Löpningens dialektik

Dialektikens lagar

Avslutar året med ett nytt personligt rekord på 10 km. Tiden, 33.28, är en halv minut snabbare än fjolårets tid på samma lopp, och två minuter snabbare än året innan dess (se tabell nedan).

Ett tydligt bevis, med andra ord, på att träningen givit resultat. Detta resultat tillskriver jag den marxistiska träningsmetod som jag har följt under de senaste två åren.

Dialektikens lagar

För två år sedan började jag lägga upp min träning enligt den marxistiska dialektikens lagar. Genom att tillämpa den dialektiska materialismens lagar på min egen träning, hoppades jag inte enbart att jag skulle förbättra mina egna resultat. Därmed ville jag även bidra till att bevisa dessa lagars giltighet som generella utvecklingslagar för naturen och samhället.

Vilka är dessa lagar? Enligt Engels, kan dialektikens lagar koncentreras till följande tre satser:

- Lagen om kvantitetens omslag i kvalitet och omvänt;
- Lagen om motsättningarnas allmängiltighet;
- Lagen om negationernas negation. (1)

Dessa lagar existerar inte sida vid sida, oberoende av varandra, utan är tvärtom delar i en integrerad process i vilken de verkar och samverkar med varandra på olika nivåer.

Lagen om kvantitetens omslag i kvalitet och omvänt

Den första lagen, ”lagen om kvantitetens omslag i kvalitet och omvänt”, beskriver hur kvantitativa förändringar vid en viss punkt övergår i kvalitativa, och omvänt. Som exempel använder Engels vattnets olika aggregationstillstånd. Om vi värmer vatten i en kastrull så ökar vattnets temperatur småningom till en punkt där det ändrar form och övergår från flytande tillstånd till gas. Vattnet kokar. En kvalitativ förändring har ägt rum. Om vi istället hade ställt in vattnet i frysen hade det omvända ägt rum. Vattnets temperatur hade då förr eller senare minskat till en punkt där det övergått till fast form och blivit till is. Denna punkt kallas för fryspunkt och ligger normalt vid 0°C. Vid denna bestämda punkt äger förändringen rum plötsligt och språngartat. ”De kvalitativa förändringarna”, skriver Stalin, ”framträder [ej] successivt, utan snabbt, plötsligt, i form av en språngartad övergång från det ena tillståndet till det andra.” (2)

För att ta ytterligare ett exempel, den här gången från Marx Kapitalet – för att en penningsumma ska kunna förvandlas till kapital krävs att den uppgår till en viss miniminivå.  Inom modern nationalekonomi talar man om s.k. ”ingångsbarriärer”. Penningägaren, konstaterar Marx, måste ha råd att anställa ett tillräckligt stort antal arbetare utöver sig själv för att kunna leva av deras arbete och därutöver ha råd att reproducera sitt kapital. Har han inte råd med det förlorar han förr eller senare sitt kapital eller tvingas själv till att arbeta och upphör alltså att vara kapitalist. ”Medeltidens skråväsen”, skriver Marx, förhindrade ”hantverksmästarens förvandling till kapitalist” genom att begränsa ”det arbetarantal, som en enskild mästare fick sysselsätta”. ”Penning- och varuägaren förvandlas verkligen till kapitalist, först då den i produktionen satsade minimisumman ligger högt över det medeltida maximum. Här, liksom i naturvetenskapen, hävdar den av Hegel i hans "Logik" upptäckta lagen sin riktighet, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i kvalitativa olikheter.” (3)

 

Lagen om motsättningarnas allmängiltighet

Hur kommer det sig då att kvantitativa förändringar övergår i kvalitativa? Denna fråga kan inte besvaras abstrakt, utan enbart genom en konkret analys av varje enskilt fall. För att förstå hur och varför, och vid vilken punkt, kvantiteten övergår i kvalitet måste vi förstå de inneboende motsättningarna i varje enskilt ting eller process.

Låt oss ta ett konkret fall. I vårt tidigare exempel nämnde vi de kvalitativa förändringar som uppstår vid kokning av vatten. Det som sker, rent konkret, i det här fallet är att hastigheten hos vattenmolekylerna ökar när värme tillförs vattenmassan inuti en kastrull. När vattnet befinner sig i flytande tillstånd är attraktionskraften mellan vattenmolekylerna tillräcklig för att massan skall hänga samman som vatten i kastrullen, trots att vissa molekyler vid ytan fortlöpande lämnar vattenmassan och avdunstar i form gas. När temperaturen når kokpunkten, normalt vid 100°C, har molekylhastigheten ökat såpass mycket att molekyler i större antal skiljs från massan p.g.a. den höga hastigheten. En kvalitativ förändring blir då märkbar. Vattnet kokar. Denna förändring äger uppenbarligen rum till följd av motsatta tendenser som är verksamma i vattenmassan – å ena sidan molekylernas tendens att lösgöra sig, å andra sidan attraktionskraften som håller dem samman. Värmetillförseln utifrån stärker den ena tendensen till en punkt där den överträffar den andra.

I vårt andra exempel, från Marx Kapitalet, stod motsättningen mellan två motsatta klasskrafter – å ena sidan kapitalisternas strävan efter att anhopa kapital, å andra sidan de medeltida hantverkarnas strävan att bevara sina skråprivilegier. Klasskampen mellan dessa två motsatta intressen fällde slutligen avgörandet till kapitalisternas fördel.

Utifrån dessa exempel kan vi dra slutsatsen, som Stalin gjorde, att ”det inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa” utgörs av de inneboende motsättningarna i tinget eller processen ifråga:

”I motsats till metafysiken utgår dialektiken ifrån att naturföremålen, naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar, ty de äger alla sin positiva och sin negativa sida, sitt förflutna och sitt tillkommande, sitt bortdöende och sitt framväxande, att kampen mellan dessa motsatser, kampen mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och det uppkommande, mellan det som upphör att vara till och det som utvecklas utgör det inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa.” (4)

Utvecklingens dialektik, kvantitetens omslag i kvalitet, äger alltså rum genom lagen om motsatsernas enhet och kamp.

Lagen om negationernas negation

Dialektikens tredje lag, ”lagen om negationernas negation”, har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Därför tänker jag inte fördjupa mig i den här. Denna lag är emellertid väsentlig för att förstå utvecklingen som den ”framåtskridande rörelse” som Stalin talar om, det vill säga som ”rörelse längs en uppåtgående linje, som övergång från det gamla kvalitativa tillståndet till ett nytt kvalitativt tillstånd, som utveckling från det enkla till det komplicerade, från det lägre till det högre.” (5)

Varje förändringsprocess kännetecknas inte av någon sådan framåtskridande rörelse. Om vi t.ex. håller oss till vårt tidigare exempel, det med vattnets olika tillstånd, så ser vi snarare att vattnet genomgår ett kontinuerligt kretslopp. Solen värmer upp vattnet i haven, som därmed avdunstar och bildar vattenånga Stigande luftströmmar tar med ångan uppåt i atmosfären där svalare temperaturer får den att kondensera och bilda moln. Molnpartiklar kolliderar, slås samman, växer och faller till slut ned i form av nederbörd. Osv. Samma process upprepas om igen, utan att något egentligen nytt kvalitativt tillstånd uppstår.

I vårt andra exempel - den medeltida hantverksmästarens förvandling till kapitalist - kan vi däremot iaktta en framåtskridande rörelse. Övergången från det medeltida samhället till det kapitalistiska innebär faktiskt en utveckling från ett gammalt till ett nytt tillstånd, från ett lägre till ett högre. Detta nya tillstånd (kapitalismen) innehåller i sin tur nya motsättningar, vilka i sin tur driver utvecklingen framåt i riktning mot ännu ett nyare, ännu ett högre tillstånd (kommunismen). Den inre drivkraften i dessa förändringar är, som vi redan konstaterat, klasskampen. De kvalitativa förändringarna sker språngvis, genom revolutioner.

I Kapitalet beskriver Marx denna process som ”negationens negation”, med en term lånad från Hegels dialektik. Den första negationen i denna process är den kapitalistiska privategendomen. Denna negerar den förkapitalistiska, på eget arbete vilande privategendomen. På ett senare stadium förbereder dock kapitalismen, genom sina egna utvecklingslagar, villkoren för sin egen negation: ”Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade." (6)

”Detta är negationens negation”, skriver Marx. Expropriatörerna exproprieras. Den individuella egendomen återställs, men på en högre nivå - det vill säga, på grundval av ”de landvinningar som den kapitalistiska epoken har gjort: samverkan och gemensam besittning av jorden och av de produktionsmedel, som arbetet självt har frambragt.”

Kommunismen är således kapitalets negation. Denna andra negation – negationens negation – är mer än bara ett rent negativt eller destruktivt moment. Den bevarar samtidigt de positiva aspekterna av det tidigare tillståndet, i det här fallet av den kapitalistiska utvecklingen (de utvecklade produktivkrafterna, produktionsmedlens centralisering, det vetenskapliga bemästrandet av naturen osv). Det är alltså inte tal om en ren återgång till ett lägre utvecklingsstadium - den primitiva kommunismen - utan snarare om att återskapa denna äldre egendomsgemenskap på en högre nivå.

 

Negationens roll vid träning - överkompensationsprincipen

Dialektiken hjälper oss alltså att förstå utveckling som en följd av motsatsernas enhet och kamp. Detta gäller även för den organiska livsprocessen. Allt liv är ju i grunden en enhet av motsatser, av uppbyggande och nedbrytande av levande materia. Som Engels skriver i Anti-Dühring:

”Vari består dessa överallt, hos alla levande väsen, regelbundet förekommande livsyttringar? Framför allt däri, att äggviteämnena ur sin omgivning upptar andra lämpliga ämnen, assimilerar dem, medan andra, äldre delar av ämnet upplösas och utstötes. Andra, icke levande ämnen förändras, upplöses eller sammansättes under tingens naturliga kretslopp, men därmed upphör de att vara vad de från början var. Klippan, som förvittrar, är inte längre någon klippa, metallen, som oxiderar, övergår till rost. Men vad som hos den döda materien leder till förintelse, det är hos äggvitan tillvarons grundbetingelse.” (7)

När vi tränar bryter vi ner kroppens celler. Denna nedbrytning kan vi, dialektiskt, sätta som första negation. När sedan kroppen får vila och tillförs näring repareras dessa skador och cellerna återuppbyggs. Resultatet av denna andra negation - negationens negation - är att kroppen blir ännu starkare än förut. Syreupptagningsförmågan ökas och muskelfibrerna blir fler och starkare. Denna fysiologiska mekanism, som kallas för ”överkompensation”, är grunden i all träning.

Här gäller det att vara uppmärksam på en sak. För att kroppen ska bli starkare räcker det alltså inte bara att träna hårdare. Som Engels påminde oss om är det ju inte tillräckligt att bara negera - det gäller att också åter kunna upphäva negationen: ”Jag måste inrätta den första negationen så att den andra blir eller är möjlig. (...) Förmal jag ett sädeskorn, trampar jag sönder en insekt, så har jag visserligen utfört den första akten men samtidigt gjort den andra omöjlig.” (5)

Det är alltså inte tillräckligt att bara bryta ner kroppen genom ökad träningsbelastning. Utan tillräcklig vila/återhämtning kommer detta bara att leda till skador eller överträning. Det gäller m.a.o. att hitta rätt balans mellan träning och vila för att den eftersökta kompensationseffekten ska äga rum.

Kvantitetens övergång i kvalitet - Progressionsprincipen

För att kroppen ska fortsätta att utvecklas och bli starkare måste den kontinuerligt utsättas för en belastning som den inte är van vid. Denna belastning behöver vara stark nog för att kroppen ska brytas ner, men inte starkare än att den kan byggas upp igen. Om vi hela tiden springer samma sträcka i ungefär samma tempo, kommer kroppen vänja sig vid denna belastning och sluta att utvecklas. Vi måste öka träningens kvantitet för att nå kvalitativa förbättringar – precis som dialektiken lär oss.

Det gäller alltså att öka mängden och intensiteten i träningen. Ökningen behöver ske gradvis och långsiktigt för att ge ett positivt resultat. Detta kallas för progressionsprincipen. Genom att på detta vis gå dialektiskt tillväga kan vi se till så att kroppen utvecklas och blir starkare. Under det gångna året har jag succesivt vant kroppen vid en ökad träningsmängd och intensitet. Under nästa år kan jag förhoppningsvis öka den ytterligare ett steg. Målet är inställt på Havanna Marathon i november. Det blir mitt nyårslöfte för det nya året!

 

 (1) Engels, Friedrich. Naturens dialektik i Filosofiska skrifter. Skrifter i urval. 1978. Lund: Bo Cavefors förlag, s. 492.

(2) Stalin, J V. Om den dialektiska och den historiska materialismen.

(3) Marx, Karl. Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess. 1970. Lund: Bo Cavefors förlag, s. 267

(4) Stalin, J V. Om den dialektiska och den historiska materialismen.

(5) Stalin, J V. Om den dialektiska och den historiska materialismen.

(6) Marx, Karl. Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess. 1970. Lund: Bo Cavefors förlag, s. 670-71

(7) Engels, Friedrich. Anti-Dühring. 1970. Stockholm: Arbetarkultur, 113.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.