I lördags den 17:e september stod jag på startlinjen till mitt livs första maratonlopp, "hemma på mitt" Oslo Maraton. Loppet är "mitt" eftersom jag jobbat med just denna tävling i några år. Jag har gått, cyklat, sprungit och diskuterat de flesta metrarna i rundan under många timmar men aldrig tidigare sprungit hela distansen. Jag satte detta som ett mentalt mål för lång tid sedan, introducerade ett par vänner i mina planer och fick två stycken med mig på resan. Flera andra har bidragit men det var två medlöpare på plats utöver frugan som självklart var min största och viktigaste supporter.
42 195 meter är långt, långt mycket längre än jag någonsin sprungit i en följd tidigare men ändå så kände jag mig förberedd och klar för utmaningen. Många är de träningspass som lagt grunden, många är de steg som trampats och glädjande nog så är det många gram som försvunnit från min kroppshydda.
Årsskiftet 2013-14 så var rekordnoteringen på vågen drygt 120 kg, inget jag är stolt över och inget jag vill uppleva igen för då var allt fysiskt jobbigt. När jag startade min träning under Runar Gilbergs ledning (tack Runar, och tack löpgruppen i SK Vidar för all värme och glädje) så kunde jag knappt jogga. Det var inte snack om att springa, jag vet hur det känns och springa en mil och så kändes det inte.
När jag flyttade hem till Sverige igen så blev vännerna i Lerum Friidrott väldigt viktiga, utan er och ert tålamod på långpassen så hade denna resa vart betydligt jobbigare - tack <3
Minns fortfarande mitt första "långpass" runt Fagerborg i Oslo, den gången blev det ca 4 km och jag var fullständigt slut, kroppsligt och mentalt. Att det var startskottet och början på en resa som skulle bli lång och förhoppningsvis aldrig sluta.
Det var en fröjd att springa Oslo Maraton, en fröjd att kunna berätta för mina vänner vart vi var och vart vi hela tiden var på väg, lite historia om Oslo och vad som finns att se runtomkring. Det var underbart att hälsa på väldigt många kända ansikten där kanske inte alla såg att det var just jag men kände igen min röst. När Nia blev trött så var jag fortsatt pigg och kunde peppa, stötta och mana fram nya krafter så att hon kunde peppa mig när det blev riktigt tungt.
För tungt som tusan blev det, de sista fyra kilometrarna var ingen lek, de var lika långt och lika jobbigt som det där första långa passet 2014. När jag började tänka på det så var det många tankar och känslor som svallade i kroppen, jo det blev några tårar efter målgång. Jag är jäkligt nöjd med resan fram till loppet och med hela genomförandet.
Fyra timmar och sjutton minuter står det i resultatlistan och med det var målet om maraton uppfyllt, planen vi lagt innan start höll vi nästan på pricken - check!
Kroppen har blivit stark, uthållig och framförallt så har den minskat i storlek. Den kraftiga övervikten har vänts till nästan normalvikt, det där äkla BMI:et är fortfarande lite för högt så det blir nästa utmaning att komma till 24.9 på den skalan. Jag har tappat nästan 30 kg - wow det är skitgrymt, jag vet :) men det är nu den resan börjar på riktigt, helst tappa lite till men framförallt leva så att det inte ökar igen.
Vilken tävling som skall bli den nästa det vet jag inte men träningsmålet är detsamma som tidigare, träna mycket tillsammans med vänner som gör de tråkigaste träningarna behagliga.
Jag tränar nästan varje dag - jag har nästan tränat idag med ;)