Går på känsla

Det är ingen hemlighet att min dröm är 100km, eller att jag egentligen inte har en aning om vad jag ger mig in på. Däremot har jag lärt mig av de senaste årens klockbitande att jag har ett mycket bättre redskap för att avgöra om jag ligger rätt i intensitet i förhållande till vad jag vill göra: mig själv.

Missförstå mig rätt, jag älskar min Garmin 910XT och all den statistik den kan förse mig med. Efter passet. Men under passet förvisas den till att vara en passiv passagerare. Det jag försöker lära mig, det som jag tror är mer värdefullt än några intervaller i världen, är att lyssna och förstå kroppens signaler.

De senaste två dagarna har jag sprungit 35km, varav det ena ett tufft intervallpass. Hade jag försökt gissa på ett lämpligt tempo och ställt in klockan på att hålla det hade det garanterat blivit fel. Jag hade aldrig kunnat drömma om att benen skulle välja 6:40/km som ett lagom "det här känns lätt nog för att sjunga"-tempo. Man får konstiga blickar om man sjunger med när mp3:an spelar Queen, och det låter säkert inte klokt när man försöker sjunga med i Bohemian Rhapsody. Nej, känslan och benen var inte överens med min interna gissning (7:10-7:20/km var jag beredd på).

Så nu när det står intervaller på schemat försöker jag tänka ut hur det ska kännas snarare än vilket tempo hitan eller ditan jag borde hålla. Jag är usel på att hitta en given fart ändå, men en viss ansträgning kan jag pricka. Ska det vara "lätt och ledigt", "ansträngande men kontrollerat", "flåsigt och riktigt tungt" eller "klump i halsen-jobbigt"? Det sistnämnda är riktigt otrevligt, det kräver en betydande insats för att nå dit.

Det som är allra mest underhållande med min nya attityd till löpningen förutom att varje pass blir lyckat, är att tempot blir kanonjämt. Det är, för att vara jag, bisarrt jämna siffror till och med. Den detalj som jag aldrig annars brukar fixa men som styr upp sig själv när kroppen själv får styra är uppvärmning. Jag noterar roat nämligen att de två första kilometrarna går saktare, sen växlar benen upp till det för dagens mest lämpliga tempot. Ansträgningsgraden är den samma, det är rätt ballt faktiskt.

Det här sättet att springa är kanske skåpmat för alla erfarna löpare, men för mig är det nytt och fräscht och riktigt roligt. Det är riktigt roligt att ge sig ut och springa när jag slipper oroa mig för tider och tempo, jag springer ut och jagar en känsla istället. Dagform, underlag, väder, vind och humör påverkar ju löpningen, men får jag fatt i känslan har jag hittat rätt. Ska jag bli så där långpasstrött idag eller ska jag springa andedräkten ur mig? Vilken känsla står på menyn idag? Det är, för mig, ren löparglädje.

6 kommentarer till inlägget

Annelie
1971 • Skövde
#1
4 april 2013 - 18:52
Att gå på känslan är helt rätt :-) Känner igen mig. När min kropp är som vanligt så vill mina ben också gärna öka farten lite de sista kilometerna, utan att jag säger till dem det. Klockan kan man titta på när man kommer hem.
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#2
4 april 2013 - 18:56
Absolut! Jag skulle sakna möjligheten att titta på siffrorna, men under tiden jag springer är de oviktiga. Tänk att det skulle ta så lång tid att komma på det bara. Men jag var kanske inte redo förrän nu.
Annelie
1971 • Skövde
#3
4 april 2013 - 18:58
Det är väl det som kallas att bli vuxen; så nu är vi löparvuxna ;-)
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#4
4 april 2013 - 19:03
hahaha ja kanske det! Man måste nog mogna som löpare också kanske :-)
Det var en tanke som tål att vändas på under nästa långpass faktiskt.
Annelie
1971 • Skövde
#5
4 april 2013 - 19:05
Ser fram emot att höra vad du kommer fram till. Åtminstone jag brukar få väldigt kreativa (underliga?) tankar när jag springer...
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#6
4 april 2013 - 19:18
Det är du absolut inte ensam om :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.