OCR och sånt... | Borås Action Run

Borås Action Run

I lördags startade jag mitt fjärde Action Run sedan jag för första gången deltog i ett OCR-lopp 2015. (som lustigt nog var ett Action Run) Förra året åkte vi till Örebro för revenge då Borås-loppet gick knack. Jag vann det i Örebro, så i lördags var jag väldigt nervös.

Jag hade anmält mig i sista sekund, vilket är olikt mig, men tanken var att egentligen vila den helgen. Som vanligt kunde jag inte låta bli, jag trodde dessutom att sambon skulle spela KM i golf och därmed vara upptagen HELA helgen. Klart jag skulle få tävla lite då! (Han beslöt sig sent om side att inte köra KM... och springa Action Run istället)
Min vinnare <3

Veckans träning hade varit bra och hård, benen var pigga men överkroppen var lite trött. Det gjorde inte så mycket, så länge benen är på g. Jag kände mig ordentligt peppad inför start och i vanlig ordning insåg jag hur starka alla tjejer såg ut. Usch, hur skall jag kunna ta dem?..

Jag hade beslutat mig för att försöka vara snabb i starten, det var många enkla hinder i början, uttömmande, men enkla. När alla springer iväg samtidigt så blir det ofta folk i vägen, trots att alla är snabba elit-löpare. - Jag satsade och klarade det, helt okej i alla fall. När första nya hindret dök upp kände jag mig spänd, jag låg etta här, jag andades och hoppade upp i repet. Det nya hindret var en mixad rigg som kan liknas vid toughest fast lane på swing walk"en. Med rep, pinnar, nunchucks, och några andra roliga grepp kom jag nästan hela vägen fram tills jag stressat tappade nunchucken. Skitockså! Om jag har problem med ett hinder har förmodligen även de andra tjejerna problem. Jag gick direkt på burpees och sneglade hela tiden åt sidan, de andra tjejerna var ikapp, men även dem föll.

Jag rusade iväg, fortfarande etta, men trött efter min hat-övning, burpees. Asfalten inbjöd till enkel snabb löpning, men med många täta hinder blev vi alla trötta direkt. Jag kämpade fram till rampen och i en oövervakad sekund hade Ivarsson klarat rampen medan jag gled ner efter mitt första försök. Jag spanade på den och funderade, på ett ställe hade dem satt en annan typ av plywood, DÄR skulle jag springa. Jag bytte plats och boom, uppe. Nu låg jag tvåa. Det kändes stabilt. Jag sprang på, hindren haglade men det var tomt på tjejer bakom mig.

Rören... (foto: Paulina)
Framme vid ett av de roligaste och mest spännande hindren, rören, stannade jag en stund. FAN, att vatten skall vara så läskigt. Jag andades och sprang, vid 3e sista röret halkade jag och druttade, förbannad, i. Det gick bra och jag var snart uppe. Strax där efter kom jag fram till ett av dem mest uttömmande hindren, nätet som hänger i bron, över ån. Kul, enkelt, men ack så jobbigt. I skrivande stund har jag fortfarande lite träningsvärk (!!) i underarmarna. Känslan av att vara totalt slut är sjukt peppande, tanken är det enda jag behöver vinna över. Benen kändes okej, jag pressade på med rejält hög puls, men utan att få mjölksyra.

Balanshinder, under bron, upp, sikte mot sjön, och så, efter några branta småbackar kom Lotta ikapp. Vilken löpare, stabil hastighet. Vi hängde jämsides över det låga Irish Table-hindret. Jag var tvungen att släppa henne lite, hon hade jagat mig ett tag och efter min skoknytning hade hon närmat sig med stormsteg. Jag är dålig på att vara jagad. Nu fick jag jaga henne. Mycket bättre. Kryp-hinder, bär-hinder, och snart in i stan igen.

Näst sista hindret.. (foto: Paulina)
Jag ville jobba på efter henne, det gjorde jag, det skulle bli spännande. Jag visste att ett misstag från henne skulle kunna ge mig tillbaka andraplatsen. Vi var nära centrum och mål, jag kämpade. På de sista stora hindren innan rullbandet och mål började jag närma mig, hon var trött. Precis som jag.

Jag kom fram till rullbandet och hon hade missat sitt första försök, förmodligen stressad över att jag närmade mig. Nu var min chans, jag fick inte missa. Jag andades lite extra, fokuserade och sprang.

Känslan av att komma upp och slå på "stoppet" är magiskt, jag slog extra hårt och kände mig extra stark. Helt slut. Fan vilken roligt lopp, spännande och pressat hela vägen.







Vi blev överkörda av världseliten Ivarsson, men vi var inte ledsna för det! Alla gjorde ett grymt lopp och jag tycker vi går segrande ur, fjantigt, men sant! Tack Action Run för ett välorganiserat och spännande lopp!

tjip!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.