvat otroligt mycket med träning under mars hade jag på något vis ändå lyckats skrapa ihop 21 mil och totalt under året cirka 75 mil. Jag hade velat ha 10-15 mil till för att känna mig helt förberedd men jag fick nöja med vad jag åstadkommit så långt.

Efter långpasset var mitt vänsterknä svullet så det var ett enkelt beslut att helt avstå löpning den följande veckan. För att inte totalt förslappas i soffan så cyklade jag 18 mil.

Så var det äntligen dags för race week och veckans enda träningspass var en lättare jogg på tisdagen med 6 stycken intervaller à 1 minut i 4:00-tempo. Efter 1,5 veckas total löpvila var benen väldigt pigga och efter passet kändes det ändå som att sub3 skulle kunna vara möjligt. Men på torsdagen vaknade jag med snuva och ont i halsen. Katastrof!

Resan

Min förkylning blev värre under fredagen och jag var fortfarande på nedåtgående när vi packade in väskorna och barnen i bilen på lördagsmorgonen för att påbörja resan söderut. Barnen lämnade vi av hos mormor och morfar och sedan var det motorvägscruising som gällde. Jag laddade upp med alvedon och nässpray, formen kändes allt annat än god.

Vid 15-tiden anlände vi i Hamburg och hittade relativt smärtfritt fram till lägenheten som vi hyrt genom airbnb. Lägenhetsinnehavaren kunde inte möta oss utan istället fick vi nycklarna och blev informerade om husreglerna av Frau Schmittenberg. Denna tyska madame talade inte ett ord engelska men det hindrade henne inte, hon malde på i en lång stream-of-conciousness rant på tyska och jag nickade och hmmade och låtsades att jag förstod. Vi hade redan fått husreglerna på mejl och visste redan att de i lägenheterna intill var ”nasty neighbours” som man gjorde bäst i att passa sig för.

Efter att Frau Schmittenberg gett sig iväg letade vi upp närmsta U-bahn-station och självfallet rullade det in ett tåg någon sekund efter att vi ställt oss på perrongen. Det visade sig att denna linje gick förbi mässområdet där start och mål för Hamburg marathon skulle vara. Vi åkte till tävlingsområdet och hämtade ut min nummerlapp och chip. På mässan fanns representanter för flera tyska höstmaror, München, Frankfurt och Köln. Jag kände mig redan lite sugen på ett nytt Tysklandsäventyr, trots att jag lovat mig själv att sluta springa maraton eftersom träningsmängden fått mig att ogilla löpning.

Efter besöket på mässan gick vi ner till Reeperbahn och suckade över gentrifieringen. Där var fullt av lasershower och musikalscener och inte så mycket missbruk och misär som vi hade väntat oss. Frau Hedström noterade i ett skyltfönster att det gick att köpa sex för 39 euro, något hon uppfattade som billigt. Själv är jag inte tillräckligt insatt i sexköpsmarknaden för att inse vad som är en bra deal.

Jag drack en alkoholfri öl och förbannade min förkylning men bestämde mig ändå för att komma till start. Vi åkte hem och jag förberedde min utstyrsel. Väderprognosen talade om 4 grader vid starten men soligt. Under lördagen kändes det att solen värmde ordentligt så jag bestämde mig för att springa i tuppgökslinne och shorts. Jag hade också med mig ett par gamla tubsockor som jag klippt av tårna på som jag tänkte använda som armvärmare i början av loppet. Jag kröp klockan 21 ner under lakanen och noterade då att sängen var stenhård och obekväm. Jag lyckades ändå somna ganska omgående men vaknade redan klockan fyra av nervositet och obekväm säng. Jag låg kvar och vilade till klockan 6 då det var dags att gå upp och äta frukost.  

Race day

När jag kliver ut på Winterhuder weg är det första jag noterar att det är väldigt kallt. Trots att jag har ett par överdragströjor och jacka utanpå mina tävlingskläder fryser jag ordentligt. Jag bestämmer mig omgående för att ha ett kompressionslinne under tävlingslinnet under loppet. Jag kommer ner till tävlingsområdet vid halv åtta, i god tid före starten klockan 9. Alldeles för god tid, jag har egentligen ingenting kvar att förbereda utan jag bara och fryser och fräser ut snor och försöker hitta något sätt att värma mig på. Med en halvtimme kvar till start klär jag av mig överdragskläderna, förutom en gammal t-shirt, och lägger in väskan till väskförvaringen. Med en kvart kvar till start går jag och ställer mig i startfållan. Tyvärr ligger startfållan i skugga så det är rejält kallt att stå och vänta. Många har, som jag, någon gammal tröja på sig och det blir ganska komiskt när alla börjar slänga iväg sina tröjor med någon minut kvar till start. Precis bredvid min startgrupp är en tältvägg och de flesta slänger sina tröjor över tältet och ganska omgående kommer några tyskar runt och undrar varför det regnar överdragskläder.

Så uppfattar jag att den tyska speakern börjar räkna ner från tio och det är äntligen dags för start. Mest längtar jag efter att äntligen få bli varm.

Race

Jag knäpper i gång klockan när startskottet går, mitt främsta mål är att klara sub3 på bruttotiden, mest för att det ska kännas helt äkta. Jag tror att jag springer över startlinjen efter cirka 40 sekunder och under dessa 40 sekunder var det rejält trångt så det var gångtempo som gällde. Tyvärr ska det visa sig att jag passerade startlinjen efter bara 15 sekunder och jag har redan kastat bort cirka 25 sekunder innan loppet knappt hunnit starta.

Ganska omgående öppnar gatan upp sig och resten av vägen är det breda tyska boulevarder som gäller. Perfekta gator för löpning, inte trångt någonstans och hel och slät asfalt utan ett minsta gruskorn någonstans. Jag försöker att inte stressa första kilometern utan låter den gå lite långsammare är mitt planerade tempo. Klockan piper till efter 4:28 men jag tänker att om man räknar av de där 40 sekunderna som jag gick i början är det nästan en för snabb kilometertid.

Efter första kilometern svänger vi in på Reeperbahn och då noterar jag en löpare jag känner igen, Andreas från Helsingborg som sprang seedningsloppet barfota i mars och även här i Hamburg springer barfota. Han springer tillsammans med en annan kille i lila HLK-tröja och vi byter några ord innan vi maler vidare nedför Reeperbahn. Här är fullt med publik och det är lite svårt att hålla igen tempot. Min plan är att försöka hålla 4:10-tempo så långt det bara går för att kunna ha lite marginal när det blir riktigt tufft under sista 10, 20, 30 kilometerna eller när det riktigt tuffa kan tänkas börja.  

Tredje kilometern går svagt uppför och där är lättare att hålla ner tempo. Jag försöker att inte stressas av att tempo går ner till 4:15, jag tänker att det måste följa en nerförsbacke där jag kan ta igen några sekunder. Det kommer ingen backe men det blir helt platt och breda, fina gator. Här är det lätt att springa och loppet börjar sätta sig. När jag springer över första tidtagningsmattan vid fem kilometer tittar jag på klockan, cirka 21:30 på första fem brutto, jag räknar ut att det borde vara 20:50 och känner mig nöjd.

Banan går nu genom ett bostadsområde och det är ganska sparsamt med publik. Enligt klockan har jag nu ganska jämna kilometertider på strax under 4:10 men jag märker att klockan börjar pipa längre och längre före de officiella kilometermarkeringarna. Efter som springer med lite mer marginal än jag hade planerat håller jag kvar i samma tempo. Jag passerar 10 km på 42:06 officiellt och 41:44 enligt min gps-klocka, alltså 4:10-tempo. Planen håller så här långt och jag känner mig fortfarande stark.

Banan har vänt tillbaka in mot centrala stan och nu sammanfaller en tilltagande publik med att det går utför och benen springer på fortare än tidigare. Enligt klockan har jag här tre kilometer i cirka 4:00-tempo och jag känner mig äntligen varm. Lite för varm till och med och när publikleden blir lite glesare efter 14 km näckar jag på överkroppen för att ta av mig kompressionslinnet. Strax därefter svänger banan in en tunnel och ungefär samtidigt börjar jag känna att det inte var så smart att springa i 4:00-tempo. Jag känner mig lite sliten och har en minikris genom tunneln. Jag tar en gel och passerar 15 km på 1:02:45 officiellt, 4:11-tempo och planen håller.

Krisen lättar efter någon kilometer och jag springer vidare. Nu springer vi längs sjön Alsterns strand och här någonstans ska Frau Hedström stå och stötta sin make och jag springer och letar efter henne bland publiken. Vid 19 km ser jag henne och kan äntligen slänga ifrån mig kompressionslinnet som jag sprungit med i handen. Kilometertiderna har nu krupit strax över 4:10 enligt min klocka men jag tänker att jag ändå förbättrar marginalen jämfört med 3 timmarstempo som ju är 4:16 per km. Jag passerar 20 km på 1:23:48 och sedan halvmaran på 1:28:24, fortfarande 4:11-tempo i snitt och nytt personbästa på halvmara för mig. Jag försöker räkna efter hur mycket långsammare jag kan springa andra halvan men jag börjar bli mosig i huvudet nu så det är svårt att räkna.

Efter 22 km börjar det gå svagt uppför mot stadsparken och jag börjar känna mig trött. Jag övertalar mig själv att om jag lyckas hålla 4:15-tempo till 30 km så kan jag då försöka räkna ut hur god marginal jag har och slå av lite på tempot. Trots att jag börjar bli rejält trött lyckas jag hålla något sånär 4:15-tempo och jag passerar 30 km på 2:06:18, 4:13-tempo så långt. I huvudet rundar jag av till 2:06 och börjar räkna. Det tar säkert ett par kilometer innan jag lyckats räkna ut att det är 12 km kvar och att 12 km i 4:30-tempo tar 54 minuter. 2:06 + 54 minuter blir tre timmar enligt min mosiga hjärna. Jag bestämmer mig för att strax under 4:30-tempo bör räcka för sub 3.

Enligt min klocka lyckas jag hålla cirka 4:20-tempo fram till 35 km och jag tänker att det borde innebära att jag borde kunna springa strax över 4:30 resten av vägen. Jag vet ju sedan tidigare att jag räknar dåligt när jag är trött så jag vågar inte släppa av på tempot.

Jag passerar 35 km på 2:28:07 och nu börjar jag känna mig rejält trött. Varje lite förflyttning i sidled för att springa förbi någon känns oändligt jobbig och nu börjar jag också få lite krampkänningar i vaderna. Jag springer förbi flera stycken som står längs vägen och försöker stretcha bort kramp och jag är livrädd för att bi en av dem. Så plötsligt smäller det till vänster vad med rejält kramp, jag vägrar stanna trots att jag knappt kan böja på fotleden. Vid steg tvingar jag ner foten i marken och ber en stilla bön om att krampen snart ska släppa av sig själv. Efter några hundra meter släpper äntligen krampen och jag försöker sträcka på mig och springa med så fin teknik som det bara går för att slippa att den återkommer.

Nu börjar kilometertiderna plinga in på cirka 4:25 och klockan närmar sig oroväckande snabbt 3 timmar. Dessutom piper klockan till cirka 600 m före de officiella kilometermarkeringarna och jag blir plötsligt livrädd för att jag ska ha räknat fel och att min marginal är alldeles för liten. När jag passerar 39 km försöker jag febrilt räkna ut vilket tempo jag behöver hålla resten av vägen men det är helt omöjligt, hjärnan är för trött. Istället bestämmer jag för att springa så fort jag bara kan resten av vägen, jag tänker inte missa sub3 på grund av en räknemiss!

Jag höjer tempot och börjar passera en del väggade löpare strax efter 40 km (02:50:11, 4:15-tempo) ser jag barfotalöparen Andreas igen, han ser ut att krisa lite. Jag försöker peppa honom så gott jag kan, vilket i det här läget innebär att jag puffar till honom lite på armen och säger ”Kom igen Helsingborg” när jag springer förbi, precis i en vänstersväng.

Efter vänster kommer en lång raksträcka och en väldigt obehaglig överraskning. En lång uppförsbacke! I själv verket är det bara tio höjdmeter på en kilometer men efter 40,5 km känns backen oändligt brant. Jag trycker på så fort jag bara kan och sedan planar det äntligen ut och jag börjar känna igen mig, det är inte långt kvar till målområdet!

Efter en högersväng är det bara 500 m upplopp kvar när jag passerar 42 km-skylten tittar jag ner på klockan inser att jag kommer att klara mitt mål. Jag passerar mållinjen när klockan precis ovanför visar bruttotiden 2:59:50. Några sekunder efter att jag gått i mål hör jag någon som vrålar och jublar bakom mig, det är barfotamannen Andreas som också precis klarar sub3. Jag tror att han tog rygg på mig sista biten mot mål, i varje fall kramar han om mig och verkar vara otroligt tacksam för peppen. Jag avundas honom lite för den otroliga glädje han verkar känna över prestationen. Själv känner jag mest en lättnad över att jag aldrig behöver göra om det här. Jag kan bocka av en sub3-mara från listan över saker att göra innan man dör, jag har en tid som gör att jag kan sitta och skryta för barnbarnen när jag blir gammal.

Officiella nettotiden blev 2:59:35 och brutto 2:59:50.

Jag har ont ungefär överallt och jag letar vatten och sportdryck men känner mig inte sugen på något annat på målgångsbuffen. Istället stapplar jag iväg och hämtar min väska, tar en snabbdusch och haltar iväg mot Reeperbahn för att kompensera den där alkoholfria ölen jag drack dagen innan med så många onyttigheter jag bara kan få i mig.

What’s next?

Ja, vad gör jag nu då? Det tog ganska exakt tre år från det att jag började springa efter många år stillasittande till att jag sprang en mara på under tre timmar. Mitt övergripande mål med att träna är att jag vill hålla mig frisk och kunna ha kraft och ork att leka med mina barn. Det övergripande målet är dock lite för abstrakt för att det ska kunna motivera mig att komma ut på gnetpass. Däremot funkar det bra för mig att sätta upp tidsmål för olika distanser som ett sätt att verkligen få motion på ett metodiskt sätt. För tillfället känner jag mig vilsen, jag har ingenting som jag riktigt siktar på och tränar inför.

Jag får ta mig en rejäl funderare, kanske sub35 på milen? Sub80 på halvmaran? Under 2:53 på mara för att kvala in till New York Marathon? Eller börjar med triathlon på allvar och hitta några rejäla tidsmål där? Jag återkommer i ämnet.

Hursomhelst kan jag verkligen rekommendera Hamburg, både om man vill springa deras marathon eller bara som resmål i största allmänhet. En vacker och välordnad stad med massor av tyskt gemyt. Jag återhämtade mig på kvällen efter maran med två middagar på restaurang Frau Möller, fantastisk tysk husmanskost och trevlig stämning. Missa inte!

 

2 kommentarer till inlägget

1981 • Floda
#1
21 april 2016 - 23:36
Mycket trevlig RR! Jag tappade helt motivationen till löpning efter Borås 6-timmars i höstas men tycker nu det är kul igen, så vila och ladda om så får du se vad det blir!
1981 • Fbg
#2
22 april 2016 - 16:36
Jo, det går ju alltid lite upp och ner med motivationen. Jag tycker att det är kul att cykla för närvarande så jag gör det ett tag.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.