ReportageI höstas påbörjade vi ett samarbete med Mustafa Camp. Det drivs av Musse och hans tränare Ulf med syftet att få fler än bara eliten att uppleva det löpande Kenya. För att själva veta vad vi snackar om är vi nu på plats för att testa hur det funkar.
Resan är upplagd över två veckor och inleds för dem som vill med en safari. Denna är förlagd till Masai Mara som via en flod gränsar till det omtalade Serengeti i Tanzania. Här trängs gnuer med zebror och gaseller och här ligger geparder, lejon och hyenor och latar sig i värmen. Allt är precis som en naturfilm. Att den dessutom innehåller ladusvalor på övervintring väver ihop känslan än mer.
Efter en dags bilfärd når man Iten där campen är förlagd. Vi befinner oss 2400 m över havet och det känns verkligen. Att ens ta sig upp för trapporna suger i kroppen och de första dagarna är tempopass helt uteslutet.
Morgonjoggarna vid sjutiden går i snigelfart för oss nyanlända mzungu (vita västerlänningar). Kenyaner och andra världslöpare på plats bangar dock inte att köra på hårt i backarna och i slutet av passen. Likaså tvekar inte barnen som är på väg till skolan att skrattande hänga på. Ofta har de mycket roligt åt att vi bär med oss vatten, springer i bar överkropp eller helt enkelt för att våra kliv är så mycket tyngre än deras.
Träningsprogrammet är, utöver morgonpasset innan frukost, följt av ett eftermiddagspass. Detta kan antingen vara ett lite hårdare tempopass (efter acklimatiseringen) eller alternativ träning i gymmet eller bassängen. Man kan också välja det kenyanska upplägget där man efter frukost vilar någon timme sen kör det andra passet redan vid elva. På detta sätt får man nästan ett dygn på sig för återhämtning. De flesta av oss här har hittills valt att sova en stund efter lunch, ta en kaffe och sen köra vid femtiden då det börjar bli svalare.
Iten som är närmaste samhälle (ca 2 km från hotellet) ser till en början bara ut att bestå av en massa skjul. Snart slås man av över hur allt finns och hur allt går att lösa. På en bensinmack finns uttagsautomat, på en bakgård hittar man ett fyra kvadratmeters internetkafé och i en backe ett skjul med löparkläder. Sen finns givetvis även små supermarkets, apotek, frisörer och allt annat man kan behöva. Så får man väl av sig sina västerländska glasögon kan man inte annat än imponeras. Var i Sverige kan man t.ex köpa ett trådlöst modem för 300:- utan bindningstid? Här finns det i var och varannan skjulkiosk.
Iten är en av de hetaste orterna även för Kenyanska löparna. Många stora stjärnor är härifrån eller ligger på träningsläger här. Att en av sex deltävlingar i en terrängserie avgjordes här i dagarna är därför ingen slump. På startfältet trängdes uppåt 300 löpare i varje klass och det var bara att välja: Imponeras eller låta självförtroendet få sig en törn, för det gick undan. Bland damjuniorerna var de flesta barfota vilket avslöjade en grym fotisättning och herrseniorerna var det knappt man hann med med kameran. De 12 kilometerna terräng avgjordes på cirka 37 min! Behöver jag säga att det var lika backigt som tomt på vätskekontroller?
Att vi västerlänningar dyker upp löpandes här nere väcker som sagt många skratt. Några få modiga ställde upp i tävlingen. För oss mindre kaxiga återstår en veckas träning vilken ni kan följa i min träningsdagbok....
