11 augusti 2013 kl 19:09
Redigerad 11 augusti 2013 kl 19:17
Begreppen tröskellöpning och snabbdistans var i stort ekvivalenta på 1970- och 1980-talet som jag minns, med enda skillnaden att tröskelpass kan göras i intervallform oxå.
Jag tycker dåtidens praxis var bra. För mig är snabbdistans enbart kontinuerlig tröskelfartlöpning.
Syftet är ju att hantera "lagoma" mjölksyrahalter effektivt och kunna hålla "steady state" på en allt högre procent av VO2max.
Exakt vilka % av t ex maxpuls man bör ha är mycket individuellt.
Det viktiga är att man ska kunna känna tröskelnära fart och träna mycket i den farten. Det bör en hyfsat van löpare kunna göra på känsla. Pulsen innehåller så många felkällor att den ofta inte är helt tillförlitlig även om många säkert kan lära sig att via pulsen bestämma en rimlig tröskellöpfart.
En del talar f ö även om en lägre tröskel "aerorob" (till skillnad från den anaeoroba - dvs den jag behandlar ovan) sådan där mjölksyran början öka dvs i lite lägre fart. Den är lite mindre intressant tycker jag.
Det går sannolikt fortfarande att bli svensk mästare i marathon t ex helt utan pulsklocka och därför är ständig pulskoll rätt överflödig även om vissa föredrar det. Man kan ju analysera fram lite roliga saker ändå men det räcker med enkla pulskontroller emellanåt.
Fördelen med att lära känna kroppen väl m a p mjölksyra etc är att det vid tävling torde vara bra att ha "känslomässig" feedback och inte bara lita på pulsen. Den feedbacken lär man sig på träning oxå i tröskelfart och i viss mån på snabbare intervallpass. Klarar man att öka feedback-mängden så kan förstås pulsdata ha visst extra värde för några rutinerade löpare.
Annars ger ju tiden och upplevd känsla väldigt mycket information.