Att strecha eller inte strecha? Möjligen är det frågan men Mattias har svaret. Foto: Jonas Lind

Så. Jävla. Tråkigt.

Krönika– Skräddare? frustade Klas Ingesson på bred östgötska. Skojar du eller? Jag är stel som ett kylskåp. Sitta skräddare, det har jag inte kunnat göra på åratal.
Min vän Ulf, blev lite road, och fortsatte intervjun undrande om inte Klas, som professionell fotbollsspelare, hade hört talas om stretching.
– Du, det provade jag en gång, sade Ingesson. När jag var 17. Jag sträckte mig direkt.

Jag älskar den lilla anekdoten. Dels, förstås, för vad den sade om en person – och spelartyp – som jag alltid har hållit väldigt högt. Men främst för att den gav mig understöd i min hatiska inställning till stretching. Om proffset Klas Ingesson kunde skita i att stretcha, och ändå genomföra en så lång och imponerande karriär, då måste väl jag som hobbylöpare kunna uppträda lika ignorant?

Vi människor är bra på sådant. Hittar vi bara ett litet korn av information som passar oss själva – oavsett om det befinner sig i ett helt skred av uppgifter som talar för motsatsen – blir det ofta just det kornet vi plockar upp och bär med oss. När Christopher McDougall på ett ganska svepande sätt, och mer eller mindre i en bisats, nedvärderade stretching i löparbibeln Born To Run blev jag därför lika lycklig som när Ulf berättade om Ingesson. Inte så att det var därför jag såg till att vi på Filter översatte och gav ut Born To Run i Sverige, förstås. Inte alls. Men … det skadade naturligtvis inte.

För mig har löpning alltid varit en enkel historia. Från det att jag började springa som en medveten sysselsättning – det är väl en 13, 14 år sedan nu – har jag antingen haft perioder då jag inte sprungit alls, eller perioder då jag sprungit. De perioder jag springer – vilket är de flesta – springer jag varannan dag, på asfalt, strax under femminuterstempo och så gott som uteslutande en av de två standardrundor jag har. Närmar sig en mara lägger jag till någon fetingrunda i veckan, men annars: total, maskinell, malande upprepning utan en enda tanke på variation. Och: ingen uppvärmning, ingen stretching.

Hur kan någon livsbejakande människa över huvud taget ägna sig åt stretching? Det är ju bara … Så. Jävla. Tråkigt.

Jag har förresten aldrig pajat. Aldrig haft ont i någon fot, något knä, någon höft. Så, när ryggen började krångla förra våren kopplade jag det givetvis inte till löpningen. Istället roterade jag på resårmadrassen i sängen. Blev lite noggrannare när jag grävde i trädgården. Skaffade ett ståskrivbord på jobbet. Men skiten blev bara stelare och stelare, tills jag var som en planka där bak … eller ett kylskåp, för att använda Klas Ingesons ordval.

När det mot slutet av sommaren blev ett helvete bara att knyta skorna uppsökte jag en naprapat. Hon drog och vred lite i olika kroppsdelar, lokaliserade diverse muskler och senor jag aldrig hade hört talas om, och påpekade att de på vanliga människor är elastiska – men att mina påminde mer om pianosträngar.
– Utövar du någon idrott? undrade hon.
Det gjorde jag ju inte, men jag fick erkänna att jag sprang. Mest för mentalhygienens skull. Det blev väl ett antal mil i veckan, en eller två maror om året …
– Stretchar du?
– Absolut inte. Men du, jag ska springa maran i Berlin i oktober, och det går ju inte om man har något slags permanent ryggskott, så kan du inte ta och fixa ryggen bara?
För att göra en lång historia något kortare genomförde hon därefter ett 45 minuter långt böj- och knäckprogram som utövat mot en krigsfånge hade lett till protester från Amnesty. Sedan fick jag lova att upprepa samma manöver på egen hand – varje dag. Då, kanske, skulle jag vara i skick att springa i oktober.

Tyvärr måste jag erkänna att det funkade. Ryggen blev bra, maran gick fint.
Samtidigt kändes varenda sekund som jag låg där och stretchade på min frus yogamatta som ett hån mot mitt människovärde. Jag ville en sak, min kropp en annan, och det var förbaskat provocerande att en så hjärndöd sak som en kropp skulle få avgå med segern. Så mycket tid det försvann där, som jag skulle kunna ägna åt annat!

När jag så började träna igen efter min obligatoriska post maraton-vilomånad trappade jag långsamt ner på stretchingen. Tidigt i våras var jag helt fri. Under några fantastiska sommarveckor inför Jublieumsmaran var jag uppe i en träningsdos på nästan tio mil, utan att röra yogamattan, och ändå kunde jag knyta skorna utan att få ett enda knivhugg i korsryggen. Efter maran: ganska stel, men herregud, man är ju 40 nu. Sedan blev det lite värre. Och ännu lite värre.

För en dryg månad sedan sprang jag årets sista mara, ett ganska deprimerande debacle i Budapest – jag lyckades ge termen negative split en ny dimension: första halvan på 1.42, målgång 3.45 … någon sekunds huvudräkning och ni inser att jag mer eller mindre kröp den sista milen in i mål.

Samtliga morgnar sedan dess har det varit riktigt segt att komma ur sängen. Men jag har hittat en teknik där jag först rullar över åt sidan, och sedan häver mig upp med hjälp av en arm (då behöver man inte involvera ryggen över huvud taget). Behöver jag knyta en sko är det bara att lyfta upp foten på en stol.
Innan jag började träna igen tog en arbetskamrat upp det där med stretching. Kunde det kanske vara värt en tanke, trots allt?
Jag erkände att det rent logiskt kunde finnas en poäng. Samtidigt konstaterade jag att ryggen bara hade blivit kassare sedan Budapest – en period då jag inte hade sprungit alls. Kanske var det så enkelt att jag bara behövde börja springa igen, men lite lugnare.
I söndags inleddes träningen inför Köpenhamns maraton i maj. Någon stretching har det inte blivit. Och ryggen börjar redan kännas lite, lite … kanske inte mjukare, men i alla fall mindre planklik.
Bara ingen ber mig att sitta skräddare ska det nog gå vägen.

25 kommentarer till artikeln

Leif Rubensson
1965 • Kalmar
#1
23 november 2012 - 12:26
Hahahahaha
Grant Menzies
1974 • Nyköping
#2
23 november 2012 - 12:28
Bra skrivit! Gillar bilden. Haha!

För mig känns det verkligen som att stretcha är jätteviktigt. Jag tar typ bara 5 minuter innan träningen, och 2 minuter efter.
Gör jag inte detta så blir jag super stelt i vadarna och axlarna blir spända!
Johan I
1987 • Örebro
#3
23 november 2012 - 12:53
Osmaklig bild, gillar den inte. Oseriöst.
Malin Johansson
1980 • Alingsås
#4
23 november 2012 - 13:47
Haha! Livet är hårt....

Och du är jävligt envis! Släpp stoltheten och inta fruns yogamatta ett par dagar i veckan!!!! ;-)
Magnus
0 • Stockholm
#5
23 november 2012 - 14:11
Tycker själv inte direkt det finns nåt förnedrande med stretching..jag behöver det i alla fall. Och yoga..vad en del killar inte vet är att det enbart praktiserades av män förr i tiden..övningarna är utformade av män för män, även om det nu för tiden mest är kvinnor som utövar det.
1970 • Sala
#6
23 november 2012 - 14:28
Ett hån mot mitt människovärde? Håhåjaja, vad ska man säga, kör på, var och en blir salig på sin tro.

Fast du blir nog mest stel och orörlig av din.
1966 • Karlstad
#7
23 november 2012 - 17:36
Är benägen att hålla med Johan I
Min tjej som är 9 tyckte det var en barnslig bild. Och inte riktigt vad skolan försöker förmedla.
Stelios G.
1968 • Älvsjö
#8
23 november 2012 - 17:41
Roligaste jag läst på länge, tack för artikeln. Älskar bilden!

Själv lägger jag ner max en halvminut på stretchning efter rundan, lite lagom så det känns skönt. Inte pressa som en dåre.
1977 • Malmö
#9
23 november 2012 - 18:09
Kul bild! Men så är jag också kvalitetstestat omogen av mogenhetsinstitutet i Schweiz.
Jag tycker stretch är det skönaste som finns även om jag inte pallar alla gånger.
Sen måste ju killen få en egen yogamatta!
Erik Rosén
1978 • Alingsås
#10
23 november 2012 - 19:46
LOL. Underbar läsning!
Anders Johansson
1979 • Piteå
#11
23 november 2012 - 19:55
Haha... Klockrent, bilden klockren. Jobbigt att vara så övermogen att man inte fixar humor och ironi...
Gillar inte heller att stretcha...
Jocke Skog
1969 • Solberga
#12
23 november 2012 - 20:49
Så. Jävla. Roligt!! Tack! Bilden är perfekt! Dom som inte klarar av den borde gå och stretcha istället för att sitta framför datorn och gnälla. ;)
Carolin Nilsson
1976 • Malmö
#13
23 november 2012 - 21:32
Hahaha. Wunderschöööön läsning. Och bild då.
1973 • Karlskrona
#14
23 november 2012 - 22:32
Stretching e självklart om man inte vill ha korta tråkiga muskler som ställer till det för andra aktiviteter.... Stretching vinner i längden tråkigt lr ej! Man vill väl va smidig även som gammal ;)
Acke5
1959 • Göteborg
#15
23 november 2012 - 23:04
Tackar, för underhållande läsning! Ser fram emot mer betraktelser.

(Bilden väckte inga reaktioner hos mig.)
Karibou
1976 • Göteborg
#16
24 november 2012 - 07:31
Tyckte det blev rätt kul att läsa - trots bilden som tycker jag stämmer inte alls med innehållet av din artikel. Tyvärr var det nära att jag INTE läste pga bilden... Så nu är det ju tidigt lördag så är fortfarande lite trött och kanske därför tänkte jag - titeln låter rätt kul, men inte bilden - så skipp titta på den...

Tillbaka till innehållet: Stelt kan vara mitt andra namn ibland (!), men stretching gör jag efter varje pass (nästan) - men vänta du inte 1 timmes stretching, 4 övningar jag hittade och tycker att de tar nästan ingen tid att göra. Dock är det för mina ben bara... Då du kan tänka dig kanske att resten av kroppen inte gillar det alltid... Upptäckte att regelbundna massage (speciellt efter långpass) kan hjälpa till rätt lång (de gör jäääääätte ont för jag vill helst att det blir rätt hård: ont skall bota ont eller?). Kan inte hjula som min dotter (så stelt det inte är klokt! funkade väl bra för ett par år sent, men nu med löpning tycker jag att hjula har blivit värre... inte så att jag gör det så ofta heller!)

Men men, allt i allt, kul läsning!
1954 • Tyresö
#17
24 november 2012 - 10:51
Det är så att jag beundrar dig för att du vågar strunta i den fruktansvärt tråkiga stretchingen. Jag leder nybörjarjoggare och kan inte/vågar inte/bör inte/ska inte göra det ens för egen del. Men gör det så lite som möjligt. Dock är jag inte beredd att betala priset för att låta bli,
Jag tycker det är dödstråkigt att borsta tänderna också ...
Per K
1974 • Västerås
#18
24 november 2012 - 12:00
En underhållande artikel! Har själv alltid varit (problemfritt) stel, men nu börjar en kort baksida lår göra sig påmind. Det lär bli mer rörlighetsträning framöver...

Det trista är att jag någonstans i bakhuvudet hört/läst att efter 12 års ålder måste tidsinsatsen fördubblas för att uppnå samma effekt av rörlighetsträning, efter ca 15 års ålder fördubblas tidsinsatsen igen, osv... Kort sagt, jag vill ställa mina ungdomstränare till svars för att de inte utsatte mig för rörlighetsträning i barnåren =)
1979 • Uddevalla
#19
24 november 2012 - 12:23
Riktigt bra!

För mig känns & gör stretching riktigt gott.
Att jag får idrottsmassage varannan vecka gör dock inte saken sämre.

Förövrigt riktigt bra bild, ända jag kan klaga på är mattan.
Det ska göra ont att stretcha, jag föredrar ojämnt stengolv! ;-)
1964 • bohus
#20
25 november 2012 - 20:32
Jätterolig läsning och bilden var ännu roligare nästan som "the Koburi way":-)
Roland Rydberg
1959 • Karlskoga
#21
25 november 2012 - 22:25
J-ligt kul skrivet, men nog fortsätter jag att stretcha. Jag TROR på det.....
Andreas Gustafsson
1980 • Södermalm
#22
25 november 2012 - 23:40
sjukt kul.. hög igenkänningsfaktor, skrattade högt flera gånger.. jag väljer nog trots det att fortsätta stretcha, men jag borde lägga mer tid på det. är så kort på baksidan att det är ett under att ryggen inte brakat.. Jag vet inte om bilden är något att haka upp sig över, knappast något mästerverk, men det är ju inte heller ett ämne som är helt lätt att att illustrera bildligt..
Stefan Olofsson
1968 • Oxie
#23
27 november 2012 - 12:56
Lite smårolig betraktelse men inget jag skulle rekommendera (att slarva med streching) någon som är rädd om sina ben och sin kropp. Man kan ha tur och komma undan under ungdomsåren utan skador men streching och yoga har för mig varit skillnaden mellan att känna mig som en stel gammal gubbe eller stark och utvilad dagen efter ett ordentligt löppass.
Ulf Åström
1963 • Älvängen
#24
30 november 2012 - 19:11
Jag får också ont i ryggen när jag springer mycket. Publicera gärna ditt stretchprogram!!
Pontus Almquist
1981 • Kalmar
#25
4 december 2012 - 12:53
Hurra! Stel som en jävla pinne och dessutom trasig. Roligt att slippa vara ensam, även om mitt piriformis-syndrom är bofast i skinkan på mig och jag inte ser någon ljusning.
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.