Isabelle Buonassisi

När gympapåsen är det enda jag känner igen



Det sägs att det tog herren 7dagar att skapa jorden och allt liv den bär. 7 dagar är minimalt med tid och inte förrän efter den gångna veckan är jag villig att medge att möjligheten att lyckas med den bedriften funnits. Utan att besitta herrens krafter eller HarryPotters trollspö har jag lyckats parera och lösa ofattbart mycket. Telefonen ringde samtidigt som jag njöt i solen vid medelhavets kust.
De få orden ”Du har fått en plats på Biomekanikingenjörsprogrammet” satte igång en dominoeffekt av måsten och spänning. Den sena anmälan som slängts iväg mer som en kul grej hade plötsligt blivit väldigt verklig.

Så här sitter jag i skrivandets stund, i en övernattningslägenhet i Halmstad. Tidigare studier, lägenhet, jobb och vänner är lämnade i Alingsås och jag börjar om på ruta ett här i Halland. Sorgen av att lämna Adrenaline fighters och mina bästa vänner kompenseras av magkänslan och lugnet i själen som blir starkare för varje puzzelbit som fallet på plats. Detta är rätt, detta kommer bli bra, det är ju kroppen och träning jag vill jobba med, det som gör mig lycklig. Som en av mina närmsta vänner så klokt skulle sagt

”Att arbeta med någonting man älskar är som att aldrig arbeta en dag i sitt liv”

Staden utforskas med hjälp utav google maps, ögonen scannar efter blivande vänner och under dagen har jag mirakulöst nog skrivit på 1.a handskontrakt för min blivande lägenhet. Med nytt moget och rationellt tänk har jag prioriterat utmaningarna och sedan löst dem i fallande ordning, mäkta imponerad av min egen insatts.  
Mitt välmående visar sig ändå tydligt i detta kaos i form av att viljan efter träning redan farit i höjden igen. Skolans gym har redan invigts, imorgon bitti väntar löpning kring Galgberget och kvällen bjuder på mma. Jag ska iväg till Ultimate, Halmstads kampsportscenter. Det är en nervös tjej som inte ser fram emot att bli bedömd på mattorna. Jag gillar tryggheten på hemmaplan. Däremot ser jag fram emot utvecklingen som ett nytt sällskap kan bidra till. Jag hoppas att spänningarna släpper fort, att jag om ett par veckor kan dansa in, känna mig lugn men samtidigt bubbla av lycka. Bli sådär skönt mousserande som bara kampsporten kan göra mig.

Till dess kommer jag hålla hårt i min gympapåse.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.