Kungsholmen Runt 10 km 2018

Jo, jag har haft det på känn. Den senaste veckan har det vuxit som en blandning mellan ambition och märkligt självsäker visshet: Jag ska springa under 40 minuter på Kungsholmen runt. Men jag har inte velat säga det högt, mest mumlat om att jag ska gå ut hårt men att det inte borde gå. Jag är inte det minsta skrockfull, men på något sätt har jag hellre velat överraska än infria förhoppningar.

Bakgrunden är ett misslyckat träningspass inriktat på just den här tävlingen. Min egen besvikelse och irritation var stor när jag tidigt stod över – inte ett, utan två! – 400-metersvarv på förra tisdagens 7 kilometer i tävlingsfart. Efterhandsanalysen innehöll flera (bort)förklarande faktorer, men allt kokade egentligen ner till mental inställning. Jag vet ju: Ska jag springa under 40 måste fokus och laddning vara helt rätt.

Så inför loppet konstaterade jag att jag faktiskt anmält mig med bara en veckas varsel. Och bestämde att det var en stor fördel: Jag hade inget att förlora – det här loppet har inte stått i eldskrift i min träningskalender. Samtidigt bestämde jag mig för att göra som jag sagt, alltså gå ut i ett tempo som kan resultera i en tid under 40 minuter. Men till skillnad från vad jag sagt till löparvännerna så tänkte jag inte alls ”se hur långt det skulle bära”. Jag skulle kämpa till sista blodsdroppen. Sälja mig dyrt. Vägra ge efter när tröttheten sätter in.

Sagt och gjort. Första halvan av loppet flöt allt på som det skulle och jag konstaterade att jag hade ett tiotal sekunder tillgodo. Fattas bara annat. Platt, rak bana och strålande väder. Vid sex kilometer började förstås allt bli ganska jobbigt, samtidigt som banan började svänga och knixa runt tvära hörn. Men just här tog jag rygg på en vinröd Sauconytröja som höll ett riktigt bra tempo – lite under fyra minuter. Det gav en stunds mental lättnad under någon kilometer. En titt på klockan, och hoppet började växa om att min förhandskänsla faktiskt skulle visa sig stämma.

Två kilometer senare visste jag att jag skulle sätta nytt personbästa, men samtidigt misströstade jag om sub 40-målet. Jag hade ju sett hur sekunderna ändå tickat iväg bland småbackar och tvära svängar från sjunde kilometern och framåt. Nåja, mitt nya PB ska i alla fall bli så bra som möjligt, så nu kör vi ända in i kaklet!

När jag svänger in på upploppet känner jag trots allt att jag har krafter kvar för en spurt. Coach Lina fotograferar och ropar att jag inte ska titta på klockan. Vadå?! (Tydligen hade jag tittat på klockan i början av upploppsrakan, berättade hon senare. Har inget minne av det …) Ökar ännu mer och maxar varje steg. Trycker av klockan i målportalen och kastar en blick på tiden innan jag kollapsar över ett järnstaket i målfållan. Johan och Sven, som båda också persat – men i en klart högre liga – kommer fram och frågar hur det gick. Jag orkar bara vinkla upp klockarmen, men stoltheten är stor, så stor.

Efteråt hejar vi fram kompisarna som springer halvmaran. Vi avslutar med firande, bubbel och mat i det sköna solskenet. Avslappningen är total när ingen längre behöver mörka eller mumla på frågor om målsättningar och tider!