Löpning Träning 20 inlägg 10882 visningar

Varför gå i uppförsbackar?

1964 • Karlstad
#1
25 augusti 2016 - 21:20
Gilla
Hej,

Jag sprang ultravasan i helgen, och en sak jag undrar över är motivet till att gå i uppförsbackarna. Vad tjänar man på det? Jag tror att jag hade förlorat på att gå.

Jag menar att ett ultralopp främst är styggt mot benen, och de tar stryk utför. Uppför är bara lite jobbigt energimässigt, men eftersom energin inte är något större problem så gör det väl inget att bli lite trött uppför,,,

Jag vet att den gängse rekomendationen är att gå uppför, så vad har jag inte förstått?

/Lars
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#2
25 augusti 2016 kl 21:41
Gilla
När man är mycket utmattad och/eller det är tillräckligt extremt brant, och springer SÅ långsamt uppför kan det förmodligen för en hel del löpare bli "lååånglopp-ekonomiskt" att gå vissa sträckor eftersom det i de lägena troligen kan gå åt mer energi per längdenhet att springa än gå och löptempot är i närheten av gång.

Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#3
25 augusti 2016 kl 21:46
Gilla
Fysikens lagar...? :-)
Nu är jag ju ingen ultralöpare, men det är väl tämligen självklart att det är jobbigare / kräver mer energi att springa uppför än på platten?
1964 • Karlstad
#4
25 augusti 2016 kl 21:59
Gilla
Joo, men som jag skrev så ser jag inte energin som problemet. Den begränsande faktorn är att benen tar stryk,,,,
Daniel
1971 • Stockholm
#5
25 augusti 2016 kl 22:27
Gilla
Jag läste nånstans att om lutningen är över 15 % så tjänar man på att gå. Vet inte om det stämmer. Dagens "fun fact". :)
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#6
25 augusti 2016 kl 22:27
Gilla
#4

Men som jag oxå skrev måste man se det "långloppsekonomiskt", och på det sätt jag beskrev KAN det löna sig för vissa i vissa lägen.
Det gäller att utnyttja den EFFEKT man kan utveckla varje ögonblick optimalt fördelad hela loppet så att man är lagom utmattad i mål.
Det är säkert en "komplex" avvägning och individuellt beroende till viss del.

Är det tillräckligt stupbrant i några partier måste det förmodligen löna sig att gå upp för alla (t ex när det är lutning 30 % eller mer - iofs ovanligt - men ett extremfall som visar principen)

Vidare innebär gång en viss variation i belastning som potentiellt ger en nyttig återhämtning lokalt inför återupptagen löpning. Den delen med avbrott kanske inte passar alla löpare speciellt inte om det är för dem något mindre utmanade uppförsbackar.
Mattias
1974 • Borås
#7
25 augusti 2016 kl 22:42
Gilla
Lars, varför är energin inget "större problem" och det gör inget att "bli lite trött uppför?" Genom att spara på benen genom att gå i branta uppförsbackar så kan man istället springa fortare utför och dessutom ha mer krafter kvar när det är plattlöpning.
Oldboy
1952 • Danderyd
#8
26 augusti 2016 kl 00:56
Gilla
Håller med Bo och Mattias här: variationen i belastning ger mer "över" till löpningen. Vinsten i tid att springa jämfört med gång blir mindre ju brantare det är. För långsamma löpare lönar det sig att gå i de flesta backar medan snabba löpare bara tjänar på att gå i de brantaste.
1981 • Göteborg
#9
26 augusti 2016 kl 11:51
1 Gilla
En faktor som talar för fördelen med att gå i vissa (inte alla) backar är att en kan vilja undvika pulshöjningar som ofta kommer vid bibehållen fart i backar (höjd ansträngning), i långa lopp/tävlingar är ju tillfälliga återhämtningar trevliga/nödvändiga och ger förmågan att höja farten utför/i flackare terräng.
Förra året på Lidingöloppet gick jag i de tuffare backarna efter Grönsta/20km, varje gång blev jag omsprungen av samma man som jags sprang ikapp igen utför/på flacken och som jag kom i mål före. Nu kan jag ju inte säg att farten i backarna avgjorde att jag råkade komma före honom, det finns ju många fler faktorer , men en delfaktor är ju hanteringen av backar.
Magnus Andersson
1963 • Göteborg
#10
26 augusti 2016 kl 12:04
Gilla
Spontant tänker man att backar kan "nyttjas till vila", men kanske lönar det sig alltid att undvika gå, då det minskar fart per km mer än man kan vinna i nedförslut. Tror jag bytte ståndpunkt efter jag hörde om detta:
https://www.miun.se/press/pressmeddelanden/anpassad-farthallning-vinner-i-uthallighetsidrott

"I uppförsbackar och motvind krävs istället en högre insats än i utförsbackar och i medvind. Det visar en ny avhandling vid Mittuniversitetet som matematiskt beräknat olika strategier för optimal farthållning på längdskidor och cykel. "

"En studie i avhandlingen visar att tidsvinsten under ett specifikt skidlopp var 6,5 procent med en anpassad farthållning jämfört med ett jämnt fördelat arbete."


Att "klappa ihop" i en backe, så man tvingas gå, torde minska farten så mycket som minst en minut per km, och då är det kanske klokt att minska fart så mycket före backen så man undviker det - eller?

Argumentet om slitage verkar också rimligt.
Magnus Andersson
1963 • Göteborg
#11
26 augusti 2016 kl 12:13
Gilla
(Edit: "minskar fart per km" bör kanske vara "förloras mer tid per km".)
Stefan Johansson
1969 • Norrtälje
#12
26 augusti 2016 kl 14:58
Gilla
I ultralopp kan man nog tjäna på att gå i rejält branta backar, men i kortare lopp säger all erfarenhet att man nästan aldrig tjänar på att gå - oavsett hur brant backen är. Jag har kollat på rätt många terräng-SM och jag har hittills aldrig sett någon gå uppför, även i tokbranta backar.

En annan fallstudie: På 90-talet fick landslagsorienteraren Erik Forsgren för sig att han skulle gå i branta uppförsbackar (i orientering kan backarna, som bekant, vara brutala). Han avbröt rätt snabbt försöket eftersom han ledsnade på att komma sist i varje tävling.
1972 • stockholm
#13
26 augusti 2016 kl 15:19
Gilla
Var det inte Lena Gavelin som när hon tog hem segern i Swissalpine gick förbi killar som sprang i de brantaste backarna?
Karl Avedal
1976 • Kvicksund
#14
26 augusti 2016 kl 22:30
3 Gilla
Rekommendationen att gå i uppförsbackar kommer väl framförallt från att många ultralopp har rejäla stigningar och att Ultravasan ärvt sina rekommendationer därifrån. Ultravasan har ju inte en enda uppförsbacke som skulle klassas som en riktig backe i vissa andra lopp. Därför är det naturligt att gång inte nödvändigtvis är en bra idé i Ultravasan för alla.

I exempelvis UTMB har man första stigningen på ca 1 000 höjdmeter efter ca en mil. Sedan har man nästa stigning, på ca 1 600 meter efter ca 2 mil. Sedan följer många fler stigningar. Jag skulle gissa att de flesta som försöker springa hela UTMB inte skulle ställa frågan "Varför gå i uppförsbackar?".
1965 • Eksjö
#15
27 augusti 2016 kl 20:30
Gilla
Finns det någon unik människa som INTE råkar ut för pulshöjning vid löpning uppför med bibehållen ansträngningsnivå?
Petter Sundin
1988 • Solna
#16
27 augusti 2016 kl 20:38
Gilla
#16 hur mäter man ansträngningsnivå?
Michael Lindborg
1964 • Saltsjö-Duvnäs
#17
27 augusti 2016 kl 21:06
Gilla
Ansträngningsnivå = puls, #16 menar väl bibehållen löphastighet?
1965 • Eksjö
#18
27 augusti 2016 kl 21:36
Gilla
Jag tänkte iofs mer på typ borgskalan i kombination med låånga uppförbackar, men den som inte har någon uppfattning alls om olika ansträngningsnivåer springer antingen på 100% precis hela tiden eller så är den under- eller överkvalificerad för den här diskussionen på något annat sätt! ;-P
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#19
27 augusti 2016 kl 22:36
Gilla
16-19

Lite teoretiserande :

Eftersom det är en tydlig skillnad i löpteknik/muskelrekrytering uppför och på flack löpning (olika löpare kan ha klart inbördes olika relativ kapacitet i dessa två olika förhållanden) så behöver teoretiskt sett kanske inte ens pulsen vara precis eller nästan densamma vid upplevt samma ansträngningsnivå för en hel del löpare, även om det i normalfallet bör vara ganska små avvikelser från ett konstant samband puls - ansträngningsnivå för en och samma löpare.

Denna teori exemplifierar jag med att när var jag i 50-årsåldern relativt sett mycket sämre relativt de flesta andra löpare på flacka lopp än i monotona uppförslopp sannolikt eftersom vissa svagheter i det excentriska muskelarbetet främst i höftmuskler och möjligen fotlederna pga diverse gamla svagheter och skaderester märktes på tydligt flacken (och ännu mer utför) men inte alls lika mycket uppför där det excentriska muskelarbetet inte är lika betydelsefullt.

Ansträngningsnivån blev därför lite svårdefinierad eftersom höftsvagheten relativt tidigt gav som jag tycker otrevliga troligen lokalt genererade mjölksyrekänningar och dålig löpekonomi på flacken, medan jag i monoton löpning uppför kunde flåsa nära max, troligen mer än på flacken, och ändå uppleva att det flöt bra utan att känna för mycket mjölksyra.

Min konkurrenskraft var, helt i linje med detta, då kring 10 % bättre i uppförsloppen än på flacken, främst tack vare min egen relativt sätt klart bättre (mindre dålig) löpekonomi uppför än på flacken.

Pulsnivån borde kunna ha varit något högre, närmare max, på tävlingar uppför, trots att ansträngningsnivån t o m kändes lägre, eftersom jag kunde springa kontinuerligt med upplevt fullt "flås" utan störande mjölksyrekänning som vid flack löpning.
Fast jag har inget bevis på detta i form av registrerad pulsmätning, och mjölksyrekänning kostar ju ungefär dubbelt extra syre att återställa vilket kräver extra hjärtarbete dvs höjd puls allt annat lika, men kanske indikerar ändå ovanstående resonemang att den upplevda, dvs subjektiva, ansträngningsnivån relativt pulsen bör kunna variera en del t ex med banprofilen och med löparens eventuella svagheter, muskulära obalanser etc givet samma dagsform.

1967 • www.sapiens.se
#20
28 augusti 2016 kl 09:08
Gilla
Bo: Dessutom är pulsen en lurig filur att lita på ur flera andra perspektiv.

Jag föredrar upplevd ansträngning.

En anekdot i sammanhanget är min kompis M som hade lite otur när han tänkte och anmälde sig till LL som gick ett par veckor före en prioriterad mara. Eftersom han inte ville spränga sig under LL så höll han just jämn ansträngningsnivå under hela loppet vilket resulterade i att han promenerade i uppförsbackarna. Det gick uppenbarligen att göra 2:06 på det loppet utan att förta sig uppför.

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.