Ultravasan 2016 90 km

Ultravasan 90 km

Helt overkligt att jag tog mig igenom! Löpningen har hållt sig på ett minimum i sommar och så ihopklappningen på axa för två veckor sen gjorde att jag inte var jättepositivt inställd till ultravasan. Lite konstigt när man kroknar på 28 km att komma och tro att man ska dra 90 km kanske, men jag tänkte att jag startar så kan jag alltid bryta (vilken skön insikt ändå!).

Dessutom hoppade mitt sällskap av p.g.a. skador så det hela hängde lite löst om jag ens skulle åka upp. Men jag är alldeles för enkelspårig för att dra mig ur även om jag höll det hela lite low key.. Skulle visa sig att det inte var ett snack om att bryta. Fick sällskap redan från start av bästaste Daniel från Borås 6-timmars förra hösten som tog mig under sina ultravingar.

Det är konstigt, starten gick klockan 05 och vi sprang i nästan 12 timmar men det är som att man tappar tidsperspektivet... Man är verkligen precis där man är just då och lubbar.

Ser i efterhand att första sträckan till Smågan gick snabbast, fast det kändes som att det gick i väldigt sansat tempo. En lång seg uppförsbacke till att börja med, först i asfalt och sen grusväg. Men man är pigg i benen och alla rusar på och man vill inte vara sämre. Vätskekontrollerna började efter 5 km, exemplariskt, med vatten och sportdryck på alla mindre kontroller. Började redan här med att dricka 1-2 muggar vatten varvat med sportdryck.

Stora delar av första halvan av loppet går på stigar i skogen. Någonstans här tänkte jag att jag får passa mig för att inte springa på för fort och ta ut mig för det kommer straffa sig... Lätt att springa för fort i skogen och ta slut i benen och så märker man det först när man kommer ur skogen.

Mångsbodarna och Risberg passerade. Jag haffade några gels på en kontroll. Höll mig borta från allt sött annars, ingen banan, ingen blåbärssoppa och ingen smågodis. Innan Risberg hade vi sprungit 30 km, en tredjedel! Långt kvar men en tredjedel är ändå en bra bit av loppet. Innan Evertsberg började det på riktigt kännas tungt för första gången. Ont i höfterna och ryggslutet. Kändes som att kontrollen aldrig kom och vi gick en del och jag fantiserade om att få sätta på mig nya strumpor. Hade regnat hela förmiddagen och hade trampat ner i nåt lerhål så fötterna kändes lagom omysiga.

Äntligen började speakerröster höras igenom skogen och Evertsberg kom så småningom och bjöd på pasta, saltgurka, buljong och kaffe, allt i en enda salig röra.. Körde två resorb, två Alvedon och bytte strumpor. Det blev ett ganska långt stopp men det var nog välbehövligt för att få tillbaka lite energi. Hälften kvar, tänker alltid på andra hälften som vägen hem!

Om det var placebo eller vilan som gjorde det så kändes kroppen helt plötsligt hel igen och när den första stelheten försvunnit gick det riktigt bra att springa på. Så skönt att man kan ha såna perioder i ett så långt lopp, att fast det känns tungt och gör ont så kan det bli bättre. Daniel drog som fan och jag bara "vadfan hände nu?!" men gjorde mitt bästa för att hänga på.

Vid 70 kändes det som att nu är man ju nästan i mål, upploppet kvar bara, men herregud det var ju 2 mil kvar! Det började gnälla igen i både höfter och ena knät och inte är man pigg i huvudet... Men ändå, att räkna ner 19, 18, 17, 16, 15 var riktigt gött! Var skönt att kontrollerna kom lite tätare mot slutet. Med bara milen kvar började jag få gråten i halsen, dels gjorde det ont överallt och dels var jag så glad att jag skulle fixa det. Med bara 7-8 km kvar var jag så trött och ville bara börja gå men så var det nån som sa något om att man skulle hinna under 12 timmar om man bara höll igång i någorlunda styrfart, så faktiskt, efter en helt sjuk kraftansträngning så rullade benen på mot Mora i mer löpning än gång.

Var helt desorienterad på vägen genom campingen, aldrig har 2 km känts längre. Tårar i ögonen och fullständigt tvärslut i mål. Upploppet genom Mora och målgången genom klassiska målbågen var enormt. Farbrorn som stod innan målområdet och sådär innerligt hjärligt gratulerade mig till prestationen fick mig kraxa hest tack. Sista milen tog knäcken på mig, för väl i mål mådde jag apa och fick sitta en lång stund.. Men ändå! Jag hade klarat det!

10 kommentarer till inlägget

1964 • Tullinge
#1
23 augusti 2016 - 09:18
Häftigt!! Grattis, vilken prestation :-)
1962 • Skirknäs
#2
23 augusti 2016 - 09:24
Underbart, och gratis till en otrolig prestation :-)
Niclas Andersson
1983 • Stockholm
#3
23 augusti 2016 - 09:49
Grymt jobbat.. Tror dom flesta går på alldeles för hårt upp till Smågan!
Axla fjäl är ju ofantligt mycke mer uppför och då brant brant uppför så tar enormt mycket mer, inte jätte förvånad att du tog dig i mål med dom pannbenen..
Mikaela
1986 • Sverige
#4
23 augusti 2016 - 10:27
Grymt jobbat :) Jag tänkte köra 45 nästa år, men när jag läser det här så kanske jag ska köra 90?
Ska du köra igen nästa år ?
1972 • Växjö
#5
23 augusti 2016 - 10:32
Härligt!
Steinar Bech
1968 • Järna
#6
23 augusti 2016 - 14:23
Stort grattis!
1986 • Tumba
#7
23 augusti 2016 - 17:31
mk - Mitt längsta som jag sprungit innan är 80 km, så jag visste ungefär vad jag hade att se fram emot.. Kan vara bra att ha provat längre än maradistans innan! Men man har gott om tid på sig och andra halvan av banan är lättare än första, så kör på om du känner dig sugen! Ett helt år kvar att träna på..
1986 • Tumba
#8
23 augusti 2016 - 17:32
Tack alla! :-)
1987 • Gävle
#9
23 augusti 2016 - 18:03
Grattis! Grymt bra jobbat!
1965 • Tullinge
#10
23 augusti 2016 - 18:33
Du fick en rejäl revansch för fjällmaran. Grattis!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.