Mer pannben än hastighet

20130115-201811.jpg

Ibland undrar jag vad det är som driver mig att fortsätta. Imorse hade jag bestämt mig för att springa hem från jobbet. Oavsett vad.
Sen började det trilla snökaos från himlen. Jag vet inte om jag har läsare från andra delar i landet än Stockholm så det kanske behöver förklaras. Minst två gånger denna vinter har det varit undantagstillstånd i Stockholm – bägge gångerna för att det trillat snökaos från himlen. Det som trillar från himlen är vitt och lägger sig på alla gator i stora högar som är lika breda som höga. Nåja – breda i alla fall. Det är ett täcke som åtminstone sträcker sig från Haga i norr till Skanstull i söder och Alvik i väster och jag kan intyga att det fanns vitt vid Karlaplan också. Snökaos.
Då ska jag springa hem från jobbet och avverka en dryg timma enligt min plan. Fort skulle det helst gå!
Så jag snörar på mig mina stighudar och ger mig ut i Sibirien. Snön trillar från alla håll i mitt ansikte – uppifrån och nerifrån och från sidorna. Men jag är förberedd för jag har lager på lager. Det har jag läst mig till att man ska ha – inget dåligt väder – bara massa kläder o.s.v.
När jag springer i två decimeter vitt på Strandvägen så undrar jag vad fan jag håller på med. Sen så släpper jag den tanken för kollegorna på jobbet tittade på mig när jag stack, med den där blicken som jag tror att man ger till ledsna barn eller idioter, och sa medlidande att ”det blir i alla fall inte värre än så här”. Va fan är det för kommentar? Och den kommentaren gör mig ännu mer taggad att besegra det vita.
Sen kommer jag på att jag känner igen det vita. Fast annorlunda. Minns plötsligt att samma tunga känsla har jag känt förut. Musklerna minns och börjar sakta ställa om till barfotalöp snarare än jympadojja på tung snö. Plötsligt landar en brasiliansk låt i lurarna och jag befinner mig inte längre på Strandvägen utan snarare Via da Praia. Med vit sand som smeker mina nakna fötter.
Jag är med andra ord en ganska sjuk och ensam idiot som kutar runt på Stockholms gator – och dessutom med ett leende. Valeo.


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.