15 augusti 2017 kl 08:47
#1
Jag vägde 48.8 kg dagen innan Järvaloppet knappt 10 km 1980 och 48.5-49.0 kg de övriga 5 dagarna innan loppet, och ville slå en klubbkompis och "smådeffade" 3 hekto till 48.5 kg igen genom att äta måttligt dagen innan loppet och "bara" springa 2 mil och gjorde prestationsmässigt ett av mina bästa millopp någonsin (och nådde mitt mål, blev liksom 1979 3:a efter två Enhörnalöpare Jorma Sippola och Max Holmnäs där den senare tidigare år brukade vinna en mängd långlopp i Stockholmstrakten. Klubbkompisen slog jag båda åren med 3 sekunder, men efter 1980 inte i något lopp mer och Martin Hafström gjorde 2.16 h på marathon några år senare och var 6 ggr bland de 10 bästa i Stockholm Marathon med bästatid där 2.18 h 2 ggr).
I mitt fall kunde inte några hektos skillnad i sig utgöra någon rimligt stor förklaring, till bra mil-form men däremot hade jag märkt att jag med allt för fulla glykogendepåer i benmusklerna, vilket även medför viss viktuppgång givet god vätskebalans, kände mig relativt stum, i synnerhet första milen på marathonlopp efter kolhydratladdning eller efter någon spontan vilodag med mycket ätande inför lååångpass på 4-5 mil.
Därför kunde lagom lite glykogen i musklerna vara önskvärt inför korta lopp på 5-10 km för att känna sig "lätt, ledig och spänstig" i musklerna. Och kombinationen av "sprängfyllda" glykogenlager OCH viktuppgång associerad med det passade definitivt inte mig på korta långlopp, men för marathon var det "tyvärr" nödvändigt eftersom jag tappade desto mer om glykogenet hade sinat för tidigt.
Från en normalvikt för en löpare som inte springer riktigt långt mest varje dag och därför inte har sprängfyllda glykogendepåer ofta, tjänar man knappast något på att kortsiktigt tappa säg 1-2 kg, utan då kan tvärtom glykogenlager och/eller vätskebalansen riskera bli alltför dåliga och ge sämre resultat än med senaste tidens snittvikt.
