Krönika– Skräddare? frustade Klas Ingesson på bred östgötska. Skojar du eller? Jag är stel som ett kylskåp. Sitta skräddare, det har jag inte kunnat göra på åratal.
Min vän Ulf, blev lite road, och fortsatte intervjun undrande om inte Klas, som professionell fotbollsspelare, hade hört talas om stretching.
– Du, det provade jag en gång, sade Ingesson. När jag var 17. Jag sträckte mig direkt.
Jag älskar den lilla anekdoten. Dels, förstås, för vad den sade om en person – och spelartyp – som jag alltid har hållit väldigt högt. Men främst för att den gav mig understöd i min hatiska inställning till stretching. Om proffset Klas Ingesson kunde skita i att stretcha, och ändå genomföra en så lång och imponerande karriär, då måste väl jag som hobbylöpare kunna uppträda lika ignorant?
Vi människor är bra på sådant. Hittar vi bara ett litet korn av information som passar oss själva – oavsett om det befinner sig i ett helt skred av uppgifter som talar för motsatsen – blir det ofta just det kornet vi plockar upp och bär med oss. När Christopher McDougall på ett ganska svepande sätt, och mer eller mindre i en bisats, nedvärderade stretching i löparbibeln Born To Run blev jag därför lika lycklig som när Ulf berättade om Ingesson. Inte så att det var därför jag såg till att vi på Filter översatte och gav ut Born To Run i Sverige, förstås. Inte alls. Men … det skadade naturligtvis inte.
För mig har löpning alltid varit en enkel historia. Från det att jag började springa som en medveten sysselsättning – det är väl en 13, 14 år sedan nu – har jag antingen haft perioder då jag inte sprungit alls, eller perioder då jag sprungit. De perioder jag springer – vilket är de flesta – springer jag varannan dag, på asfalt, strax under femminuterstempo och så gott som uteslutande en av de två standardrundor jag har. Närmar sig en mara lägger jag till någon fetingrunda i veckan, men annars: total, maskinell, malande upprepning utan en enda tanke på variation. Och: ingen uppvärmning, ingen stretching.
Hur kan någon livsbejakande människa över huvud taget ägna sig åt stretching? Det är ju bara … Så. Jävla. Tråkigt.
Jag har förresten aldrig pajat. Aldrig haft ont i någon fot, något knä, någon höft. Så, när ryggen började krångla förra våren kopplade jag det givetvis inte till löpningen. Istället roterade jag på resårmadrassen i sängen. Blev lite noggrannare när jag grävde i trädgården. Skaffade ett ståskrivbord på jobbet. Men skiten blev bara stelare och stelare, tills jag var som en planka där bak … eller ett kylskåp, för att använda Klas Ingesons ordval.
När det mot slutet av sommaren blev ett helvete bara att knyta skorna uppsökte jag en naprapat. Hon drog och vred lite i olika kroppsdelar, lokaliserade diverse muskler och senor jag aldrig hade hört talas om, och påpekade att de på vanliga människor är elastiska – men att mina påminde mer om pianosträngar.
– Utövar du någon idrott? undrade hon.
Det gjorde jag ju inte, men jag fick erkänna att jag sprang. Mest för mentalhygienens skull. Det blev väl ett antal mil i veckan, en eller två maror om året …
– Stretchar du?
– Absolut inte. Men du, jag ska springa maran i Berlin i oktober, och det går ju inte om man har något slags permanent ryggskott, så kan du inte ta och fixa ryggen bara?
För att göra en lång historia något kortare genomförde hon därefter ett 45 minuter långt böj- och knäckprogram som utövat mot en krigsfånge hade lett till protester från Amnesty. Sedan fick jag lova att upprepa samma manöver på egen hand – varje dag. Då, kanske, skulle jag vara i skick att springa i oktober.
Tyvärr måste jag erkänna att det funkade. Ryggen blev bra, maran gick fint.
Samtidigt kändes varenda sekund som jag låg där och stretchade på min frus yogamatta som ett hån mot mitt människovärde. Jag ville en sak, min kropp en annan, och det var förbaskat provocerande att en så hjärndöd sak som en kropp skulle få avgå med segern. Så mycket tid det försvann där, som jag skulle kunna ägna åt annat!
När jag så började träna igen efter min obligatoriska post maraton-vilomånad trappade jag långsamt ner på stretchingen. Tidigt i våras var jag helt fri. Under några fantastiska sommarveckor inför Jublieumsmaran var jag uppe i en träningsdos på nästan tio mil, utan att röra yogamattan, och ändå kunde jag knyta skorna utan att få ett enda knivhugg i korsryggen. Efter maran: ganska stel, men herregud, man är ju 40 nu. Sedan blev det lite värre. Och ännu lite värre.
För en dryg månad sedan sprang jag årets sista mara, ett ganska deprimerande debacle i Budapest – jag lyckades ge termen negative split en ny dimension: första halvan på 1.42, målgång 3.45 … någon sekunds huvudräkning och ni inser att jag mer eller mindre kröp den sista milen in i mål.
Samtliga morgnar sedan dess har det varit riktigt segt att komma ur sängen. Men jag har hittat en teknik där jag först rullar över åt sidan, och sedan häver mig upp med hjälp av en arm (då behöver man inte involvera ryggen över huvud taget). Behöver jag knyta en sko är det bara att lyfta upp foten på en stol.
Innan jag började träna igen tog en arbetskamrat upp det där med stretching. Kunde det kanske vara värt en tanke, trots allt?
Jag erkände att det rent logiskt kunde finnas en poäng. Samtidigt konstaterade jag att ryggen bara hade blivit kassare sedan Budapest – en period då jag inte hade sprungit alls. Kanske var det så enkelt att jag bara behövde börja springa igen, men lite lugnare.
I söndags inleddes träningen inför Köpenhamns maraton i maj. Någon stretching har det inte blivit. Och ryggen börjar redan kännas lite, lite … kanske inte mjukare, men i alla fall mindre planklik.
Bara ingen ber mig att sitta skräddare ska det nog gå vägen.
