Löpning Träning 6 inlägg 1157 visningar

Löparfilosofi

0 • Östermalms IP
#1
16 april 2018 - 18:44
Gilla  
I dessa spamtider tänkte jag starta en litet okonventionell tråd:

- Löparfilosofi!

Vad tänker ni när ni springer och hur ser ni på detta med löpning?

Jag läste en Claes Åkesson krönika i RW, där han menade att det enda han tänkte var att han ville stanna.

För min del ser jag mer löpningen mer som ett "tillstånd", än som något plågosamt.

Jag liknar min kropp med en dieselmotor i en segelbåt. Är det trist väder eller motvind kan ju seglare gå för "gjutjärnsgenuan" en hel dag (mkt beroende på att en segelbåt för motor är lååångsam). Dieselmotorn spinner på utan att klaga, timme in timme ut.

Samma känsla vill jag ha när jag springer, kroppen är uppe i arbetstemperatur, arbetspuls, benen matar på. Kilometer in och ut. Utan att klaga.

I ärlighetens namn är det tillståndet något av det bästa jag vet. Vilket iofs kanske är litet spooky? *Rolling Eyes*

Berätta hur ni själva ser på er när ni löper och vad ni tänker....
Monica Carlsson
1971 • Partille
#2
16 april 2018 - 18:52 Redigerad 16 april 2018 - 18:56
2 Gilla  
Generellt, 3 faser.
Första tredjedelen: urrk, varför försöker jag, är ju helt kass på detta, aldrig gillat att springa.
Andra: tänker inte på nåt särskilt alls, kanske nåt låt eller refräng som sätter sig som klister i hjärnan, loopar den.
Sista: bröjar tänka på saker jag parkerat under dagen, skriver mail eller presentationer i huvudet, kreativt. Gäller försöka komma ihåg dem bara...

Andra tankar: om jag vet sträckan, eller tiden, så räknar jag typ procent eller andelar. "3 såna här tid/sträckor till", 25% klara, ...

Gillar inte att springa, gillar att ha sprungit!
Men nu kan jag liksom utan att vara en riktig löpare sticka ut och springa 1-1,5 timme, utan att det känns oöverstigligt. Man vet att det funkar, hastigheten anpassas till dagsformen. Benen bara rör sig, utan att man egentligen tänker på det, ibland. Skön känsla. (Just nu har jag dock en äcklig tröghet i kroppen, så fort det blir minsta uppför stumnar benen och pulsen hamnar nära mjölksyretröskel-läge. Håller på att kolla upp det.)

Och så toknjuter jag av olika väder, och olika årstider! Särskilt i skogen, hur det varierar. Fri sikt/skymmande grönska, torrt/snö/slask/gegga, färger, dofter, fåglar, ... Efter 3 år utomlands i en mångmiljonstad som var helt platt och gjord av betong, extra hemkär!
Vicky Karlsson
1957 • Björnlunda
#3
16 april 2018 - 23:02
1 Gilla  
Jag har alltid älskat själva rörelsen och känslan av frihet och styrka i att springa. Från det jag var liten och fram till nu.
I perioder i livet har inte tiden funnits men nu tar jag igen det. För mig är det en glädje när jag vaknar att tänka att idag ska jag få springa. Medan jag springer känner jag mer än jag tänker medvetna tankar. När jag var yngre kunde jag faktiskt börja hjula i skogen ibland under löpturerna eller stå på händer....
För mig är själva utövandet lika med glädje. Visst är jag nöjd efteråt också , självklart men det är själva passet som är bäst. Naturligtvis finns det även jobbiga dagar ,oftast när jag av någon anledning har problem med andningen. Då åker ett bokband, en pod eller musik in i öronen så att jag ändå tar mig igenom passet. Såna dagar är jobbiga men de skymmer inte att jag i grunden gillar rörelsen i löpningen.
Jasko
0 • Linköping
#4
17 april 2018 - 07:32
2 Gilla  
Någonting säger mig att här kommer bli "BOLT den äldres" tråd:)
1980 • Åby
#5
17 april 2018 - 13:06
Gilla  
CÅ springer/sprang ju mest tvångsmässigt, det är en fin linje mellan att älska det man gör och att hata det - elitidrott är ju egentligen inte särskilt kul när man är mitt uppe i det :)

Jag springer oftast för att upptäcka nya ställen eller att bara få lite tid för mig själv en stund. Löpningen har tagit mig till coola ställen i andra länder men även fått mig att hitta kantarellhav som jag har bara för mig själv. Ibland springer jag fort för att bli trött, ibland springer jag för att känna solen, geggan och lyssna på fågelsång - oftast ensam eftersom jag inte vill bli begränsad i mina dumma vägval som tar mig till nya platser.
1965 • Östermalm
#6
17 april 2018 - 15:08
2 Gilla  
Då jag springer intervaller tänker jag BARA på att överleva nästa intervall.

Springer jag långt tänker jag aldrig på sträcka och att det ska ta slut utan försöker tänka att jag ska springa 3h, hela dagen eller ett dygn beroende på sträcka.

Pinar jag mig ut på ett oinspirerat bread-n-butter pass på 10 km en helg då jag helst skulle vilja ligga i soffan och pimpla öl och äta chips så tänker jag bara negativa tankar och längtar tills passet är över.

Springer jag ett härligt pass på fina bergsstigar i lagom soligt väder med fantastisk utsikt så njuter jag mest bara.

Pinar jag mig runt 20 km en gråkall vinterkväll med snålblåst och snöyra i slask eller isgata så förbannar jag vintern under hela passet, och lovar mig själv att aldrig göra om det.

Springer jag ett trevligt socialpass med trevliga löparkompisar så tänker jag sällan på annat än det vi samtalar om.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.