The Gax 100 Miles - Ystad

GAX100: 161 km runt Österlen leden med start o mål i Ystad.
Kom sist bland herrarna med en tid på 26:54 tim, fast otroligt nöjd ändå! Jag var aldrig på allvar redo att bryta, men vid många tillfällen under loppet lockade denna tanke lite mer än annars...
Dagen bjöd på fint väder, runt 15 på morgonen o senare runt 20, o jag fick skjuts till starten av min gode vän Dennis. Var riktigt laddad inför utmaningen o kanske lite disträ pga detta... Upptäckte med en chock när jag hämtade ut nr lappen att mina droppbags låg kvar i husvagnen! Hade missat detta totalt! De var omsorgsfullt packade o avvägda kvällen innan, men sen då? Ibland hänger huvudet inte med... Dennis fixade problemet i rekordfart o jag kunde sen fokusera igen. Jisses vad han får stå ut med... Min rygga var dock packad till tänderna o hade väl en vikt på drygt 5 kg. Av detta var 3 liter vatten o resorb. Plus alla extrakläder samt utrustning. Inget av detta i droppbagsen. Gjorde så för att få en känsla för o testa hur det kan bli på UTMB...några fler höjdmeter bara... Ryggan satt trots vikten bra hela loppet förresten. Blev ju mindre vikt allt eftersom iofs men då påfyllning skedde var det tillbaka till ursprungsvikten. Fick lite kommentarer o skämt kring ryggans storlek o vikt förståeligt nog.
Träffade Fredrik E o andra nya vänner i väntan på start, som gick från Knuts torg. Deltagarna var ca 40 så det var inte trångt precis:) Så kul o roligt att få lära känna lite trevliga människor. Finns många som har gjort det ena fantastiska äventyret efter det andra o har fantastiska erfarenheter. Alla lite spända så här innan start. Lite förhandsinfo från arrangörerna Jan Erik o Daniel. Ett startsnöre lades ut (älskar denna avslappnade hållning inför ultralopp) o starten gick. Gjorde en sväng inne i Ystad innan det bar iväg ut på de kulliga öppna vidderna. Hade sällskap av en annan Fredrik några mil o gemytlig stämning. Underbar natur. Passerade ljusa bokskogar, sjöar, böljande landskap o ensliga vägar o stigar. Tyvärr fick Fredrik problem med knät o jag drog vidare. Antingen passerade han mig eller så bröt han. Osäker på detta. Sprang mycket ensam o hade det rätt mysigt. Inför första kontrollen vid 44 km hade jag sprungit en del med Jan S, som hade många historier att berätta. En riktig ultraräv!
Var pigg o hade kul. Terrängen hade upptill denna kontroll varit lättforcerad till större delen o inte så svårt att hitta. Nästa kontroll kring 65 km väntade. Denna delsträcka bjöd på en hel del felspringningar. Dåligt skyltat o stundtals riktig besvärlig terräng, bla en nässelskog som man fick plöja igenom. Hamnade på fel spår ofta o vid ett tillfälle fick jag krypa under ett elstängsel med stötar som drog genom kroppen. Orsakade kramp i vaden. Löpare började nu passera med ståtliga kliv. Försökte hänga på så gott som möjligt men jag har liksom en fart, långsamt travande, så det blev dåligt med det. Ville mest hänga på för att slippa springa vilse igen. Mötte sedan en grupp med löpare som höll god fart. Vi slog följe. Kom till den obemannade vattenstationen ihop. Jag skickade sms till vänner o familj för att meddela var jag var. Gjorde detta hela tävlingen. Fick uppmuntrande inlägg tillbaka vilka jag skummade igenom då jag skickade meddelandena. Värmer otroligt med dessa uppmuntrande ord! Så tacksam att det finns vänner med stora hjärtan! Att någon bryr sig värmer också.
En kille bröt strax därefter station 2. Vi sprang ngr km vilse när vi var ouppmärksamma ett ögonblick. Lätt hänt men jobbigt i stunden. Jag började få migrän, trots minutiöst intagande av näring, vätska o salt. Blev illamående o blixtrade i huvudet vid varje isättning av foten. Sänkte tempot o vid Bjösarps backar satte jag mig ner o vilade ett flertal gånger. Började nu regna o temperaturen gick ner. Skulle bli värre framåt natten...Alldeles efter stod min familj o Dennis m familj o hejade! Åååå vad det värmde! Stod ett bra tag o snackade o fick lite livsmod tillbaka. Huvudvärken satt dock kvar. Framme vid station 3, halvvägs, i Haväng på drygt 11 tim. Fick uppmuntrande ord från riksmästaren själv, herr Johnny H:). Man behöver all uppmuntran man kan få:). Gjorde det jag skulle vid depån förutom en liten detalj...glömde fylla på vätskeblåsan! Nästa del var 38 km utmed havet o vatten skulle behövas. Gick in på en toa i Kivik o fyllde på. Var ett så litet handfat att endast 1 liter kunde fyllas. Fick till slut ta en kapsyl o ösa lite i taget. Tog sin tid. Så kunde jag då ge mig av igen. Branta backar upp till Stenshuvud o det började skymma. Tog en sväng ner på stranden utmed leden o fick en stor våg över mig då jag skulle förbi ett trångt ställe. Försökte tömma skorna på sand men gick väl sådär visade det sig i efterhand.
Blåste o regnade rejält nu o jag fick en påminnelse av vad jag missat smörjt/tejpat- infaterield å det grövsta. Stegen blev en liten plåga men huvudvärken hade börjat gå över så detta var en microstörning i jämförelse. Natten föll på o färden gick utmed vattnet mot Simrishamn o station 4, Skillinge. Vackra små byar, stilla i natten, hagar, ängar, stränder o vägar. Otroligt fridfullt överallt. Regnet smattrade på regnjackan o mörkret omslöt en helt. Vågornas dån överröstade andra ljud. Skönt med medvinden i ryggen. Var ensam under en stor del av denna sträcka. Frös lite o stannade till under ett tak för att sätta på en tröja. Blev riktigt mysigt. Dessa 4 mil var bland de trevligaste på detta lopp. Hade också trevligt sällskap av några 50 miles löpare, Full moon race. Dessa deltagare passerade med en jäkla fart titt som tätt. Kände mig nu lätt i steget, lättare än på länge. Även djup sand kändes som springbart. Mitt vatten räckte precis till station 4. Kom efter pausen igång lite senare då man stelnar till lätt. Stigar, stränder o grusvägar avlöste varandra. Ensam igen vilket jag var större delen av detta lopp. Var på sträckan mellan station 4 o 5, Sandhammar, 118-131 km som färden gick ner på stranden ett antal km. Mestadels hårt packad o relativt lättlöpt. Tuggade på i min vanliga takt, men började känna skav från fötter. Borstade strumpor, tömde skor o försökte på alla sätt få bort detta. Gick inte så bra tyvärr. Vissa små sandkorn blev kvar o gnagde vidare. Inte heller lätt att balansera på ett ben stående när man är stel som ett kylskåp i vanliga fall... En del löpare kom ifatt, mestadels 50 miles deltagare. De hade tänt en liten brasa på stranden för att visa vägen in till station 5. Gryningen hade nu sakta kommit o det gick att se bra. Härligt depåstopp med varm blåbärssoppa, tilltugg, mina goda chokladbollar som slank ner i ett huj o trivsamt sällskap. Arrangörerna hade varit vakna hela natten o var ändå fortfarande pigga o otroligt hjälpsamma o trevliga. Otroligt. Värmer gott.
Färden hade hittills varit på en stundtals riktigt tuff bana, men nu väntade det riktiga elddopet... 30 km av mycket varierad o backig terräng. Just backigt var det rejält på sina ställen fast det tuffaste var ändå denna djupsand blandat med sten som det var jobbigt nog att gå i. Sanden var överallt, även på skogsstigarna. Skavet under fötter hade förvärrats. Gjorde nu ont vid varje steg. Blandade gång med jogg/hasande. Regnet fortsatte med oförminskad styrka. Kossorna i hagarna tittade förvånat när man kom förbi. Började bli lite medtagen. Fötterna skrek av smärta, högre för varje passerad km. Lika ont vid gång som vid jogg. Fanns inte en chans att ge upp. Pannbenet fick nu gå in på överväxel. Svor långa eder stundtals. Ilskan hjälpte lite. Vid Löderups strandbad blev jag konfunderad, skulle jag följa leden eller inte? Hade hört att man inte skulle springa ner för att vända. Tog då till höger istället o sprang helt åt helsike fel såklart. Velade in på småvägar o passade på att hoppa in i skogen när naturen gjorde sig påmind. Allt är väldigt naturligt för ultralöpare:). Denna felspringning tog säkert en halvtimme drygt. Tungt. Tiden hade blivit flytande. Min ursprungliga plan att gå under 24 tim hade jag gett upp för länge sen. Nu var det ett steg framför det andra som gällde. Ny strand med pölsande. Varje gång fötterna gled på de släta stenarna i sanden, skar det upp smärtstråk genom ben o kropp. Inser att det är jäkligt långt kvar. Blåsten pinade genom den kalla o våta kroppen. Klättrade upp till Ale stenar på stapplande ben. Kunde inte riktigt uppskatta varken utsikt eller stenarna i mitt töcken. De grå molnen hängde tungt. Nu kom några fasansfullt jobbiga km upp o ner för backarna på åsen. Sanden gled undan o underlaget riktigt jobbigt. Kändes som det aldrig skulle ta slut. Efter varje ny backe kom en ny. Blev kall genom märg o ben då det inte gick att springa för att få upp värmen. Benen stumnade. Vid ca 145 km så vek stigen brant neråt mot väg o cykelväg. Fick åla under elstängsel igen. Högt vått gräs o tistlar piggade upp... Backarna på åsarna kunde nu lämnas o jag gav dem ett mentalt finger som tack för upplevelsen. Var nu så smärtsamt att hela sinnet cirkulerade kring fotisättningen. Asfalt o jämt underlag gick an men det blev till att bita ihop för att kunna jogga vidare. Ner på strand igen o nytt sandpölsande. Var nu ca 13 km kvar. Varje släpande steg tog en evighet. Försökte jogga då det gick. Tänkte på målet o vila o inga mer steg. Blev lite nedstämd. En långsam km i taget. Allt kändes skit. Löpare passerade ibland bakifrån med ojämna mellanrum. Peppande ord utbyttes. Mitt humör sjönk till ett nytt lågvattenmärke. När det var 5 km kvar kunde jag skönja slutet. Räknade ner för varje hundratal meter. Bara ett par km nu. 1 km. Trappor upp o ner över järnvägsspår. Några hundra meter. Ser stationen o torget o stapplar in med armarna i vädret. Några tappra hjältar applåderar. Dyker på en ledig fällstol o sjunker ner. Lycklig, smärtfylld o trött. Känner mig som en vinnare trots sista platsen. Får min goddie-bag o T-shirt. Ringer efter skjuts o väntar tillsammans med Jan Erik på de återstående kvinnliga löparna där en strid om andra platsen höll på. Hade riktigt trevligt i sällskapet o fick värdefulla tips av Janne, som har gjort det mesta inom ultralöpning. Dennis dök upp o halvbar mig in i bilen. Somnade till ett dussin ggr på vägen "hem". Var en spillra av mig själv o kände mig ynklig då jag till slut kunde ta den efterlängtade duschen. Fötterna ser groteska ut med blåsor som täcker hela fötterna, blandat med sår o sprickor. Vill helst inte röra dom. Såren på andra kroppsdelar bleknar i jmf:)
Nå, detta var en otrolig erfarenhet o ett fantastiskt hårt lopp. Är nu dagen efter väldigt nöjd o belåten med insatsen. Kroppen läker sig o om en dryg vecka kan nya steg tas. Otroligt egentligen. Att spränga gränserna till vad man kan utföra ger en tillfredställelse som varar länge o just detta lopp kommer jag att leva på ett bra tag framöver. Är också tacksam för möjligheten att kunna utmana mig själv på detta sätt. Nu vila...