Ena dagen är det uppåt och jag känner att jag kan följa min plan att komma tillbaka till löpningen till punkt och pricka nästa dag har jag skitont!!
Bakslagen som slår en av stolen och där jag blir så himla tveksam och villrådig till hur jag ska hantera det här med knät. Förra helgen var ju helt fantastisk och det följdes av en måndag med massor med träning som följdes av en tisdag där jag tog mig hem springandes/gåendes. Jag var i himlen och kände att livet lekte och knät skötte sig exemplariskt. Sen har jag haft ont onsdag och torsdag, så pass ont så att jag satte mig själv på helvila dessa dagar. I fredags hade jag fortfarande ont men bestämde mig ändå för att köra min rehabträning.
Jag körde träningen, la på rätt mycket vikt och utmanade mig själv. Det kändes himla bra och efter det träningspasset kändes det inte så mycket i knät. I morse hade jag lite ont men bestämde mig ändå för att gå ut och köra min två timmar. Gav mig iväg, egentligen bara med den planen att försöka att jogga minst 30 minuter. Började jogga efter 25 minuter och körde då fem minuter. Valde sen att gå lugnt i fem minuter innan nästa ”intervall”. Fortsatte så, tiden gick oerhört fort och det var så gött!! Varvade gång med jogg och insåg efter ett tag att jag hade joggat hela 35 minuter, och det kändes såååå bra. Men vid den åttonde intervallen kändes knät av och jag gav med mig där det blev ingen nionde.
Kanske tog jag i för mycket idag, kanske inte, jag vet inte, känner bara att ju måste utmana lite mer varje gång. Vill ha progress men går kanske lite för fort fram, kanske var det därför som jag blev tvingad till vila onsdag och torsdag. Eller så kanske det är så att det faktiskt är ok att det gör ont! Jag kanske inte skulle ha fegat med vila utan ha kört styrka redan i onsdags, det kändes ju faktiskt bra efter styrkan jag körde igår trots att jag hade ont innan.
Svårt att veta om man gör rätt liksom!!
Ser ni att jag faktiskt joggar, superkoncentrerad… 
