30 december 2016 kl 08:50
@16
Jag sprang i år. Vågar påstå att vi var bra förberedda. Hade gjort långpass uppåt sju mil. Men loppet var en helt annan grej. Mycket mer backar än jag trodde, speciellt under första halvan.
Morgonen: Vi var två löpare som gick upp och åt frukost kl 03:00, en härlig morgon med mycket förväntningar, blev en rejäl macka och stadig kopp kaffe.
Vi hade den stora fördelen att ha med oss anhöriga som körde ner oss till starten och hämtade oss i mora. Samt fixade middag på kvällen. vilket gjorde allt väldigt mycket enklare.
Starten: klocka 05:00, regn i luften, lagom svalt, glädje, en härlig känsla av närmare 1000 stycken laddade och förväntningsfulla personer som står på startlinjen.
Halvmaran: Här fanns en känsla av odödlighet. Käkade en pannkaka på en station här någonstans.
Maran: fortfarande odödlig :-)
Evertsberg: Halvvägs. kändes i kroppen, hade svårt att äta, började bli medveten om hur långt det faktiskt är att springa 9 mil. Så blev mest lite smågodis och blåbärssoppa. (sista jag åt under loppet)
80K. Här började det göra ont överallt. Det gjorde ont att gå, det gjorde ont att springa. Det gjorde ont att vara människa. Vidrigt, men ändå en skön känsla av att snart vara i mål, insåg att jag kommer klara loppet under 10 timmar.
89K. Mer smärta och ett sjukt glädjerus av att jag kommer klara detta, att jag snart skulle få sitta ner och umgås med mina nära och kära. Att få ringa och prata med mina barn.
MÅLET 90K: En enorm tomhetskänsla. Fanns inte mycket energi kvar här. De närmaste 30 minuterna var jag så sjukt nere. Brydde mig inte om tiden, brydde mig inte om loppet. Hade en känsla av att jag vill slänga mina skor. Ville aldrig springa mer.
Men det vände snabbt så klart. Så fort jag fick i mig lite käk och vatten så var allt under kontroll igen. Trött såklart, med all rätt, men glad, redan här började jag fundera på nya utmaningar.
Jag var i rörelse hela loppet, sprang eller gick hela vägen. Stannade aldrig upp.
@17 Vi bodde också nära starten, ska jag springa igen så kommer jag lätt bo vid starten igen. Lite drygt at åka nio mil bil tillbaka till stugan, men det var det värt för att få sova några minuter längre.