Älska fart

Det är något speciellt, mitt förhållande till fart. Det är två motsatser som förenas då man springer snabbt. Dels den underbara känslan av att låta kroppen pusha sina gränser, att sträcka ut stegen och känna att man är på gränsen till att att syret inte räcker till. Den här känslan är rätt svår att förklara tycker jag, såvida man inte pratar med någon som är lika knäpp som en själv och utsätter sig för samma saker.

Baksidan av myntet, som visar sig då man sprungit för snabbt för länge, eller helt enkelt bara för snabbt för sin förmåga, är lite enklare att uttrycka. Åtminstone finns det fler ord som folk känner igen, men samtidigt är det inte samma sak trots allt. Smärta t ex, som är det första som dyker upp i huvudet. Det är inte smärta som att skära sig i fingret, utan snarare en känsla av att det bränner i både muskler och lungor när de arbetar på hög intensitet.

IMG_20140720_150255_12
Från dagens pass, lite dålig bildkvalitet av okänd anledning

Konstigt nog kommer man alltid till en punkt då den negativa smärtan blir övermäktig, om man fortsätter. Man kan såklart manipulera det på olika sätt med vila eller att avbryta innan man kommer dit. Men om man fortsätter kommer det förr eller senare en punkt då man ger upp och slår av på takten. Det som alltid retar mig efteråt då allt försvinner och börjar kännas bra igen, är att jag inte kan låta bli att fundera på varför jag inte fortsatte. Var det verkligen så plågsamt som det kändes, egentligen?

Här kommer teorierna in om central governor in och det verkar ju som om det är något man kan träna upp`i sådana fall. Och jag vet av erfarenhet att man blir sämre på det om man inte kör tuffare pass på ett tag, man blir lite bekväm helt enkelt. Lösningen är helt enkelt fler tuffa pass.

Lite samma känsla är det att springa i den underbara värmen som regerar just nu. Det är helt underbart samtidigt som träningen upplevs som än mer tuff. Men här gnäller jag inte utan älskar varje sekund av det. Även om det innebär att den brännande känslan jag tog upp tidigare, får ytterligare ett lager med tändvätska på sig som också antänds. Men det är som sagt bara att älska det, alternativet vill jag inte ens tänka på.

Idag tog jag ett kliv närmare tävlingsform med 12 st fyrahundringar i tänkt tävlingsfart. Får jag bara igång lite en hel del uthållighet på den här farten så blir jag giftig. Det gäller att älska fart kort och gott, vilket jag gör.

 

http://johnnysellven.com/?p=1746

 

 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.