Danvikstull

Idag var allt på det rätta sättet.
Efter ett par dagars löpledigt då jag känt mig lite hängig, var det dags för en eftermiddagstur.
Känslan var att det lunkade på i ett stadigt lunkartempo. När jag checkade av klockan efter fem kilometer visade det sig att det gick med en klart bättre fart än känslan tyckte. Efter denna återkoppling tyckte knoppen det var extra roligt att springa. Därför ökade farten på den andra halvan av passet och glädjen att kuta ökade för varje kilometer. Vid slutet av passet fanns ingen trötthet alls. Ytterligare en mils löpning hade nog inte varit omöjligt - men varför bränna ut sig för att få en dags nöje?