Löparpsykot - en 50-årskris

Racereport Ultravasan 90 - lida och njuta

Det var långt.

Första halvan var som vanligt längst. I år kändes den ännu längre än förra året. Jag är tyngre i år och det går uppför. 

Men vädret var sämre i år. Det vill säga löparvädret var bättre i år eftersom det var lite duggregn och men inte för varmt och inte för kallt. 

Och det var långt. Njuta och lida var måttot.

Jag kom i mål på 12.07, sida vid sida med min trolovade som var havande. Nej det är hon inte. Men hon var havande för 16 år sen och det är ju starkt att redan vara tillbaka i löpspåret. 

Skämt å sido. Förra året kom jag in på 11.20-nånting och då stannade vi ändå länge på kontrollerna. I år vilade vi kort och effektivt , men på grund av en roman som skrivits har jag löptränat knappt hälften jämfört med förra året och druckit ungefär tre gånger så mycket vin och öl och suttit vad som känns som en livstid vid skrivbordet och samlat underhudsfett, så med tanke på det är jag rätt jäkla nöjd med loppet.

Vi var medvetna om våra förutsättningar och gjorde loppet efter dem. Vi träffade en glad engelsman från Söderhamn som vi släpade med oss i några mil innan hans ben gav upp, vi gafflade med ett par göteborgare i några mil och sen ställde vi två av dem bakom oss och lyckades trots allt hålla steget in i mål. Inte ett högt steg, inte så snabbt, men ändå ett steg.

Ja, det gjorde ont i benen. Ja, det var vackert. Ja, det var en hel del grus. Ja, det var lidande. Ja det var njutning.

Efter loppet drogs jag med på en grillfest med Mora Cykelklubb. De hade för mycket mat, vilket passade mig utmärkt. Två stora portioner senare somnade jag i baksätet på en Volvo. Så slutar en perfekt dag i Dalarna.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.