Den grabbiga löpningen

Det här inlägget har legat och bubblat en tid, min blogg brukar inte ge upphov till debatt, får se om det blir annorlunda nu...

Jag lyssnade på en Podcast under ett av sommarens längre löppass. Marcus Åberg intervjuar två av Sveriges främsta löpare i Möt Löparen och jag kommer på mig själv med att bli irriterad. Mycket är intressant och visst, med meriterna hos dessa löpare så har de erfarenhet och rätt att tycka precis vad de vill om det mesta. Det gör de också. Bana är lite finare, helst på medeldistans. Det är "riktig" löpning och vad motionärerna håller med befattar de sig inte med. Att springa för att springa ifrån sin ångest, att starta en egen blogg för att allt de läst på olika motionärers bloggar får dem att "må illa" och att ständigt redovisa hur många öl man druckit före eller efter lopp och hur lite man egentligen bryr sig om det mesta blir i längden tröttsamt. Att säga sig inte ha koll på skor och t ex klockor verkar vara en merit och att beskriva sin tekniska kompetens som noll och inte ens klara av att använda en GPS-klocka vilket en tolvåring lär sig på några minuter verkar också vara betydelsefullt.

Läser Claes Åkessons blogg och inte sällan möter jag samma attityd där. Det ska gå snabbt och vara hårt, alltid i bomulls T-shirt, gärna med några öl kvällen före och något ganska tveksamt att äta efter passet. Någon gubbe som "värmt upp" i 3:18-fart nämns, det körs bil i 140 km/h på motorvägen och det raljeras över många motionärers målsättningar, t ex att 1:30 skulle vara någon slags drömgräns på halvmaran. Det är klart att det är det! Det är en av de "klassiska drömgränserna" för motionärer ihop med sub40 på milen, tre timmar på maraton och silvermedalj på Lidingöloppet och det är målsättningar som långt fler har än att springa sub 32 på milen eller sub 70 på halvmaran. Tanken är säkert att det ska vara lite skojfriskt och det var det, i sisådär tre eller fyra inlägg, d v s för ganska länge sedan. Nu blir det mest bara barnsligt. Till Åkessons försvar ska tilläggas att jag tyckte Runners World var som allra bäst med honom som chefredaktör.

Visst sköna gubbar kan tyckas som inte går in så hårt för det längre, men det är just det jag tycker de gör, de går in lite väl hårt för att vara så där skönt coola och ha en jag-bryr-mig-väl-inte-så-djävla-mycket-attityd.

Självklart är det så att många motionärer skulle springa snabbare om de sket i GPS-klockans alla finesser, lade mindre tid på att surfa skor på nätet och sprang mer istället. Men för många av oss har löpningen blivit ett stort intresse, vi vill lära oss mer, om träning, fysiologi, kost och kanske också skor och prylar. Vissa kanske med tanken att försöka bli snabbare genom att ta genvägar utan att springa 15 mil i veckan, vissa utan den målsättningen och alla har kanske inte målet att springa fort i alla lägen och ännu färre hoppas jag har målet att springa ifrån sin ångest? Det har slagit mig i flera intervjuer hur dålig koll på både fysiologi, träning och t ex skor många elitlöpare verkar ha! Det är ju därför de har en tränare kanske ni hävdar? Det är möjligt men jag kan bara gå till mig själv, skulle jag lägga 15 timmar i veckan på något skulle jag vilja lära mig så mycket som möjligt om vad jag håller på med men nu glider jag ifrån ämnet.

Jag har sprungit ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka, inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten! Rekordmånga springer vilket är positivt ur ett folkhälsoperspektiv. Sverige skördade nyligen framgång i friidrotts-EM i Zürich med flera unga lovande löpare - inte minst på medeldistans. Den bredd som finns nu gör också att toppbredden visar tecken på att komma tillbaka igen, antalet löpare som t ex springer maraton under tre timmar ökar igen efter att ha varit nere på rekordlåga nivåer för några år sedan, även om det är långt ifrån 1980-talets rekordnivåer.

Att några av Sveriges ledande löparprofiler och skribenter har den här grabbiga attityden är inte något som löpningen som sport tjänar på, tvärtom! Låt oss istället för att tycka att allt var bättre förr glädjas åt att vår sport är populär, det springs som aldrig förr och det görs fina resultat också idag. Att det gjordes så fina resultat på t ex 80-talet beror självklart främst på att många sprang så mycket mer och tränade hårdare än idag men också, tror jag, på att samhället var mer ojämställt än idag, att det var mer socialt accepterat att mannen var ute och sprang 20-milaveckor medans frun skötte hemmet. Antalet kvinnor som i år sprang Stockholm marathon under tre timmar var större än på många år! Nu glider jag ifrån ämnet igen men det är väl ändå inte något vi vill tillbaka till?? Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer!

11 kommentarer till inlägget

1965 • Kungsholmen
#1
19 augusti 2014 - 13:38
Bra Staffan att du sticker ut hakan och tycker lite. Det är uppfriskande. I sak är jag både benägen att hålla med dig samtidigt som jag själv är en person som tar ganska lätt på det mesta. Men raljerande och strävan att vara så speciell är definitivt mest löjeväckande.
Bra inlägg!
1971 • Nykvarn
#2
19 augusti 2014 - 14:40
Tack Peter! Jag fungerar så att jag ganska ofta tar lite för lätt på saker jag är ointresserad av/inte känner för medans saker jag har ett större intresse för tas på större allvar. Ja, det blir något form av barnsligt och tjatigt översitteri i de här exemplen och det gillar jag inte.
1968 • Löddeköpinge
#3
19 augusti 2014 - 14:55
Kan tänka mig att de har fastnat lite i någon slags rebellroll där de tror sig ha förväntningar på sig att hela tiden leverera den här attityden. En gammal schablonbild av löpare är ju lite en tönt, med flaskbottnar, stripigt hår, slanka vita ben, korta shorts, linne och stödstrumpor. Killen/tjejen som max kunde trixa en fotboll 3 ggr, blev petade ur laget och därför sökte sig till löparspåret. Det kanske är den här gamla fördomen som de febrilt försöker kämpa sig ur med lite rock'n roll-attityd och öl innan lopp och stenhårda pass.

Kan ändå tycka att det är underhållande att läsa de här bloggarna. Samtidigt är jag med på att alla historier säkert inte stämmer fullt ut, särskilt när det kommer till antal öl druckna, få timmars sömn mm innan tävlingar. Men du har sannolikt läst dem under en längre tid än mig och kanske kommer det ett läge när det bara blir tröttsamt.

Håller med dig i sak och jag gillar dina tankar. Det är ju bara fjantigt att de ger sig på och förlöjligar motionärer.

Dock tror jag inte att det skulle vara negativt för svensk löpsport om vi skulle ha någon/några stjärnor som stack ut lite, med kaxig attityd och som drog lite medialt intresse till sig. Givetvis skulle det bidra till att locka fler talanger till löpsporten. Lex Zlatan, som även han ibland ägnar sig åt översitteri.
Oskar Grip
1983 • Stockholm
#4
19 augusti 2014 - 15:37
Det ska erkännas att jag himlar lite med ögonen när jag ser en insta-runner stå och fota i sina barfotaskor när jag springer runt Brunnsviken. Sen tänker jag att bara för att jag jagar likes genom placeringar och tider - istället för bilder på solnedgångar och matlådor- så är jag kanske inte en bättre människa. Reaktionen mot den folkliga löparboomen från de ”riktiga” löparna var ganska rolig ett tag. Men jag håller med om att den överlägsna och nedsättande attityden blivit ganska tröttsam. Och helt onödig.
Martin Andersson
1978 • Bergshamra
#5
19 augusti 2014 - 18:21
Jag tycker att du har många poänger. Det finns ju få löparbloggar som inte är glammiga eller "macho" (Marathonbloggen på ena sidan och Uhrbom på den andra). Din blogg samt Fru Langseths är ganska unika i det att dom skrivs av seriösa satsande motionärer med jobb och familj vilket har gett mig personligen enormt mycket inspiration dom senaste 2-3 åren.

(Sen så är just Uhrboms blogg otroligt underhållande när han får till det)
1965 • Kungsholmen
#6
19 augusti 2014 - 19:51
Jag blev nyfiken och lyssnade genom podden och tycker faktiskt de var riktigt ödmjuka och balanserade! Reagerade inte alls på de saker du pekar på Staffan. Mest negativt var ljudet och dålig intervjuteknik.
1974 • Stockholm
#7
20 augusti 2014 - 07:28
Mycket bra inlägg Staffan. Jag tror det också är en av anledningarna till att många "motionärer" är just motionärer och inte vill börja springa i klubb eller på bana.
Gabriel Littson Enning
1980 • Lidingö
#8
20 augusti 2014 - 09:45
Tycker Oskar #4 slår huvudet på spiken:

"Sen tänker jag att bara för att jag jagar likes genom placeringar och tider - istället för bilder på solnedgångar och matlådor- så är jag kanske inte en bättre människa."

Vi är likadana allihop. Samma kolsupare. Varför stå på sin kant och hånfullt garva lite åt "dom där som inte har fattat någonting", när man själv har precis samma behov av bekräftelse och att "vara någon". Det tar sig lite olika uttryck bara. Någon vill springa under 30 minuter på milen och någon andra vill visa upp sin nya outfit, men i grunden är det exakt samma drivkrafter.

Hela poängen med Staffans inlägg är ju att det blir trevligare för alla om vi är mer inkluderande, förstående och peppande, istället för att måla in oss hörn och polarisera. Det är ett bra inlägg.

Sen tror jag att både Fredrik och Lasse är riktigt genomtrevliga personer, men det är nog värt för alla att stanna upp och tänka till när jargongerna börjar studsa i omklädningsrummen, för det är sååå lätt att dras med i det där snacket, det vet jag själv. Man vill ju vara lite ball och vara en i gänget osv osv.
1968 • Löddeköpinge
#9
20 augusti 2014 - 10:40
Håller med Gabriel #8 till 100%.
Fick lite andra associationer när jag läste Staffans inlägg första gången.
Tar mina taniga bleka ben och mina "flaskabonnar" och kryper ner under min sten igen.
Magnus Sjöberg
1977 • Trelleborg
#10
20 augusti 2014 - 12:42
Kul inlägg Staffan, mer sånt!

Håller med Gabriel. Hjalmar Söderberg skrev det på ett annat sätt för redan för ca 100 år sen. Var det kanske oss löpare han tänkte på?

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Att elitlöpare vill distansera sig från oss motionärer är kanske intre så konstigt. Det är ju två nästan olika idrotter där de elitsatsar medan vi motionärer huvudsakligen är en välmående medelklass som tycker om att röra på oss, låta det kosta en hel del och även få orimligt mycket uppskattning för det.

När det gäller elitlöpares kunskaper tänker jag att det handlar om att löpträning snarare handlar om beprövad erfarenhet än vetenskap? Har för mig att Janne Holmén skrev nån artikel på det temat i RW för några år sen.

Lite roligt ändå att kommentarerna till viss del handlar om vårt behov av bekräftelse på olika sätt. Det är en av vår tids stora sjukor tycker jag. Ända sedan dokusåporna introducerades på 90-talet har JAG-behoven bara ökat för varje år.
1971 • Nykvarn
#11
20 augusti 2014 - 12:59
Tack Tobias!

Ja, Oskars kommentar är riktigt bra, tack för elegant komplettering Gabriel, det var precis det jag var ute efter, mindre polarisering, mer förståelse för varandras val och prioriteringar!

HF, du kan gott komma fram från din sten nu :-)

Tack Magnus! Ja, Söderbergs text är fenomenalt träffande, än mer idag kanske än när den skrevs! Det är ett väldigt fokus på JAG'et, för femton år sedan skulle alla renovera sina kök till förbannelse oavsett om det behövdes eller inte, idag genomför folk klassiker och långlopp istället.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.