En riktig träningsvecka

Jag har roat mig med att fylla i träningsdagboken retroaktivt och vi kan väl konstatera att det såg ut som någon sorts säsongsvila. Korta ströpass i lugn fart i ett par veckors tid och så fortgick det tills jag hade käkat klart antibiotikakuren. Skallen känns inte längre som en bubbla och i onsdags började jag träna igen. Inte motionera. Passen har gått alldeles för långsamt men jag har plötsligt en struktur i det jag gör och kanske hinner jag få någon sorts belöning om fem veckor. Känslan sen i onsdags har varit att jag är ovan vid att träna. Mycket tröttare på kvällarna än vad jag normalt blir och torsdagens återhämtningspass var något av det vidrigaste jag gjort. Dom brukar gå så lätt om jag bara sänker farten men nu hjälpte inte ens det.

I lördags sprang jag ett pass som var snäppet tuffare än det jag gjorde i onsdags och jag ska erkänna att jag bävade inför långpasset. Om jag knappt orkade hålla styrfart i en mil dagen efter onsdagen, hur skulle jag då orka tre mil igår? Det gjorde jag! Kroppen hann återhämta sig på 22 timmar och även om utgångsfarten var låg var jag redan efter tre-fyra kilometer uppe i normal marschfart. Helst av allt ville jag avsluta med minst 15 minuter i marafart och det kanske var att gapa efter för mycket men varför inte testa så jag testade. Det fläktade lite och jag insåg redan efter en kilometer av motvind att det var inte riktigt rättvist att jag skulle springa fyra såna kilometer. Den bästa lösningen var att testa nästan minuter marafart och så fick det bli. Medvind är alltid trevligt. Jag fixade inte bara långpasset utan jag fixade en fin avslutning. Jag jobbar från en låg nivå men på samma ansträngning som jag utvilad i onsdags sprang 3×6 km marafart kunde jag igår springa avslutande 7,2 km med 26 kilometer i benen. Dessutom med nästan 2,5 mil dagen innan. Som lök på laxen gick det 10-12 sekunder/km snabbare. Ge mig en vecka till och jag kanske är tillbaka där jag var för en månad sen.

Det här blir en kamp mot klockan och jag kommer att chansa lite förutsatt att jag får fortsätta att vara frisk och hel. Hellre det än att bara lägga mig platt och ge upp. Hellre svajig dagsform med en högre maxkapacitet än stabil på en tråkig nivå. Hellre 110 än 90 procent.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan


2 kommentarer till inlägget

1978 • Älmhult
#1
23 september 2013 - 16:16
Du fixar det!
1967 • www.sapiens.se
#2
23 september 2013 - 16:21
Om jag fixar det ska jag ge mig själv en bragdmedalj. Eller bragdtomte.

Tack Filip!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.