Ett litet avslut...

Träningsåret 2019 får väl ändå klassas som helt ok. En axel som till slut läkte när jag la av med rehab och lät den vila. En morgon konstaterade jag bara; vänta axeln har ju full rörlighet. Så kan det gå. 

För första gången ställde jag mig på startlinjen. Det blev Springtime. En backig mil vid kustens pärlan. Tiden är inte mycket att hurra för men målet var att deltaga inget annat. När man lider av svår stress och problem med folksamlingar förstår nog alla vilken seger det var. Är jag bara hel och frisk så blir det repris i år. 

Styrketräningen blev satt lite på vänt då axeln gjorde det hopplöst att träna, så i år är målet att få till fler styrkepass för hållningens skull.

Rent privat blev årets slut bara sorg och elände. I oktober får farsan en stroke som han trots allt klarat bra. I november får jag hastigt avliva min kära hund. Och som inte det räckte dog min mor i december. Allt på en gång minst sagt. Morsan som var min bästa vän. Vem ska man nu snacka med?

Det är väl bara att inse att livet tar slut nångång. Träningen är räddningen för att inte bli galen. Sitta inne och deppa är verkligen inte min grej. Bättre att löpa sig trött och gråta vid ett naket träd än att sitta i soffan och dega ner sig.

Nu ska jag snart knyta skorna och ta en runda i duggregnet.

Ta hand om er.

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.