Njuter du bara av träningen eller spanar du in vem som är snabbast oxå? Foto: Sandra Heindal

Vem är snabbast i spåret?

TräningNi vet hur det är. Vi tävlar bara mot oss själva. Vad andra gör är inte viktigt. På träningen håller vi vårt eget tempo. Helt oberörda av dem man möter i spåret... eller inte.

Oavsett hur man tränar lämnar omgivningen ingen oberörd. Man rycks med i panikstarterna i stort sett varje löplopp. I träningsspåret höjer vi gärna farten lite när någon vill springa om oss. Alternativt tystar vi steget och drar ner på flåsandet när vi passerar någon. Nästan alla, medvetet eller ej, sträcker vi på oss lite när någon annan dyker upp.

Alltså, vi bryr oss. När vi springer åt samma håll ser vi snabbt vem som håller farten bäst. Men om vi möts, vem är egentligen snabbast då? Du eller den du möter i spåret? Det finns ett litet trix för att kolla av vem av er som håller högst tempo. Är avståndet lite längre hinner du till och med kolla av innan sista "nu-sträcker-vi-upp-oss-fasen".

Gör så här:

# Kolla in avståndet mellan dig och personen du möter
# Bestäm mittpunkten på sträckan mellan er
# Håll ditt tempo men sträck upp dig och se oberörd ut
# Se vem som kommer först till mittpunkten
# Hälsa men förneka för alla (inkl. dig själv) att du kollade

Löp väl och stressa inte (för mycket) i spåret!

20 kommentarer till artikeln

Micke Larsson
1971 • Norge
#1
27 mars 2013 - 09:15
Just så är det! Jag kan lätt kapa en minut per kilometer när jag ser en löparrygg längre fram i spåret eller på gatan. Och det kvittar om det ser ut att vara en sportig kille eller en överviktig tant - jag SKA förbi (givetvis på lätta ben och flåsfritt i själva omkörningsögonblicket).
elisabeth ahrent
1962 • vitaby
#2
27 mars 2013 - 09:20
Det skulle jag aldrig erkänna......
1970 • Järfälla
#3
27 mars 2013 - 09:20
Hahaha jag är den överviktiga tanten - som genast tar rygg på sportfånen fast hen är typ, 2min snabbare än jag! Och sträcker mig och trycker fram höften när jag möter (vilket blir väldigt bra för hållningen om man springer runt Kungsholmen en lunch eftersom du aldrig riktigt får chansen att säcka ihop!!) Uppenbarligen kan man lite mer än man tror (och det är väl därför loppen finns).
Kinsei
1974 • Malmö
#4
27 mars 2013 - 09:39
Ett bra tips om man kommer i kapp en löpare är att lägga sig ljudlöst ett par meter bakom och "vila sig" lite så att man sedan kan dra förbi på ett snabbt och till synes oberört sätt. De flesta har ju lurar. så de brukar inte märka när man ligger bakom.

Skämt åsido, jag bryr mig inte annat än just när jag blir tvungen att gå om någon, då är det ju lite pinsamt att sedan lägga sig direkt framför, tungt flåsande.

1974 • Lerum
#5
27 mars 2013 - 09:48
Jag erkänner - jag tävlar alltid. På tävling eller träning, det spelar ingen roll. Spelar heller ingen roll om personen vet om att jag tävlar. Jag springer ju inte för någon annans skulle utan för min egen och på samma sätt är det med "tävlandet". Jag "tävlar" för min egen skull, precis som nämns i artikeln, för att jag ska sträcka på mig och löpa bättre.

Min egen "favorit-motståndare" är förstås cyklister. Springer en del till jobbet och uppför Västerbron finns det oftast någon cyklist att ta rygg på och pressa sig förbi fram till krönet. Det är lycka ;-)
Grant Menzies
1974 • Nyköping
#6
27 mars 2013 - 10:02
Haha! Bra inlägg :)

Jag som Tobias blir extra glad när det är cyklister man springer om utan att ens flåsa ;)
Malin Johansson
1980 • Alingsås
#7
27 mars 2013 - 11:56
Haha! Ska tänka på det. Eller inte...
Skiter om jag är snabbare om jag möter dem. Däremot drar jag gärna på lite extra om jag springer om någon. Så visst gör man det... :-))
Mats Rönnudd
1957 • Eskilstuna
#8
27 mars 2013 - 15:32
Kinseis teknik är den jag också¨alltid använt.
1970 • Lerum
#9
27 mars 2013 - 22:11
Själv är jag supernördig med mitt ständigt tittande på klockan för att räkna ut tempo jämfört andra rundor och ev ökningar med tillhörande dagsform. Det borde vara x km till nästa punkt och det borde ta si och så mpnga miunuter.

Titta titta en annan joggare :) Hen skall passeras och eller får dra en stund.

När det är tomt igen tittas det på klockan för att konstartera vilken möjlig tid man kan få på rundan eller om den skall förlängas med en extra sväng

Jisses ibland är man sin värsta fiende ;)
1951 • Lund
#10
27 mars 2013 - 22:35
I måndags blev jag omsprungen av en ung tjej i ett obebott naturområde. Jag insåg att det inte var någon bra idé att försöka hänga med i hennes tempo, dels för att jag att är en 62årig långsam löpare, men framförallt ville jag inte oroa henne, "aj som fan, han jagar mig, en våldtäktsman". Men det löste sig. Det var tydligen hon som ville imponera på mig, gamla mannen, efter en km joggade jag oberörd om henne. Hon flåsade våldsamt.
1982 • Göteborg
#11
27 mars 2013 - 22:54
Jag känner mig träffad :)
Petersson
1980 • Linköping
#12
28 mars 2013 - 07:30
Jag gillar att bli omsprungen. Hellre folk framför än folk bakom. Kanske blir annorlunda om jag springer lopp.
1978 • Arboga
#13
28 mars 2013 - 07:38
Vem är snabbast i spåret: Jag vem annars :)

Men hur kommer det sig att från det man ser ryggen på någon framför så kan det ta lång stund innan man är förbi, väl förbi så verkar det bara ta 5-10s så är personen bakom föregående krök och syns inte mera.

Är det så att ni som bli omsprugna öka upp tempot när någon kommer bakifrån för att sedan släppa allt när loppet väl är förlorat?

För mig är det tvärt om, om någon springer om (händer dock väldigt sällan...) så kämpar jag för att ta rygg på vedebörande så länge det går.
Fredrik Lerjestedt
1972 • Floda
#14
29 mars 2013 - 07:44
Under många år var jag opasserad uppe i Skatås, det var en tung dag då den sviten spräcktes!
Stefan Nilsson
1953 • Lund
#15
29 mars 2013 - 11:49
Ett bra tips för att klara av att bli omsprungen är att ha pulsklocka och bestämma maxpuls som inte får överstigas under passet. Då kan man med ett leende låta tjejen eller killen som kommer flåsande bakifrån gå om. För att låta hen förstå att man absolut inte kan låta pulsen gå över 135, typ, är det bara att stint stirra på pulsklockan under omspringandet. Då tänker denne genast "aha, han kör på puls och inte på max, så då kanske jag inte är snabbare ändå". Själv tänker man "varsågod och spring om, du stackare som inte har insett att man inte alltid måste maxa" :-))
Annika P-B
1967 • Hässleholm
#16
29 mars 2013 - 22:34
Aj aj vad man går miste om... Jag som sällan träffar på andra löpare på Mina rundor ; }
1970 • Lerum
#17
30 mars 2013 - 20:37
@ Fredrik, sorry att jag spräckte din svit ;)

Vissa dagar kan man behöva det där med fler människor runt om för lite pep. Andra dagar är det störtskönt att slippa allt vad civilisation heter :)
1971 • Ystad
#18
31 mars 2013 - 17:21
Idag testade jag att göra en Kinsei. Vilade en bit efter en stund och sen körde jag en Usain Bolt! Hur skön känsla som helst! Kommer att upprepas fler gånger kan jag lova ;)
Jonas Andersson
1971 • Svedala
#19
1 april 2013 - 21:48
Alla har säkert någon gång sprungit in i den sk "väggen"
Att det skulle hända mig i Stockholm Marathon förvånar mig inte med tanke på hur jag lade upp träningen, det som frustrerade mig mest var
alla 60 + som joggade förbi mig
Ingalill Lindholm
1979 • Älvkarleby
#20
10 april 2013 - 08:18
Jag brukar springa hem från jobbet. Det värsta är att de första 3 km är genom samhället och längs riksväg. Gissa om man är rakryggad, spänstig och snabb när man springer den sträckan. Dock tar det på krafterna att inleda passet på det viset. *suck* att man aldrig lär sig........
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.