Racerapport: Göteborg halvmarathon

Göteborg marathon start

En rapport jag längtat efter att få skriva

Som jag har kämpat för att få skriva det här inlägget. Det var visserligen från början tänkt att det skulle vara en racerapport för ett helt maraton, med ödet ville annorlunda. 2 månader av 6 var jag konstant förkyld, och det blev alltmer tydligt att jag inte skulle hinna träna tillräckligt. Så jag bytte från 42 kilometer till Göteborg halvmarathon, och kan ju såhär i efterhand säga att även om det känns lite bittert så ångrar jag det inte. För halvmaran, den går inte av för hackor ska ni vet. Här kommer rapporten!

Jag är som vanligt ute i sista minuten

Som vanligt så är jag inte särskilt förberedd. Jag gillar av någon anledning att vara ute i sista minuten. Det löser sig alltid. Kvällen innan hade jag fortfarande inte bestämt vad jag skulle ha på mig. 7 plusgrader är en väldigt jobbig temperatur, för ska man ha löparjacka eller inte? Mössa eller inte? Vantar… ja ni fattar. Det slutade med att jag packade ner en hel extra löpargarderob i väskan på lördag morgon. Även nummerlappen hämtade jag ut i sista stund. 800 löpare startade totalt, så det var inte milslånga köer som det var när jag sprang Göteborgsvarvet. Ändå ganska bra tajmat. 11.00 gick starten för de som skulle springa hela maran, och jag stod bredvid och hejade på, med längtan i blicken. Nästa år…

Ifrånsprungen redan i starten

Sedan var det dags för ett sista toabesök och en klunk vatten. 11.28 smet jag in längst bak i startfållan bland halvmaralöparna, och när startskottet gick 11.30 och benen började veva, och skulle inte stanna igen förrän på nästan 3 timmar. Mitt enda hopp, det som jag klamrade mig fast vid, var att hålla tempot. INTE springa för fort, utan känna in ett makligt tempo som jag klarar att hålla hela loppet. Det gick sådär. Ett varv inne på Slottskogsvallen och alla hade sprungit ifrån mig. Eftersom jag startade långt bak blev jag inte omsprungen så många gånger, men att vara ensam kvar inne på stadion ville jag INTE. De första 500 metrarna gick därmed alldeles för fort.

Göteborg marathon springa

Pensionärerna springer ifrån mig

Men så fort vi kom bort från publiken så tog jag rygg på en pensionär som verkade hålla en lagom fart. Efter fem minuter pep Runkeeper till. Jag höll 7.20-fart, alldeles för fort! Jag skulle ju hålla 7.50. Jag tänkte att det kanske var någon miss vid starten, för det kändes ju inte som om jag sprang för fort. Men ytterligare fem minuter senare sa telefonen samma sak, och jag fick vackert förlika mig vid att låta pensionären dra ifrån. Nu var jag ensam på banan. För er som inte känner till den, så är den en 10,5 kilometer lång raksträcka på en cykelväg, och sedan tillbaka igen. Inte en enda backe, knappt en sväng ens! Och nu hade jag tappat alla andra löpare ur sikte. Jag var ensam, och världen bredde ut sig framför mig. Det här var en ny upplevelse för en som är van vid att trängas under Göteborgsvarvet.

Det går alldeles för lätt… något är på tok

Efter ungefär 3 km kände jag att jag började bli lite smått uttråkad. Jag slog på ett avsnitt av Träningspodden i mobilen för att ha något att tänka på. Löpningen gick lekande lätt, alldeles för lätt! Trots att jag släppt prestigen och pensionären utom synhåll så kunde jag inte få ner farten. Jag låg konstant mellan 7.20 och 7.30, och tänkte till slut att ja, jag får väl köra på det då, om det ska va på det viset. Vid 4 kilometer var första vätskestationen, och jag svepte en halv mugg sötsliskig sportdryck. Den gjorde mig snarare törstig än pigg. Jag lät tankarna vandra och benen köra i sin takt, och plötsligt var jag vid 8-kilometerskylten. Hur hände det här?! Snart halvvägs! Det är inte meningen att en halvmara ska vara så här lätt. Är jag mer vältränad än jag tror?

Jag plockar min första rygg!

Andra vätskestationen, och här tog jag min första rygg. Pensionären hade stannat för att vila, men vinkade glatt när jag sprang förbi. Jag hade också börjat möta människor som var tillbaka på första varvet, och som skulle springa maraton. Många glada ansikten var det som log, vinkade och hejade. Jag som hade en podcast i lurarna hörde inte alltid vad som sades, men jag log och vinkade tillbaka. Flera av funktionärerna ropade “heja Emma!” och en liten stund hade jag kändis-hybris, tills jag insåg att mitt namn stod på nummerlappen. Silly me, haha.

Vid vändpunkten inser jag mitt misstag

Vid 10 km så mötte jag klunga efter klunga av snabba halvmaralöpare som vart framme och vänt. Jag tyckte fortfarande att det gick lekande lätt, men jag hade börjat ana en liten trötthet i benen. Men jag kör så länge jag orkar, tänkte jag. Längs havsstranden sprang jag nu, med salta vågor på ena sidan och gigantiska kritvita lyxvillor på andra. Trots att banan var så tråkig så fanns det ändå saker att titta på hela tiden. Så äntligen såg jag vändpunkten. Ett gäng funktionärer och en liten stolpe man skulle runda. Yes, halvägs! Jag gjorde en snäv sväng och satte fart med nya krafter, vid gott mod och stärkt över att det gick så lätt. Men jag borde vetat bättre. Oj, vad jag borde vetat bättre. För något som inte gjorde en 180-vändning var vinden. Inte konstigt att jag hade sprungit så lätt, jag hade ju världens medvind i ryggen! Och nu hade jag den inte bara emot mig istället, den hade dessutom tilltagit i styrka under den olyckbådande, mörknande himlen.

Göteborg maraton backar

Omsprungen på nytt – av andravarvare!

Det var nu loppet började, för samtidigt som jag insåg att jag hade över en mil i piskande motvind framför mig började bristen på träning de senaste månaderna göra sig påmind. Vaderna hade börjat ömma lite smått, höfterna var stela och korsryggen trött. Men det var bara att pinna på. Tillbaka till vätskestationen vid 8 km, nu låg den på 13. Jag hade börjat med sifferlekar i huvudet för att hålla tankarna i styr. Snart har jag sprungit två tredjedelar, tre fjärdedelar, det är bara ett varv på åttan kvar nu… Jag blev omsprungen av maratonlöpare som var inne på andra varvet. Snabba som vinden for de förbi, medan jag lunkade på. Runkeepers tempouppdateringar blev allt mindre optimistiska, och jag föll ner i en lufs som om jag var på väg igenom en snöstrom. Bara att sätta ena benet framför det andra. Jag frös och var törstig samtidigt, och tivlvade en sekund på om jag skulle klara att springa hela utan att gå en bit.

Det handlade enbart om pannben vid det här laget

Men där och då, precis efter vätskestationen med 4 km kvar till mål så ryckte jag upp mig. Skärpning för fasen! Jag kände efter i benen, nej ingen smärta. Lite stela, men det gör inte ont. Sluta gnäll. Lungorna? Nej för tusan! Jag är ju knappt andfådd. Det är BARA pannbenet som gnäller nu, jag får se till att ta mig samman. Det enda man kan göra när viljan strular är att släppa alla tankar om framtiden och bara leva just nu. Bara ett steg till. Bara runt det hörnet. Bara den här låten. Det finns inget jag kan göra som får det här att gå över fortare än att fortsätta med exakt det jag gör. Veta att slutet kommer, men inte om jag stirrar på det. Och på något vänster så gick det vägen.

Ett grymt trick för att få pigga ben på en sekund

Med bara knappt två kilometer kvar så mötte jag Sebbe, som stod och hejade. En sekund ville jag bara stanna och krama honom, men han fick en slängkyss utan släng (orkade inte lyfta armen) och jag körde vidare. Det var dags att plocka upp det sista tricket ur rockärmen, ett som jag sparat till allra sist, och som jag ägnat månader åt att förbereda. Jag slog på låten “Want to want me” med Jason Derulo. Det är låten som jag börjat varje löppass med hela våren och sommaren. Ett lagom snabbt tempo för att få upp värmen och peppen lite, och i samma stund som de första tonerna nådde mina öron så fick kroppen nytt liv. Plötsligt hade jag inte alls 2 mil bakom mig, plötsligt hade jag fräscha ben som precis ska börja springa. Jag hade ingen aning om att det skulle få så stor effekt!

Göteborg maraton trött

Adrenalinet lockas fram inför upploppet

Men trots detta så gick sista sträckan segt. Det kändes stundvis som att springa med en 20-kilos ryggsäck genom knähög gyttja. Jag växlade mellan hopp och förtvivlan. Skulle det här aldrig ta slut?! Loppets enda uppförsbacke var upp på bron som skulle ta mig över spårvagnsspåret och in i Slottsskogen. När jag kommit upp där, då visste jag att det var inte många hundra meter till målet. Jag lovade mig själv att när jag kom upp på bron skulle jag använda mitt andra och sista musiktrick. Spurtlåten. Sagt och gjort, uppe på bron slog jag på den gamla trance-dängan “the Last Universe End All remix” med Holymen och adrenalinet började byggas i takt med musiken. Jag har föreställt mig det här upploppet hundratals gånger under året samtidigt som jag kämpat upp för sista backen och kutat de sista 500 metrarna från Skatås och hem. Det var nu det gällde.

Jag hade krafter nog att spurta in i mål!

The Last Universe har ett tempo som resonerar perfekt med mina steg när jag är trött, men behöver få upp farten. Upp de sista stegen för backen, och upp på krönet. Där kände jag grus under fötterna, och plötsligt såg jag målet. Jag som trodde att jag tömt ut alla mina krafter i den obarmhärtiga motvinden hade uppenbarligen fel. Jag gav mina ben en snabb klapp, viskade för mig själv “ni klarar det här” och så satte jag fart. Det kanske inte såg lika fort ut som det kändes, men jag visualiserade hur två små droppar raketbränsle plockades fram ur lårmusklernas innersta och tändes på, som en sista hemlig reserv. Jag fullkomligt flög fram, ohejdad och påhejad från läktaren. Målet närmade sig med stormsteg (eller var det jag som närmade mig målet?), halsen tjocknade, jag skulle klara det! Med tryck i stegen så spurtade jag genom stadion, musiken vrålade i öronen, och plötsligt var jag framme vid målet, förbi.

Göteborg marathon upploppet

Så vad blev tiden då?

Det svartnade framför ögonen, syrebristen skrek i hela kroppen, medan jag fick en medalj i farten, mötte upp Sebbe och min vän Jenny som hurrade och välkomnade mig i mål. På flera minuter kunde jag inte stå still, jag var tvungen att promenera i cirklar för att få ner pulsen och tillbaka andningen. Men jag klarade det. Jag sprang hela halvmaran, jag slog distansrekord och jag klämde till mitt pers rejält. Faktum är att jag kom inte ens sist, inte ens i min klass. 2.48.43 blev tiden. Det är ingen tid som vinner tävlingar, men jag vann över mig själv med 10 minuter. Jag genomförde en prestation som jag inte var optimalt förberedd för, men som viljestyrka och pannben tog mig igenom. Fastän loppet skuggas lite av att vara plan B, och jag minutrarna efter sa att jag aldrig vill springa igen, så är jag redan enormt peppad på att ge mig ut i skogen och köra, trots att träningsvärken inte ens har släppt än. Och nästa år, nästa år köra jag hela maran om det så är det sista jag gör.

Göteborg marathon medalj

Alla foton i inlägget är tagna av Sebastian Thorsson

 

The post Racerapport: Göteborg halvmarathon appeared first on Emma Hällbacka.

16 kommentarer till inlägget

1967 • Torslanda
#1
10 oktober 2016 - 12:42
Stort grattis Emma! Jag har läst dina blogginlägg under året och var inte säker på om det var dig jag såg på banan men nu när jag ser dina foton så är jag säger, du såg stark ut varje gång jag såg dig. Bra kämpat och visst var det kul, om än än rätt blåsigt. Klart du tar maran nästa år. Smart ökning av träningen så är du snart där. Viljan har du och träningen gör du. Kan även slå ett slag för Helsingborg maraton, lite större än detta, minst lika bra arrangerat men roligare bana. Mer varierat helt enkelt. Njut av känslan nu, det är du värd!
1988 • Helsingborg
#2
10 oktober 2016 - 12:49
Härlig racerapport och grattis till en bra prestation och även ett tack för påminnelsen om den gamla klassikern med Holymen :-)
1988 • Göteborg
#3
10 oktober 2016 - 13:04
@Mathias: Tack vad kul att du läst och hängt med, det är så roligt att höra! Jag var nog färggladast på banan iaf, svår att missa haha ;)

Ja, nästa år siktar vi längre, ska bara välja lopp med! Den här halvmaran kan ju faktiskt ses som inget annat än det första långpasset ;)
1988 • Göteborg
#4
10 oktober 2016 - 13:05
@Rickard: Tack ska du ha! :D Och ja, visst är det en grym låt? Misslyckas aldrig med att tagga till mig inför spurten ;)
Kenneth Ideskog
1948 • Saltsjöbaden
#5
10 oktober 2016 - 16:52
Härligt skriven racerapport och STORT grattis till en fin prestation
Veronica Byström
1971 • Bjästa
#6
10 oktober 2016 - 17:36
Det finns racereports som lämnar en känsla av " se där..." och " jaha..." efter sig. Sedan finns det RR som skapar gåshud på armarna och som sätter en glädjeklump i halsen och ett leende på läpparna. Din RR tillhör det senare alternativet :). Starkt och genuint kämpat. Fortsätt framåt mot maran Emma!
1988 • Göteborg
#7
10 oktober 2016 - 20:19
@Kenneth: tusen tack! :D

@Veronica: Men ÅH vad glad jag blir! Det är ju så kul också att själv kunna gå tillbaka och återuppleva loppet om och om igen, så gäller att skriva så tangentbordet glöder innan man hinner glömma allt =)
1969 • Lycksele
#8
10 oktober 2016 - 21:36
R E S P E K T åt prestationen och tack för en jätteläsvärd lopp beskrivning.

/Nik
Åsa Eriksson
1990 • Halmstad
#9
10 oktober 2016 - 23:34
Vilken fantastisk racerapport! Finfint skrivet och bra sprunget! Och vilket pb! Vill också tipsa om Helsingborg marathon, jättefin bana och fantastisk publik.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#10
11 oktober 2016 - 08:10
Grattis! Och nu blir det lättare att sikta vidare mot målet att greja en hel mara. Instämmer med Åsa på raden ovanför om Helsingborg - bra arrangemang och en bra bana som inte bara är stadsasfalt utan även innehåller en massa sköna gröna sträckor på grus genom olika parker och skogspartier. Och du har 10 1/2 månad på dig att komma i form :-)
Charlotta Sahlström
1972 • Täby
#11
11 oktober 2016 - 08:10
Och jag vill både skratta och gråta när jag läser detta, vet bara inte vilket;-) tack för din underbara RR! Makalös är den och makalös är du Emma!
Mikael Böhm
1963 • Fristad
#12
11 oktober 2016 - 08:14
Inspirerande läsning! Stark prestation! =)
1988 • Göteborg
#13
11 oktober 2016 - 08:28
Tack allihopa för era fina kommentarer! Jag är så glad att ni gillar att läsa min rapport :D
0 • Göteborg
#14
11 oktober 2016 - 13:33
Bra jobbat! Och en fin tid fick du också!
1976 • sävsjö
#15
12 oktober 2016 - 17:55
Tack för en härlig racerapport och grattis till ett bra lopp. Jag har läst din blogg så jag kände igen dig under loppet och hejade på dig. Riktigt bra jobbat och lycka till framöver.
1988 • Göteborg
#16
13 oktober 2016 - 12:42
@Simon: förlåt om jag inte hejade tillbaka, jag är inte van vid att folk känner igen mig utan att jag känner igen dem haha! Plus var nog ganska fokuserad just då haha ^^
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.