MarathonMia

Palermo 24-timmars del 3 – energi

”Kom igen! Vi är starka! Snart är vi de enda som springer! Sida vid sida som de starka löpare vi är!”

Energin rann rakt ner i tartanen. Foto: privat

 

Bilderna på min och Silvios framgång flimmrade förbi. Hur vi log och gav varandra upplyftande blickar och dold energi. Visualiseringar i all sin ära – men jag trodde inte riktigt på bilden. Jag tvivlade. Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på att Österlenmaran var lättare än den soliga maran för en stund sen. Jag började peppra mig själv med onödiga frågor som ”Hur mycket onödig energi gick egentligen åt?” Mina fina tankar rann långsamt ut och ner i den halvhårda tartanen.

Silvios mage gjorde att han inte fick energi till sin starka löparkropp. Det slet i hela mig på tanken att det kanske inte skulle gå att vända. Själv hade jag inga problem att ösa på med mat.

Man blir aldrig så snygg som när man kutat supersvettig i keps och tar kort när man käkar! Foto: privat

”Maten” hittills hade för mig bestått av vatten, Gainomax, powerbars och en portion pasta med pesto. Några salta kex slank ner efter 8 timmar, det var ju ändå lördagkväll. Min fantastiska fruktkuse med jordnötssmör smakade himelskt. Fokus mat. Neutrala tankar. Påfyllning. Det serverades riktig Espresso och jag såg en liten ljusning för natten. En fin ostsmörgås låg och väntade i kylväskan tillsammans med våra Gainomax. En mastig powerbar med cocos och en annan med jordnötter. Yummie.

Jag skickade iväg lite varvuppdateringar via sms och lyssnade till den Italienska fotbollsmatchen som pågick sent på arenan intill. Bengaliska eldar, (pistol?)skott och vrål från publiken gjorde att jag faktiskt flinade ett tag. Riktiga hejarklackar och något riktigt att bita i för den Sicilianska polisen.

88:an maler på - jag väljer att bli stressad. Foto: privat

När vi passerat 100 kilometer ligger Min Stora Kärlek 7:a totalt och jag 9:a med våra 10:55 respektive 11:12 löpta timmar. Det går inte så fort i ett dygnslopp. Mitt namn nämns med jämna mellanrum och jag ligger tvåa i damklassen. Nu vaknar damen på tredjeplats – nummer 88 och börjar springa i jämt tempo. Jag önskar att jag kände samma lätthet som hon utstrålade – men min glädje var borta. Jag bara malde på och undrade ”Varför är jag här? Vad gör jag egentligen? Vad vill jag?”

Jag hade som delmål att ha sprungit 260 varv efter 12 timmar – jag nådde 252. I vanliga fall hade detta inte varit någon jättestor grej utan jag skulle ha omfokuserat och tagit igen ett varv här och där i svalkan och acceptera att det gick lite långsammare i värmen. När 12 timmar gått klev Silvio av. Magen gjorde för ont och jag försökte få honom att sova i tältet som var utrustat med kuddar och filtar – för nu hade han börjat frossa och det var kallt och fuktigt ute. Jag promenerade raskt vidare och såg Silvio hämta en filt – jag lovade att väcka honom 15 minuter senare. Jag maler på och pratar lite med filmare Lars som är min enda supporter vaken på plats ”Heja Mia, fan vad grym du är!”. Jag försöker i min blick förmedla hur usel jag känner mig inuti – hur min vanliga glädje är borta – att jag bara vill fly.

När jag ska väcka Silvio är filten tom och hans väska borta. Jag inser att han kanske ligger och spyr någonstans eller har åkt till hotellet för att avbryta frossan med en varm dusch, mat och säng. Det sista han sa till mig när han hade filten i handen var ”Kom hem med bucklan imorgon om jag åker!”. Nu hade han åkt.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.