KrönikaJag lägger mycket tid på träning. Vissa veckor upp emot tio timmar, andra betydligt mindre. Innan jag fick barn i februari ansågs det kanske som något bra, nästan lite imponerande. Eller så tycktes det bara att jag var lite konstig som valde att lägga nästan hela min fritid på att springa.
Jag vill, tror och hoppas att det fortfarande är så. Att jag på sin höjd anses vara lite konstig som väljer att spendera min fritid (Eller egentid som det så fint brukar heta så fort det finns barn med i bilden.) springandes. Men jag vet inte om något annat sägs när jag inte hör. Jag vet däremot att andra i samma situation för höra att de är egoistiska (Underförstått; du är en dålig mamma.) för att de har mage att lägga så mycket tid på sig själva. "Egoismen får du klara av innan du får barn" läste jag så sent som tidigare i veckan. Även om det i detta fall inte handlade om just träning.
Det anses bland vissa alltså, år 2011, egoistiskt av mig som mamma att lägga så mycket tid på mig själv. "När du blir mamma måste du faktiskt offra vissa saker" läste jag på något annat ställe. Notera att det är ordet mamma som används, inte förälder. Inte "När du blir förälder får du faktiskt offra vissa saker". För det verkar inte vara riktigt samma sak med pappor. Min sambo är man och att han, eller andra i hans situation, lägger nästan lika många timmar i veckan på träning som jag höjs det förmodligen inte lika många ögonbryn över. Han är ju just man i första hand, pappa i andra.
Och sedan det här med att det alltid ska antas att det handlar om viktnedgång, om att "tappa gravidkilon". Som att allt alltid handlar om utseende bara för att jag råkar vara kvinna. Självklart finns människor som delvis tränar för den effekt det har på kroppens utseende. Tyvärr finns det även människor (Förmodligen främst kvinnor eftersom det är de som har störst utseendekrav på sig.) som enbart tränar för utseendets skull. Men det går faktiskt att träna av andra anledningar, oavsett om du är mamma, kvinna eller något helt annat.
Jag tränar för att det får mig att må så otroligt bra. För att jag gillar att utmana mig själv. För att jag gillar känslan av att kunna springa i flera timmar eller orka köra ett tuft styrkepass med mjölksyran rusande i kroppen. Därför att löpning, cykling, skidåkning, ridning, army training, yoga eller vad det nu kan vara får mig att må bra både fysiskt och psykiskt. Får mig att orka, att bli gladare. För att det får mig att bli en bättre förälder. Sedan tackar jag inte nej till de positiva effekter träningen har på min kropp rent utseendemässigt. Jag gillar att se stark och frisk ut. Anledningen till att min manlige sambo, pappan till mitt barn, tränar är ungefär den samma som min.
Visst krävs det lite mer pusslande och flexibilitet sedan i februari, både för mig och min sambo. Vi kan inte längre alltid träna exakt när vi vill eller exakt så länge vi vill. Men med planering och prioritering hinner vi båda få den dos träning vi vill. Att det skulle vara egoistiskt av mig som mamma, eller för all del, min sambo som pappa, vägrar jag köpa. För träning får oss att må bra. En mamma, eller pappa, som mår bra måste väl vara en betydligt bättre förälder än en mamma, eller pappa, som saknar en pusselbit i sitt liv?