Vitt långpass på Gyllenhielmska leden

Efter gårdagens heldag i Stockholm med möte om(välvande) framtida löpprojekt och en stunds fika med mamma såg jag fram emot dagens långpass. Kände att det var dags att uppleva Gyllenhielmska leden i vinterskrud. Har inte sprungit leden sedan jag agerade vägvisare för Mälaren-runt-gänget i somras. Tänkte dock inte springa ända till Sundbyholm, utan springa i långsamt 6-tempo och vända vid 12 kilometer. Siktet var att vara ute runt 2,5 timmar. Även om solen försökte tränga igenom molnen, som inte tycktes vilja släppa taget om varandra, ville jag komma iväg hyfsat tidigt, då ljuset i skogen blir rätt skumt redan vid tvåtiden.

Vid elvatiden var dags att spänna på vätskebältet och snöra på mina Icebug, som tycktes riktigt glada över att få ta sig an en tredje vinter på mina fötter. Tack och lov var det bara runt fyra minusgrader, mot de 11-12 som utlovats tidigare i veckan. Av den isande nordanvinden märktes inte mycket i skogen, förutom vinandet i trädkronorna. Sprang genom Torsharg och kom sedan på leden. Behöver inte längre titta efter markeringar, men jag vaknade bryskt upp ur den meditativa koncentrationen på stigen. Där, några meter upp i slänten bland ungtallarna gungande Skogens drottning fram och stannade plötsligt och vred huvudet mot mig. En majestätisk älgko. Efter några långa sekunder lunkade hon obekymrat vidare och försvann bakom åsen. Läckert! Annars var det vintertyst i skogen, förutom enstaka kungsfåglars och svartmesars fina läten.

När jag väl kom fram till öppningen ut mot Mälaren vid Kullersta flög en skogshare ut ur några små unggranar, bildlikt talat, men fortfarande med sommarpäls. Samtidigt slog den isande nordanvinden mot mitt ansikte. Vid Mälaren var vindarna minsann friska. Ingen fara så länge man håller ett jämnt tempo och inte stannar. Fotograferandet nere vid Kullersta sand och gyttret av vackra istappar vid stranden fick lov att ske snabbt. Trollbindande vackert, men iskallt. Fortsatte sedan genom den varierade skogen längs Mälaren. På just denna etapp om cirka fyra kilometer är stigen väldigt varierad och rolig att springa: fin morän, knotiga-rötter-stig, mindre klapperstensfält, vacker igenväxt skogsväg, grusstigar, ormbunksstig, sumpstig och stor-sten-stig.

Strax efter 11 kilometer (innan den av skogsmaskiner totalt sönderkörda stigen) vände jag för hemfärd. Fortsatt ödsligt och människofritt. Noterade en ropande spillkråka, flera korpar och en del nötskrikor samt ett par flockar med vackra domherrar, ja, och så en bedårande och nyfiken ekorre. Jag blir alltid så otroligt glad när jag stöter ihop med ekorrar ute i markerna. Det är något med deras nyfikna uppsyn och pliriga ögon och nästan som de skulle lägga på ett gällt asgarv á la Piff och Puff.

Strax innan Torsharg hittade jag en inbjudande stig som vek av från leden och in i fin gammelskog. Jag sprang på den ett tag innan lokalsinnet tyckte att jag skulle vika av hemåt. Avslutade med en runda längs med Torshällaån. Det blev ett skönt och långsamt långpass på 25 kilometer. Den som är intresserad hittar rutten här. Bjuder på några bilder från dagens vintersköna tur. Ha en fortsatt skön helg och 1:a advent därute!

2 kommentarer till inlägget

Jimmy Nore
1977 • Haninge
#1
1 december 2012 - 23:15
Sagolika bilder, nu vill jag själv ut på en skogsrunda.
1963 • Eskilstuna
#2
2 december 2012 - 13:40
Tack Jimmy. Hoppas att du kom ut på en skogsrunda! Det jag gillar med den här årstiden är framförallt tystnaden och ödsligheten. Och du har väl nära till Sörmlandsleden och andra fina skogsområden?!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.