Men skjut mig

Efter en eftermiddag framför laptopen i altanskuggan kändes livet väldigt behagligt och jag hade inte ens den sedvanliga intervallångesten. Jag skulle bara fixa några ärenden innan det var dags och när jag klev ur bilen på parkeringen kom chocken. Det var ju snorvarmt ute i solen! Att biltermometern visade över 25 grader trodde jag berodde på att den stått just i solen men den sjönk inte. Det var med tunga ben jag promenerade och fixade det som skulle fixas och jag kunde inte för mitt liv fatta hur jag skulle få energi till att springa. Dricka kanske? Tänkte inte på det. Åkte i alla fall ner till Danderyds gymnasium och joggade iväg längs den klassiska gubbrundan.

Skjut mig!

Benen ville knappt röra sig framåt. Hela kroppen protesterade. Efter några kilometer hade jag jobbat upp en fin svett och det var med glädje jag såg att den lokala friidrottsklubben hade samlat en rejäl hord med ungdomar. Jag kanske skulle bli utslängd? Det passade mig utmärkt. Det som också passade mig utmärkt var att det faktiskt blåste lite uppe på banorna. Normalt sett skyr jag vinden när det är intervalldags men nu var den välkommen. Jag tar hellre behaglig svalka och lägre fart än obehag och hög fart. Träningseffekten blir ju densamma även om farten sjunker lite i motvinden. Humöret gick upp när jag fortsatte värma upp och kände att vinden faktiskt svalkade.

Dessutom hittade jag en sjukampstjej från Hässelby att snacka med och det var också välkommet. Hon körde tvåhundringar med gåvila och plötsligt  saknade jag inte sällskap längre. Även om jag inte springer samma pass som andra gillar jag känslan av att träna med någon annan och när jag drog igång funkade det ändå hyggligt. Inte bra men hyggligt.

Slappna av nu gubbe.

Jag visst att det var något som felade och under den tredje repetitionen satt det plötsligt. Jag slappnade av och då fick rätt muskler jobba. Farten gick upp ett snäpp och även om jag varken vill eller vågar dra på för fullt med väntande joggvila är det ändå roligare när klockan inte tickar lika långt. Efteråt kunde jag konstatera att jag hade mer fart i kroppen än vad jag någonsin hade väntat mig under uppvärmningen. Kroppen är konstig. Vädret är konstigt.

Fortfarande 24 grader när jag åkte hemåt med ett glatt humör. Jag fick ett bra pass och ett trevligt möte. Som bonus fick jag ytterligare ett trevligt möte på affärens parkering när jag handlade. Min barndomskompis Peppe och fru Jonna. Två människor som inspirerar! Just Peppe är i front på den här bilden och han om någon har fortfarande barnasinnet kvar. Fan vad mycket skoj vi haft sen vi började leka ihop i slutet av sjuttiotalet. Livet är ändå bra kul och jag tar tillbaka det där om skjutandet.

skanna0047

Ha det,

Mackan


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.