ReportageVarför är det så skönt att ligga kvar i tv-soffan och varför är träningen lättare med vänner? Detta är djupa frågor. Vi vet inte sanningen. Men vi har läst på vad de som forskar kring vårt ursprung idag säger.
Vi människor är lata av oss. Precis som andra rovdjur och asätare. Vi har historiskt sett varken framställt vår egen mat eller jagat den. Vi har låtit lejon och andra stå för jakten och nöjt oss med ätandet av de fettrika hjärnorna och märgbenen som blivit över. Eller så har vi samlat växter, plockat musslor, och kanske joggat ikapp en sköldpadda.
I små grupper (3-5 män,kvinnor, unga och gamla) har vi gett oss ut på matpromenader. Vi har snackat och skojat. En tur tog ett par timmar i snitt. Sen var det färdigjobbat för dagen. Övriga 22 timmarna har vi sovit, vilat och umgåtts. Rörde vi oss nåt mer så var det för att dansa tillsammans. Påslaget av endorfiner av varv efter varv runt lägerelden stärkte sammanhållningen. De som höll samman överlevde. Så även deras gener, de som vi består av idag.
Detta låter som en illusion men de flesta forskare är numera överens om det är såhär vår mänsklighet frammejslats. Det har varit humor och sammanhållning som varit vår framgång. Inte hårda machoideal som hos schimpanser (som de utvecklat sedan vi skiljdes åt för 6 milj.år sedan) och inte effektiva jaktmaskiner som lejonen.
Vi är det enda djur som delar mat med dem vi inte är släkt med. Evolutionen har med hjälp av vårt dopaminsystem drivit oss hit. Vi blir helt enkelt glada av att göra andra glada. Mår bra av att hjälpa en främling i löparspåret. Omvänt upplever vi smärta när vi inte får vara med. På detta sätt har samarbete, rent kemiskt, fått oss att må bra tillsammans.
För ca.10.000 år sedan hade vi spritt oss över världen och nästan "segrat ihjäl oss". Samarbetet var så effektivt att vi, trots att vi börjat med jakt, började få ont om mat. Vi var cirka 8 miljoner människor på jorden som var tvungna att satsa på nåt nytt eller gå under. Vi satsade på bofast jordbruk.
Med brukandet av jorden började vi äta spannmål, arbeta och lägga på hög för första gången. Vi uppfann skriftspråk, ny teknik och nya yrken. Samtidigt bröts våra kroppar ned av arbetet, våra hjärnor krympte och vi dog yngre. Ett nytt samhälle, där vissa hade och andra inte, uppstod. Med detta följde snart våld och nya strukturer. En sak förblev dock densamma. Vår inre kemi med samma behov av samhörighet och bekräftelse.
Var ställer detta oss träningsmänniskor idag? Ja, både långt bort och nära dem vi evolutionärt sett är. Att få in träning i det s.k livspusslet är vi inte anpassade för. Men att ge sig ut på snackispass med vänner är kanske så nära vi kan komma. Precis som under forna tider sprutar då endorfinerna runt i våra kroppar och tillsammans med prat binds vi närmare varandra.
Det verkar alltså som om att forskarna säger att vi bör ta hand om varandra, käka och träna tillsammans. Att vi blir "mänskliga" av det.
