Skatås ryggar – 5 ryggar – 2019

Det är fjärde gången jag springer loppet med den hemskaste avslutningen, en skidbacke efter att man sprungit 20km och ca 500 höjdmeter, Skatås ryggar. Men jag älskar det och hatar det lite på samma gång. Det är så lätt att gå på lite för hårt i de branta uppförsbackarna och när benen är trötta fungerar inte tekniken lika bra på de ganska tekniskt krävande stigarna. Det var en blöt bana vi bjöds på i år med mycket gegga och blöta passager, spångar som i alla fall jag inte riktigt vågade lite på om de var hala eller ej så jag sprang mest vid sidan om, i vattnet och leran.

Klubbkompisen Andreas Lundblad skulle också vara med, vilket kändes bra då det sannolikt skulle bli så att vi hade sällskap åtminstone en del av banan som för några veckor sedan på Icebug Backyard trail. Även om det är ganska stora lopp med flera hundra deltagare så hamnar man ändå ganska lätt för sig själv och får springa loppet ensam. Det är lite tråkigt tycker jag, då är det perfekt när Andreas är med.

Efter uppvärmning som bland annat gick uppför den avslutande skidbacken (undra om det var så smart egentligen?) så var det dags för start. Bakkman var klar favorit med Kantarp som trolig tvåa, alternativt Jonas Buud som också ställde upp. Efter topptrion var det lite mer öppet, Patrik Lindegårdh, Andreas Lundblad och möjligtvis jag då med en riktigt bra dag, men jag är egentligen en bit efter så sjätte plats kändes rimligt att satsa på i alla fall. Det brukar förstås alltid dyka upp någon duktig orienterare som jag inte känner till men topp 10 borde jag kunna klara kändes det som.

Starten gick, jag tog det lugnt, Andreas och Patrik ännu lugnare. Efter ca 1 kilometer på asfalt går banan in i skogen och jag tog mig framåt för att slippa springa om fler än nödvändigt på stig, var på placering 7-8, Andreas och Patrik alldeles i närheten. Andreas gick förbi och jag följde strax bakom, vi tog oss fram till placering 4 och 5, Patrik var precis bakom och snart hade vi en liten lucka, långt fram till trean. Behagligt tempo, kontrollerat, kände nästan för lugnt men loppet är långt och backarna branta så jag bara flöt med bakom Andreas. Vi växlade lite fram och tillbaka vem som sprang först, det är ju inte alls lika mycket att tjäna på att ligga bakom på traillopp, kanske en nackdel till och med, men jag trivs med det, eller det beror lite på vem som ligger före, men det fungerar ganska bra att ligga bakom Andreas och bara att följa hans spår, jag slipper att tänka själv, vilket är ganska skönt.

Sabotage runt 10 km, markeringen av banan var borta, men en funktionär förklarade i farten och vi kom rätt. Jag började känna att jag fick slita lite väl mycket för att ha halva sträckan kvar och valde att släppa men höll fortfarande okej fart, sprang i min egen fart. Buud kom ifatt och sprang förbi, han måste ha sprungit fel där markeringen saknades. Tog en gel, trött, både i ben och huvud, jag fick kämpa för varje steg sista 5 kilometerna.

I nitton kilometer lyckades jag hålla undan från löpare bakifrån, ja förutom Buud då, men så kom den första och jag lyckades inte följa med ett steg i hans tempo, då vet man att man är trött, för trött och risken att tappa mycket både tid och placeringar är stor. Jag tittade bakåt, ingen mer löpare på gång i alla fall och jag försökte mata på i mitt tempo men jag fick kämpa för varje steg, bara hålla ut nu, två kilometer kvar, kämpa bara jag kommer till backen utan att jag ser någon så är det lugnt med placeringen i alla fall. När jag bara sprungit starten av backen kan jag inte låta bli, jag vänder mig, Isak, min kompis från Falktouren inte långt bakom, jag vet att det är kört men jag kämpar ändå på, inte för att försöka hålla Isak bakom mig utan för att inte fler ska komma ikapp. Den skidbacken är grym efter 20 kilometer backig stig, jag har svårt att förstå att det är samma backe som jag och Andreas värmde upp i, då kändes det så lätt, nu rör jag mig nästan inte framåt men jag har bestämt mig för att inte gå, det är okej att springa hur långsamt som helst men inte att gå. På toppen serveras det vattenmelon, jag kan inte motstå frestelsen och samtidigt passar Isak på att springa förbi och jag tappade 30 sekunder på de sista 800 meterna mot Isak, då är man trött.

Slutade alltså med en åttonde plats på sekunden samma tid som jag hade 2017 det borde jag ju nästan fått pris för 1:44:10.

Jag vill ge lite extra beröm till ett redan bra arrangemang; de hade bytt ut gulaschsoppan mot grönsakssoppa!

Läs mer: Skatås Ryggar

2 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
8 juni 2019 - 21:03
Härligt berättat!

Någon som har ett GPS-spår från denna tävlingsrunda att bjuda på, för oss som inte gillar att springa med nummerlapp på sig?
Aarne Pikerpöld
1970 • Mölndal
#2
9 juni 2019 - 20:48
Inte ofta man ser dig trött men bilden i mål säger en del, grymt kämpat ändå!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.