UTMB -14, min upplevelse...

UTMB 2014- min upplevelse

 

Chamonix dagen före. Strålande.

Förberedelser:
Under flera dagar nu har jag känt spänningen stiga i kroppen. Äventyret närmade sig ju. Lite lustigt egentligen med känslor. Man kan tycka att eftersom jag sett fram emot detta lopp så länge så borde det vara mer glädje än spänning, nervositet och plågsamma tankar om att jag har gett mig in i något som ger talesättet "vatten över huvudet" en innebörd. Men så har det varit den sista tiden, har allvarligt funderat på om jag är tillräckligt förberedd, både fysiskt o psykiskt med tanke på de berg som skall passeras på vägen. Tvivel är inget bra så jag har försökt slå bort dessa tankar genom att fokusera på detaljer och rulla på med mina löppass som vanligt. Till slut vet jag ju med mig att det bara gäller att ta ett steg i taget i några timmar så löser sig det mesta. Smärtan kommer och går under loppet, så det vet jag också. Med andra ord bör jag vara lugn och tillfreds med allt, men känslor är inte alltid logiska. Nå, när jag nu sitter och väntar på flyget till Geneve så börjar det kittla gott av förväntan igen. Har ju kämpat i ett par år med att kvalificera mig till denna tävling, tittat på otaliga you tube filmer om loppet och blev helt överlycklig då jag lyckades få en plats på första försöket. Så visst är glädjen där, men lite uppblandad kanske. En annan effekt av fokuseringen på UTMB är att jag varit hyfsat disträ gällande det mesta annat. 
Packningen inför ett lopp som detta ställer lite krav på planering och jag vet inte hur många gånger jag packat upp och ner. Ryggan har det obligatoriska plus lite extra vilket gör att vikten hamnar runt 5,2 kg. Framför allt pga lite mer vatten (ca 1,5-2 l) och näring. Sedan har vi droppbag som skall förberedas med ombyte, skor och näring/gel. Även lite tejp och annat som kanske kan behövas vid halva distansen. Kläder, prylar och annat som behövs innan och efter loppet åker ner i väskan också. Summa summarum, lätt överpackad... Vilken nybörjare man är egentligen! Läser om alla ultrarävar som verkar ha en jädra koll på allt. Och så kommer lilla jag...
Fick skjuts till Landvetter på ons morgon. Kramade om min fru och checkade in bagaget. Flyget gick till Geneve via Frankfurt. Hade tur med bokningen och fick tomt säte bredvid mig på båda flygen. Gott så då man kan slippa någon hostande individ tätt intill. Vill ju hålla sig frisk nu. Transport till hotellet Les Campanules, mysigt tyroler liknande hotell på bergssidan, fungerade också smidigt. Fick mig ett litet krypin högst upp, som en större garderob ungefär. Men fantastisk utsikt över Mt Blanc från balkongen. Solen skiner på toppen som är omgiven av tunna moln. Imponerande och storslaget vackert. En väldigt trevlig kille från Tel Aviv, Yehudah, slog sig ner och snackade ett tag. Var fantastiskt trevligt och välbehövligt med lite mänsklig kontakt och utbyte av tankar och erfarenheter från löpartävlingar. Han var där med sin partner och vandrade en vecka. Hade lite goda tankar om den första backen ner efter första berget. Försiktighet var ledordet då det var svårt underlag. Välbehövlig information. Gott med snack för att lätta lite på spänningen. Tog en promenad runt i Les Houches för att få ur flygresan ur benen. Otroliga berg omger byarna och det är inte utan att jag känner en viss respekt och nervositet inför att ta mig runt och över dessa. Får också en känsla av hur liten man är. Lite klaustrofobi…
Natten var sådär med migrän som väckte mig vid 4-tiden. Trots tablett släppte det endast lite. Tvingade i mig lite frukost men illamående gjorde sällskap med dunkande huvud och kallsvett. Skrikande barn hjälpte sådär... Ett par panodil extra på detta och gick och la mig ett par timmar. Vaknade sedan som en ny människa. Man blir ömklig då man känner sig dålig. Negativa tankar får fäste. Men nu sken solen igen, bokstavligen talat. Fantastisk vacker dag med strålande sol. Gick ner till tåget till Chamonix, för att där hämta nummerlappen. Träffade några fler löpare som var på väg till samma ställe. Efter lite letande hittade vi utlämningsstället. Kontroll av utrustning, nrlapp, tag på ryggan och handled, droppbag och T-shirt. Många stationer blev det... Fast det funkade smidigt värre. Såg Timothy Ohlson, en av ultravärldens kungar, som var där i samma ärende. Inte många överflödiga gram på den grabben....
Utställningarna och stugorna med utrustning lockar nu. Sett lite på inkommande löpare från ett av loppen under lunchen. Mycket trevligt och ger en liten ide om vad som väntar om och när man når hit igen för en sista bit in i mål.
Hittade ett par Hoka stinson som satt som ett smäck! Äntligen! Blev ingen provlöpning bland människomassorna men lite hopp och gång. Ok pris, 160 euro. Han som hjälpte mig var en av dem som utvecklat skorna. Kunnig och bra service. Ser fram emot att testa dessa skor ordentligt. Fast imorgon gäller mina Asics och icebugs såklart. Blev en T-shirt och ett par överdrags-gummi handskar också, så man kan hålla sig torr om det behövs. De jag hade med mig skulle aldrig hålla insåg jag snabbt. Så mycket intressant både när det gäller utrustning och olika lopp, så man blir överväldigad. Bäst att åka hem till hotellet innan plånboken blir alltför tunn. 
Väldigt vänliga människor här förresten. När jag gick upp till hotellet från tågstationen stannade en bil och frågade om jag ville ha skjuts upp. Jag såg väl trött ut kanske där jag bar på påsar och rygga. Tackade men förklarade att det inte var många meter kvar till hotellet. Trevligt att bli tillfrågad dock. 
Plockade iordning droppbag och rygga innan middag. Träffade en engelsk man som också hette Peter och hade provat TDS men fått bryta pga skada efter ett par mil. Han var där med sin familj. Vi hade en riktig helafton ihop och pratade om allt, fast såklart framför allt löpning. Mycket gemytligt! Saknade min egen familj lite. Sov sedan gott och lite lugnare än igår. Bara att få prata av sig lite gör gott. 
Dagen D. Sovit som en stock och vaknade utvilad. Lite solblandat moln med inslag av hotande regn. Rejäl frukost. Fick tejpa och smörja kroppen i lugn och ro. Vissa delar slits mer än andra och i bergen vet jag ju inte vad som kan hända. Så säkra före det osäkra. Sitter ute i en bekväm soffa och blickar ut över bergen. Mer tunga moln drar in. Hoppas på det bästa. Ett sista samtal med älsklingen hemma. Känner mig bättre idag och mer taggad/förväntansfull än nervös. Har gjort det jag kunnat för att förbereda väl. Nu gäller bara att försöka njuta av upplevelsen. Taxin till nästa hotell, Heliopic, kommer strax. Kommer lämna mina grejor för förvaring tills sön, då jag förhoppningsfullt är tillbaka igen. 

Loppet del 1:
Det var en del förberedelser innan själva starten som tex lämna in väska och värdesaker på det nya hotellet. Heliopic spa & hotell. Detta gjort och droppbag lämnad återstod väntan i några timmar innan start. De hade fri pasta lunch för löpare så jag passade på. Nu började spänningen stiga i kroppen. Kollade packning en sista gång. Mötte 3 andra svenskar från Mölndal, Erik, Per och Martin. De såg snabba och starka ut. Vana vid alpin terräng. Små nätta packningar. Va fan gör jag här egentligen??? Packning kollades av en funktionär så allt obligatoriskt fanns med. Gäller att ha koll. Blev godkänt som tur var. Massor av människor samlades nu på startområdet, med minst 1,5 tim kvar till start.

Molnen blev mörkare och regnet satte igång. Nu närmade sig starten. Himlen svart och regnet öser ner. Ett par minuter. Tystnad före den dånande musiken av Vangelis, Conquest of Paradise, fyller varje por av ens medvetande. Känsla av Armageddon. Ryser från huvud ner i fotsulorna. Nedräkning. Startskottet går. Människohavet rör sig långsamt framåt i takt till musiken och publikens vrål. Bland alla människor kände jag mig nu ensam och ingen återvändo finns. Följande berättelse om loppet tänker jag inte försköna. Brutala sanningen från min egen upplevelse. Mörka tankar omgav mig under stor del. 
Första delen till Les Houches var ca 8 km plattare bana och regnet avtog. Joggade på i sakta mak. Låg ansträngning men kändes lite olustigt. Njöt inte trots början på ett äventyr jag längtat till i några år. Vilket antiklimax. Fokuserade på ett steg i taget. Första berget, Le Delevret, med ca 750 m upp, kom så. Tyckte det var brant men inget mot vad som skulle komma visade det sig. Fast regnet tilltog och rännilar blev till lerbäckar som sköljde över en. Stigen och grusvägen övergick till grässlänter och smalare stigar på väg ner till Saint Gervais. Som slalombackar, typ svart pist,, såphala och geggiga. Människor föll som käglor till höger och vänster. Hade fullt sjå att hålla mig på fötter. Mörkret började komma så pannlampa åkte på. Första natten. Regnet i sig gjorde inte så mycket då kläderna var perfekta, men skorna fylldes med jämna mellanrum. Oroade mig lite för hur detta skulle påverka. Hade kletat in fötterna rejält med Sportslick innan så jag hoppades att detta skulle hålla fram till Croumanyeur och droppbagen. Men det var långt bort. Natten var nu kall och regnig då jag passerade 21 km. Gick inte snabbt men framåt. Fantastiskt folkliv och fest vid kontrollen. Lyfte humöret lite. Sakta uppför nu. Kände mig trött men joggade där jag kunde och gick där jag måste. Stavarna är hur bra som helst men ena har jag inte skruvar åt ordentligt eller så fastnade den i leran och lossnade lite då. Hur som helst var det plötsligt olika längd på dom. Fixade detta och skruvade åt så hårt jag kunde. Var tvungen att göra denna procedur ett par gånger till under loppet. Hade inte stora svårigheter men efter 31 k började det stiga allt mer. Mörkret var kompakt. Upp mot 39 k, la Balme. Var en brasa tänd där folk satt.

Maindru photo.

Ingen tid för detta utan på med vanliga rutinen med fyllning av blåsa, nudelsoppa, brödbit, kex, choklad, apelsinklyftor, pepsi och bubbelvatten. Denna rutin körde jag på alla matstopp. Funkade kanon och gav mig nog energi att fortsätta trava på. Tog även lite resorb i blåsan så jag kunde få extra energi. Detta behövdes verkligen. En fransman som kunde svenska ropade lycka till lagom till att jag, påpälsad inför kalla natten, gav mig ut på klättringen upp. Fortsatte för evigt kändes det som. Serpentin svängar upp och brant, så brant. Gick i lugn takt och stannade enbart vid ett par tillfällen för att hämta andan och blicka ner på pärlbandet av lampor som snirklade upp och nedför berget. Vackert och lite utomjordiskt. Hatade till slut backen och svor mig fram. Regnvatten forsade ner på sina ställen även fast regnet avtagit. Marken mättad. Sätter fötterna där det finns utrymme men hålla sig på stigen känns viktigt. Ett steg åt sidan och man far en hejdundrande bit ner. Bra motivationsfaktor. Fast mörkret är mycket kompakt och även dimmigt. Hjärnan bråkar med mig och tycker allt är för djävligt. Inget kul nånstans säger den. Men utmaningen då säger min andra del. Skit ner dig får den till svar. Kul tankar. Till slut vände det och jag joggade så gott jag kunde nedför den hala och tekniska stigen. Benen var dock slitna från klättringen tidigare så det gick tungt. Var tvungen att stanna till ett par gånger för att hämta andan och lätta på trycket. Tänkte för mig själv att om jag redan mår så här kasst hur kommer det bli senare?? Gjorde mig lite uppgiven men försökte fokusera på stopptiderna och få nån marginal till dessa. Hemma i soffan kändes de betryggande men i verkligheten är de satta otroligt snävt. Finns lite utrymme till vila. Nådde så les Chapieux och tog en kort paus. 
Gick uppför några km på asfalt efter och jag körde på med snabb gång. Bra känsla för en gångs skull. Sedan kom klättring upp till Col de la Seigne då vägen övergick till grusväg och stig. Mycket vatten och lera att ta sig fram igenom. Högre och högre gick det och jag misströstade igen. Brant som vanligt. Inte ovanligt med detta i bergen inser jag ju men min negativa del i hjärnan kämpade för överhanden och sa till mig att sluta. Fick brottas med min egna djävul. Hatade till slut varje meter och hatet drev mig vidare. Vid krönet började dagen gry och några trevliga italienare ropade välkommen till Italien. Höll på att ge dom fingret men grymtade bara tillbaka med ett flås. Schysst inställning… Snön låg på sina ställen vid den här höjden och jag kände att jag borde njuta av detta skådespel. Gjorde tyvärr inte det. Alls. Insåg att min hjärna inte var min kompis längre så jag tog lite pauser för att ta några bilder i varje fall. Någon liten röst ropade långt där bak att detta är ju grymt ju! Så bilderna fick bli ett litet steg för att i varje fall efter loppet ge mig själv en chans att njuta. Blev lite plattare på högplatån några km. Kyligt på morgonen. Benen ville inte riktigt längre och kroppen protesterade varje meter. Var en konstant fight. Kontrollen, Lac Combal 64 km, bjöd på ett välkommet avbrott. Låg storslaget vackert i dalen mellan höga berg och forsande å. Kargt och vackert. Såg jag men kände inte.

 

Försökte följa rutinen. Var sedan med otroligt stela ben som jag gav mig av igen. Stapplade fram. Efter ett par km blev det varmare och benen började lyda lite igen. Otroligt vackert väder och solen sken starkt. Varmt nu. Courmayeur vid 77 km var målet i huvudet. Bara 13 km. Men helvete vilka km! Först upp till Arete du Mont Favre, med en mycket brant backe hela vägen. Svetten lackade och kroppen mådde sådär. Ansträngningen var stor. Huvudet fortfarande inte med. Stavarnas klickande blev till en meditativ rytm som lät som ”vi går över daggstänka berg fallera…” vilket irriterade något kopiöst. Inte den mest medryckande låten som fastnat i hjärnan. Började dividera för mig själv om det var daggstänkta eller daggtäckta berg det skulle vara. Bara relevanta tankar alltså…  Till slut toppen då. Arete var en helt underbar vacker plats med otrolig utsikt över Mt Blanc, italienska sidan som ser helt annorlunda ut.

Maindru photo. Plats okänd. Men varmt så kanske här.

Definitivt här. Så otroligt vackert. Njuter nu i fulla drag.

Fotade på men fick snart ge mig av då tiden tickade iväg, tick tack...nedför sidan av berget som var fantastiskt vacker, vilket jag i mitt tillstånd av negativism ändå lyckades uppskatta. Stör mig på att jag inte har kul! Brukar annars vara det som lyfter humöret lite. Sista vätskestopp 4 km innan Courmayeur och långt där nere låg byn. Fattade inte hur jag skulle klara detta inom tiden som fanns så det blev ett kort vätske och lite pasta stopp. Skulle ca 800 m ner. Fötterna hade fått blåsor kände jag men tänkte att detta får jag fixa i Courmayeur där droppbag och ombyte finns. Serpentin stig ner som var otroligt brant och svår. Slet kopiöst och fötterna tog mycket stryk. Aj! Bit ihop. Till slut ner och in på sportcenter där allt var väldigt välorganiserat. Besöket på denna halvvägs station var enbart stressigt tyvärr. En timma gick åt till klädbyte, skobyte, påfyllning av föda och vätska samt omplåstring av båda fötterna. Gott med torra grejer fast jag var pressad nu. Tryckte i mig en snickers. Fy fan vad illa! Smakade rumpa och inte sugen på detta mer. Definitivt. Dock energi. Fick inte förlora mer tid. 11:33 ungefär gav jag mig av vilket betyder ca en halvtimme till godo på stopptiden. Kör man på detta så plockar dom en av banan, no pardon! Ville inte detta. Visste djupt inne i mig själv att jag måste fortsätta till varje pris och att det var detta jag egentligen ville göra. 
Nu väntade en ruggigt brant och lång backe upp till nästa station. Var nu otroligt varmt och svetten flödade. Steg för steg, stavtag för stavtag upp hela vägen till stationen Refuge Bertone. Fick sätta mig på stenar några gånger bara för att få hämta andan och låta musklerna få tillbaka lite syre. Var mycket behövligt att fylla på blåsan. Salttabletterna tar jag med jämna mellanrum och de verkar fungera. Doppade huvudet och keps i kallt strilande vatten från en kran. Såååå skönt med denna kortvariga svalka.

Maindru photo. Vet ej var men fokus fanns här. Vackert!

Courmayeur där nere.

Piggnade till lite. Från Bertone till Bonatti gick det lite upp och ner men i stort sett samma höjd, ca 2000 möh. Kunde inte springa alls nu utan gick mest. Slutade svettas vid ett tillfälle och kände mig nästan febrig och yr. Slängde snabbt i mig ett par salttabletter och nötcreme med massa vatten. En halvtimme senare satte svetten igång igen. Jobbig period men skönt när systemet fungerar igen. Värmeslag vill jag ju inte heller ha. Lite jogg ibland men bara korta sträckor. Fick försöka pressa gångtakten men det sved i musklerna nåt grymt. Naturen utmed denna sträcka var ofantligt vacker med inbjudande grässlänter och fantastisk utsikt över omgivande snöklädda berg. Lite Sound of Music känsla. Såg några löpare som lagt sig ner för att sova i solgasset och det såg fruktansvärt lockande ut måste jag säga. Passerade bäckar och forsar med kristallklart vatten. Trots tröttheten njöt jag av naturens skönhet. Meditativt. Kände mig som en drucken ibland och försvann i tankar på annat.

Väl framme i Bonatti hade jag varit igång i ca 89 km. Insåg att tiden var knapp för att hinna till nästa kontrollstation ca 6 km och 300 m ner, Arnuva. Snabbt mugg vatten och iväg. Fick lämna Arnuva senast 17:15. Tvingade mig till att springa i nedförsbacken och kom dit i något sånär tid. Kanske tre kvart tillgodo. Kortare paus med allt det vanliga. Min lilla djävul i huvudet verkade vilja tystna nu och jag började kunna ta in omgivningarna på ett annat sätt och även njuta lite mer ibland. Man kan tycka att jag missar det viktiga, men för mig är den inre resan, även om den inte är nöjd och glad, lika viktig som den yttre. På gott och ont alltså. Växer när man klarar av att ta sig framåt och igenom alla berg och dalar även då man inte är på topp.
Vägen mot toppen Grand col Ferret på 2537 möh var hjärtskärande jobbig. Brant, jättebrant alltså. Sådär riktigt tufft som många älskar men jag tyckte innerligt illa om kände jag. Utsikten på vägen upp och från toppen var magnifik, men tyvärr fanns på tok för lite tid att beundra detta mer än med flyktiga blickar. Blicken var oftast fastnaglad vid stigen så att man inte slog ihjäl sig. Framåt sålunda. Då toppen nåddes bar det av neråt ca 1 mil till la Foulys station. Benen var mos och ville knappt fungera. Tänkte att de behöver lite rörelse för att mjukas upp så jag började jogga försiktigt med stöd av stavarna. Efter några hundra meter gick det snabbare. Sedan fullkomligt rusade jag nedför stupen, hoppade från sida till sida, upp och ner, och benen blev piggare konstigt nog. Älskade detta helt plötsligt. Jag hade dock aldrig vågat detta utan mina Icebugs på fötterna. Greppet med dubbarna gjorde att jag kunde slappna av helt och bara fokusera på vart fötterna skulle placeras. Älskar dessa dojor. Pausade bara för att hämta andan ibland. Häftigt när trädgränsen passeras och stigarna ändrar karaktär. 1000 höjdmeter senare kom jag ner till stationen och hade nu 2-2,5 tim tillgodo. Mycket tid insprungen. Hade lite marginal igen. Skönt! Skymningen hade nu kommit och natt nr 2 skulle bjuda på oanade äventyr. 

 

Loppet del 2:
Blev ett bra stop men stelnade till som vanligt. Humöret nu bra och tankarna positiva, vilket bara det är ett lyft. Hjälper mycket när man känner sig löpbar i kroppen och de negativa tankarna tonar bort. Har kul igen, bara det! Fantastiska funktionärer och människor som hejar på överallt. Nästa Champex-Lac, 14 km bort. Nedför i stort sett 9 km och upp 5. Pannlampan åkte på ungefär efter halva. Dags för andra natten. Underlaget ibland svårbemästrat med stora stenar att balansera på eller emellan och rötter i salig blandning. Fick gå en del då jag nu fick brottas med sömnighet också. Tittade ibland längtansfullt på något dike. Såg så mjukt och gott ut. Började svaja i gången men tog tag i mig själv. Fötterna gjorde ont igen och jag dividerade med mig själv om jag skulle ta av skorna och plåstra om. Bestämde mig för att göra detta på kommande station. I en by hade en familj dukat upp kaffe, te och vatten och bjöd på. Mitt i natten. Underbara människor! Stannade till såklart. Ett par glas vatten är ju aldrig fel. Lite leenden och hejarop hjälper också. De följande kilometrarna upp till stationen såg inte brant ut på kartan men var en riktigt jobbig del. Kämpade på. Lite groggy nu. Små stigar i skogen med inga ställen att sätta fötterna. Svårt underlag. Lätt att stuka nåt. Väl där blev det helt fokus på av med skor och strumpor, tejpa och på med allt igen samt fylla på förråden. En jobbig uppgift. Tittade på klockan hela tiden. Dubbelvikt kränga av och på sig allt var skit-jobbigt rent ut sagt. Strumporna fastnade i den tidigare tejpen och det var rena kraftmätningen att få på sig skiten igen. Tiden tickade på. Nu började klockan närma sig 12 på natten och jag hade varit i gång ca 30 tim. Rekord i tid. Heja mig. Fast det susar lite i skallen när man varit vaken och igång så länge. Gäller också att man tänker till lite extra eftersom saker tenderar att glömmas. Lätt förvirrat tillstånd sålunda. 
Gav mig av från Champex-Lac och bestämde mig för att gå, vilket kändes bra och fick ut stelheten ur benen, de få km nedför på varierad väg och stig, innan klättringen upp till la Giete på 1884 möh. Det var det djävligaste! Kändes som en lodrät vägg att klättra upp för. Tog aldrig slut. Fick gå i rinnande bäckar/forsar periodvis. Ibland stupade det ner obeskrivligt långt och bergvägg på andra sidan. Inga snedsteg tillåtna. Var lite läskigt med den svarta avgrunden men stigen tog all energi. Efter timmar av klättring kom krönet och mina quads skrek åt mig att stanna. Gjorde en ultra-crunch för att sträcka ut rygg och lår. Tog väl ett tiotal försök innan benen återfått lite rörlighet. Nu gällde trixig stig brant nedför i ca 6 km till Trientes station. Mycket svårt att gå så jag kastade mig ut på mitt mest våghalsiga pass hittills. Tänkte att det var lika bra att fläska på utan begränsningar. Allt att vinna och allt att förlora också i och för sig…Sagt och gjort så parerade jag med stavar, hopp och lätta kliv rent livsfarliga passager i pannlampans avtagande sken. Skrek rakt ut av ren glädje på svenska och peppade mig konstant för att hålla fokus. Upptäckte att nedförslöpning är skitkul, utmanande och otroligt spännande. Jag älskar ju detta! Ett totalt närvarande i nuet. Inget annat fanns. Stort. En nyhet för mig. Tog mig bara större delen av UTMB att upptäcka detta hos mig själv. Återigen, utan dubbar hade jag inte vågat. Fötterna protesterade såklart av den tuffa behandlingen men jag sorterade bort denna smärta. Hade för kul...
Människor vek oftast av men ibland fick det bli tvärstopp, vilket var krävande. Många ropande kommentarer på vägen, vilka övervägande delen handlade om galning men också ett par hejarop. Galning var ordet... Gick korta sträckor ett par gånger då det var uppåt men annars fortsatte det så hela vägen ner. En timma tog det. Passerade massor med löpare på vägen och såg att jag fortfarande höll marginalen till stopptiden. Inte mycket inhämtad tid här inte. Bevis på de snäva stopptiderna… Adrenalinet fullkomligt sprutade ur mig under hela vägen ner och det var först efter ett tag på stationen som jag kunde lugna mig lite. Fanns några svåra km kvar, ca tre mil och två berg på över 2000 meter. 
Nu gällde drygt 800 m klättring upp till Catogne. Branten började direkt efter byn och svetten började droppa, trots lite kyligt väder i natten. Gott så. Fördelen att de stela benen mjukades upp rätt snabbt. Synd att det är mörkt. Är nog fantastiskt vackert häromkring också. Bestämde mig för samma taktik, att ta det lugnt och metodiskt upp för att sedan gå full fart ner, oavsett underlag. Såg fram emot detta. Tyckte nu att detta lopp var underbart till skillnad från första halvan. Kroppen behövde tydligen plågas riktigt ordentligt innan hjärnan fattade att detta var vad som gällde. Nåja, stigen var fantastiskt brant men gångbar. Salt, vatten och näring (mina favvo nötcreme) slank ner. Träffade en engelsman som jag hade sällskap med ett tag. Han hade svensk fru, sommarstuga i Uddevalla och älskade traillöpning. Trevlig prick. Annars vad det tunnsått med sociala kontakter på loppet. Några korta möten men annars ensam. Förståeligt med tanke på loppets karaktär. Annars brukar de 100 miles lopp jag har sprungit i Sverige vara väldigt sociala historier. Olika som sagt. Kan dock erkänna att jag ofta inte var så pratsam. Fullt sjå att oroa mig över mitt. Men hade varit gott att dela tankar och känslor med någon ibland…
Stigen drog sig sakta upp över trädgränsen. Gott då vet man att man börjar närmar sig toppen. Gryningen kommer sakta. Kyligt.

Maindru photo, ingen aning var men go bild. Titta på stigen nu...

Stigen mer och mer lerig ju längre upp man kom. Ibland fastnar skorna. Vi är fortfarande i Schweiz nu ju och bara det är häftigt. Tänk att springa genom flera länder över berg och genom dalar. Inget är omöjligt. Kom med stapplande ben upp över krönet med en gryende dag. Är inget faktiskt krön utan mer utplanande ett tag för att sedan vända ner. Scanning vid kontrollen som vanligt. Märkningen mycket bra under loppet förresten. Gick nästan inte att gå fel. De hade hängt upp snitslar eller satt vimplar i marken med jämna mellanrum hela vägen. Reflexer på alla dessa som lyste vägen genom natten. Skönt att slippa den extra svårigheten med att orientera också.
Nu gick alltså vägen ner mot Vallorcine, Frankrike, 5 km och ca 800 meter ner. Kände mig återigen stel som ett kylskåp så det blev till att ta tag i en stock och göra ultra-crunchen igen. 10 försök senare gick det att böja på benen. Även ryggen känns bättre. Värt den extra tiden. Ljust och fint, pannlampa av, och det såg ut att bli en ny underbar dag. Gott att slippa regnet. Lerigt och smal gräs/stenig stig. Löpningen fungerade återigen bra. Höll på att fara ut över en brant vid ett tillfälle då farten kanske var lite hög, men en medlöpare satte ut en hjälpande hand så jag kom tillbaka till spåret igen. Puh! Tackar för detta! Gick nu inte bara stuprätt ner utan ett par km var plattare eller mer böljande. Sedan tog nedförsbacken fart igen och jag pinnade på allt jag kunde. Passerade även här massa människor som snällt lämnade rum för mig. Peppande rop. Själv fortsatte jag med mina egna rop och frustanden på svenska för att hålla fokus på varje steg. Krävde hela uppmärksamheten hela tiden. Tala om att inte ha något annat i huvudet än nuet. Så var det hela tiden under dessa passager. Adrenalin hela vägen. Rensade både kropp och själ. Tog ca 56 min ner och jag var svettig, lycklig och förvånansvärt pigg då jag kom in på kontrollen. Sista berget kvar bara! Tog den vanliga rutinen och försökte vila mina ben lite. Började bli segt i musklerna. Marginal till stopptid var nu ca 2:15 tim. Håller mig på samma tidsmarginal så de räknar väl med att man pinnar på rätt rejält ibland, då de satte tiderna.
Nu gällde den sista stora backen upp till La Tete aux Vents på 2127 möh. Nästan som stora trappsteg på klippblock större delen, ibland med riktiga steg av stockar. Gick långsamt. Mycket svårt att placera fötter. Brant som sjutton och höga steg. Fick kämpa hårt.

Maindru photo. Tror att detta var från klättringen upp men kan lika gärna vara nån annanstans. Känner dock igen huvudbuffen.

Utsikten var magnifik. Långsamt passerade vi genom molnen och då vi kom upp på andra sidan och solen slog på, möttes vi av en obeskrivligt vacker vy, uppåt alltså. Gröna stråk i berget som tornade över oss, glittrande i ett vackert dis. Skulle vilja stanna och ta en meditativ paus med allt det vackra, men det fick bli en kort paus, se sig omkring, ta mentala bilder och kort konstatera högt att det var förbannat fint. På’t igen. Kom upp till den första toppen där jag passade på att ta lite bubbelvatten som erbjöds. Gott med variation. Passade även på att ta en paus för ultra-crunchen. Sträckte sååå skönt! Nu trodde jag att det skulle gå nedför, men som vanligt under detta lopp missbedömer jag avstånden helt. Har flera km kvar på berget och ytterligare klättring upp och ner. Mycket svårforcerat bland klippblock, sten och forsar. Försökte jogga där det gick och gå där jag måste...detta mantra gick igenom mitt huvud rätt ofta skall jag säga. Fastnar ibland i tanken då allt blir jobbigt. Det var en vacker sträcka men när i h-vete kommer nästa och sista station, la Flegere, egentligen?

Slingrande stig till stationen.

Kan 3 km verkligen vara så här långt? Det kunde det och det var det. Stannade vid ett tillfälle för lite bildtagning då det var så helt hjärtskärande vackert. Bilden fångade en bit av detta men helheten fastnade i hjärtat. Blev lite tagen. Nästa och sista station kom så, efter nedför och sedan upp igen och den var fantastiskt välkommen. Tänkte inte stanna, hade nog med vätska i blåsan för vägen ner, så jag gick igenom tältet, tackade för mig och ut på andra sidan. Var fler som satt sig för att vila här, men jag ville nu väldigt gärna komma fram till Chamonix inom en inte alltför avlägsen framtid. Första backen från tältet ner till grusvägen var ohyggligt brant men kort. Höll på att falla framåt då jag kastade mig ner men lyckades flytta vikten bakåt i rätt tid. Rusade ner fort som sjutton med hjärtat i halsgropen. Insåg nu att fokus inte var på topp längre och att jag skulle behöva ta det lite lugnare nedför än tidigare. Ville ju inte skada mig på den sista biten ner. 8 km lovades vilket kändes mer som 12 km eller mer. Grusvägen övergick i platta serpentinliknande stigar som var mycket svårbemästrade med stenar och rötter som hindrade joggningen. En och annan bäck/fors fick man också ta sig igenom. Tackade återigen mina icebugs för greppet direkt! Efter ett lååångt tag där hejaropen från förbipasserande hjälpte fantastiskt, kom så en grusväg som slingrade sig ner. Nu började det till slut luta neråt ordentligt och husen i dalen närmade sig. Fick höra att det var 4-3-2 km kvar allt eftersom. Men oj vad det gick segt. Vädret var så vackert och jag så trött. Hade fokus på att komma till målet. Tänkte ut saker jag skulle göra på målrakan. Inbillade mig att jag skulle ha energi till något annat än jogg. Tillåt mig småle. Hoppsan! Där började munstycket på blåsan läcka ordentligt. En bit kvar ju så det vill man inte. Hade misstänkt detta ett par mil då framsidan av tröjan varit lite våt. Hade blåst tillbaks i slangen så vattnet inte skulle ligga mot munstycket. Hade funkat hjälpligt och jag hade inte orkat bry mig nämvärt. Men nu gav den upp helt och sprutade vatten vid varje steg. Nå det fick bli en sista blås i slangen, för nu kom asfalten! Heja heja ropade människor. Tårarna började falla. Vägen slingrade sig genom Chamonix och jag kunde inte tro det var sant. Hejaropen bar mig fram. Värme och kärlek överallt. Tårarna stockades och flöt utefter mina kinder. Lyckan obeskrivlig. Älskade världen, nuet och att äntligen nå mina drömmars mål. Målrakan. Sträcker upp mina stavar i luften om vartannat. Människors jubel går in i hjärtat. Målet några meter bort. Några sista steg. Framme!

Maindru photo.

Maindru photo.

Jaaaaaaaaaaa! Skriker rakt ut och överröstar allt och alla! Glädje, lycka, tårar och en känsla av fullkomlighet som drar genom varje fiber av min kropp. Försök till selfie, vilket funkar sådär. En funktionär hjälper mig. Tacksam. Vidare i målfållan och får min lilla pin, finisherväst och lite smått och gott. Va, ingen medalj hann jag tänka kort. Några foton i finisher-fototältet med hjälp av en fransman och hans familj och sjunker sedan ner på en bänk.

Jävlar vad det pirrar i kroppen! Efter några minuters sittande börjar jag fatta att det är slut. Benen vill nu inte längre men jag vet att droppbagen måste hämtas, så upp igen och stapplande steg de ca 400 m till detta hus. Tog en lång tid och fötterna protesterade vilt. "Du hade ju lovat att stanna ju!" verkade de skrika till mig. Till slut kom jag dit och hämtade ut min påse och frågade om shuttle bus som jag läst om. Fick hjälp av en ruskigt trevlig tjej som bar min droppbag ut till hållplatsen och satte mig där för att vänta. En kille som också sprungit kom för att ta samma buss. Trevlig grabb. Han fick hjälpa mig att resa mig från bänken. Nu vart jag riktigt sliten. Blev avsläppt ett hundratal meter från hotellet och släpade mig dit. Fick mitt rum, av med paltorna och rätt i badet. Oooooo vilken känsla! Nu äntligen infann sig ett lugn och musklerna började slappna av. Fötterna totalt mos och ingen trevlig syn. Går knappt att stödja på. Tar nog någon vecka innan allt rättar till sig men fasen...det var värt varje smärtande del! Jag bär mina skavanker med stolthet och njuter i mitt sinne av att ha lyckats med detta äventyr och ta mig igenom dessa strapatser. Att komma igenom den mentala och den kroppsliga svackan och hitta glöden där bakom. Att övervinna mina tvivel och tillkortakommanden och komma ut på andra sidan starkare och med nytt självförtroende. Att nå mitt mål trots eller kanske tack vare hjärnans fantastiska inverkan. Är bara så lycklig. 
Att efter bad och käk krypa ner mellan rena lakan...ljuvligt! Över 60 tim vaken nu. Dags att sova. Drömmarna tar tag i mig och jag glider bort i en annan värld, inga mer steg, inga mer berg...

Slut

PS:
Till sist lite fakta: tiden blev 43:19:24 tim. 1060 plats av drygt 2434 startande. Jag lyckades plocka ca 700 placeringar från kanske 100 km och framåt. Seg i starten... Tufft lopp: 35 % dnf och 1578 fullföljde.
Ryggan Oakley 20 l samt blåsa på 2 liter satt som ett smäck hela tiden och vikten påverkade mig inte nämnvärt. Stavarna var grymma, utan dessa skulle det inte funka. Mat och näring, vatten och salt fungerade också utan problem. Tog lättsmälta grejer för man ville ju inte bråka med dålig magen som extra utmaning. Regnjackan Haglövs och min blåa Haglövs tröja lättvikts med huva...älskar dessa. Långa tights hela vägen samt långärmad compression överdel plus funktion T-shirt. Kalsonger (bomull och syntet med rejäl klick vaselin) och inga skav där. CEP kompressionsstrumpor. Sportslick på fötter. Dock inte nöjd med fothälsan så där kommer jag göra förändringar. Black Diamond pannlampa med litium batterier- mycket bra och lätta. Superliten Petzl extralampa som också användes. Packningen innehöll liten medicinpåse med gott och blandat samt diverse annat som keps, buff, vindjacka (behövdes ej), solglasögon (inte använda), regnskydd till ryggan (perfekt!), mobil, wipes, tuggummi! (hoppsan, det var inte planerat :)…följde med av bara farten då jag lämnade droppbagen), mössa (ej använd), handskar 2 par (ett med avklippta fingrar för att slippa sår i händer från stavar) osv. Plus föda såsom nötcreme och några Swegel med koffein (riktigt suveräna). Jag känner att jag är nöjd med hur det var upplagt och träningen innan var helt ok. Kanske mer backar men det gäller att få in allt i livet också. Distansnötande ger gott utslag. Inte fel att öva lite pannben ibland i ensamhet på långpass. Gott att falla tillbaka på vid kriser. DS

15 kommentarer till inlägget

Daniel Fägerstrand.
1976 • Torslanda
#1
5 september 2014 - 16:46
Än en gång:riktigt bra jobbat,Imponerande !
Ser fram emot att träffa dig snart,vi hörs på telefon !
1966 • Mölndal
#2
5 september 2014 - 16:55
Tack Daniel! Ja vi hörs o syns!
1974 • Boynton Beach
#3
5 september 2014 - 16:56
Härligt Peter. Inspirerande läsning!
1966 • Mölndal
#4
5 september 2014 - 17:00
Tack Marcus!
Martin Johnsson
1965 • Mölndal
#5
5 september 2014 - 18:09
Fan vad grymt!
1975 • Ljusdal
#6
5 september 2014 - 19:03
vilken spännande resa Peter! så starkt jobbat! första halvan verkade otoligt tung, så skönt att det ordnade upp sig.
Marcus Kierkegaard
1982 • Mölndal
#7
5 september 2014 - 19:28
Stort grattis!
1964 • Floda
#8
5 september 2014 - 20:31
Stort Grattis Peter! Försökte få syn på dig i live-kameran i Champex Lac, men hade ingen lycka. Stämde ju inte helt med den beräknade tiden man fick och jag blev väl mer och mer ouppmärksam ju längre tiden led... :(
Patrick McAvey
1971 • Mölnlycke
#9
5 september 2014 - 22:55
Magnificent performance Peter!
1966 • Mölndal
#10
6 september 2014 - 00:17
Tack alla för vänliga ord! Uppskattas mycket!
Christian Larsson
1975 • Kållered
#11
6 september 2014 - 11:28
Tack för din fina och härliga berättelse. Kändes som att man var med dig i dina tankar. Njut nu av allt och vilken känsla och ro du måste ha i kroppen. Du lockar nog många som läser detta. Men det är få som kan klara av sådana här tävlingar. .men DU gjorde det! !!
Grattis.
//Christian
1966 • Mölndal
#12
6 september 2014 - 17:03
Tack Christian! Dina vänliga ord värmer gott!
Bo Johansson
1960 • Västerås
#13
10 september 2014 - 21:15
Ett steg i taget kan försätta berg !!! Grymt härlig läsning, det är lite mycket just nu så det tog tid att hitta tid att läsa detta i den lugn och ro det är värt. Så härlig läsning, så grymma svängningar, det går upp och ned mentalt minst lika mycket som alla höjdmetrar. Återupplever varje del av banan i din beskrivning även om jag fick en resa som svängde övervägande åt det positiva hållet. Grymt starkt att vända en så mentalt tung första halva till något positivt på den andra, men visst är de sista få milen efter Valoricine märkligt långa, backjäveln tar ju aldrig slut och plötsligt är det bara sten överallt !!
GRATTIS till en grymt stark prestation!!
1966 • Mölndal
#14
10 september 2014 - 22:04
Tack Bosse! Uppskattar dessa ord! Alltså inte bara jag som upplevde den sista backen som en evighet:). Skall bli kul att ses på BRR!
Bo Johansson
1960 • Västerås
#15
11 september 2014 - 12:14
Ja välkommen hit, spännande att se hur 100 miles funkar 3 veckor efter UTMB, men banan kommer kännas som en fotbollsplan.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.