BRR100-14, Lycklig o sliten...

BRR100 20/9-14

Det var så dags att sätta på sig ultra-huvudet igen, för nu vankades BRR100. Eftersom jag inte haft mer än 3 veckor mellan UTMB och BRR, så har det känts lite stressigt med återhämtningen. Fötterna var inte helt tillbaka än efter alperna och musklerna kändes som de hade lite mindre uthållighet än tidigare. Låren tog slut efter ett par mil vid de rundor som jag gjorde mellanveckan, där jag ändå lyckades skrapa ihop 10 mil, vilket var planen. Veckan före BRR började med ett fall hemma där jag slog i revbenen på vänster sida, ordentligt. Svårt att andas och sova, eller röra mig överhuvudtaget för den delen. Blev lite orolig för spricka eller fraktur men efter några dagar gick smärtan tillbaka till mer hanterbar nivå. Kändes vid andning, men inte överdrivet. Hade varit lite orolig att BRR skulle behövas ställas in. Konstaterade att det nog inte var så farligt och åkte upp till Västerås med mina kära vänner Daniel och Anders, glad och förväntansfull inför det stundande äventyret. Mycket trevlig tur upp med härlig lunch på ett cafe vid munkastigen (måste springa denna vid något tillfälle, så vackert!!!).

 

Väl framme tog Henrik L kontakt, han och Marcus var där med husbilen, och det slutade med en riktigt gemytlig afton på Texas Longhorn med oss fyra samt 2 andra nya trevliga bekantskaper, Mats och Stefan. Go mat och gott sällskap. Mycket trevligt!

Dagen D. Disig morgon och lite kyligt i luften. Samling vid starten för iordningställande av allt nödvändigt (och mycket till…) och möte med alla härliga gamla och nya bekantskaper. Är ett gott gäng människor på dessa tävlingar. Mycket värme och omtanke i luften, blandat med lite spänning innan start. Målet i mitt huvud inför loppet var att klara sub 24 timmar och få ett bältesspänne igen. Visste inte om det var realistiskt men det känns bra med något som kan driva en framåt rent motivationsmässigt, speciellt då det börjar bli tungt efter några varv. Det främsta målet var och är att fullfölja, då Diamond List på Swedish 100 miles Challenge stod på spel. Gäller ju att göra de 4 stora 100 miles loppen i Sverige under alla årstider under en 12 månaders period. Utmanande.

Klarar jag BRR så återstår Artic Ultra i jan-15 som sista deltävling. Några bilder från innan start!

 

 

 

 

Vi drog iväg allihop på det första varvet och jag sprang lite med både Anders, Henrik och Daniel detta varv, innan de drog iväg. Tänkte ta det lite lugnt, men vid 2:a varvet stötte jag på Daniel igen och tempot låg då runt 6 min/km. Lite för snabbt för mig så jag backade. Allt kändes dock bra och jag hade kul. Vid 3:e varvet började dock låren protestera en del, vilket var lite för tidigt i loppet kände jag. Höger fot, nja inte perfekt men gick. Tog kanske lite lång tid vid varvning, men ok. Spenderade den tid som behövdes, fick underbar hjälp av funktionärer och framför allt Marcus, som stöttade Henrik. Skogspartiet de första 5 km gick ok också, men jag var inte lika lätt i steget som jag hoppades på. Utmed Svartån tuggade jag på och sedan de backiga sista 2 km till varvning. Blev lite ondare i höger fot under varv 4 och 5, men stod ut. Även vänster fot bråkade lite. Hade dock lindat ordentligt så jag försökte slå bort dessa känslor. Mötte Anders vid kontroll 1 på varv 4, där han haltande var på väg till transport tillbaka till målet. Han hade skadat sig och var tvungen att bryta. Jäkla skit tänkte jag. Blev ledsen att se min vän bryta och vi kramades om snabbt innan jag lunkade vidare. Allt kan verkligen hända på ett 100 mile lopp.

Varv 6 var en pina tyvärr. Illamående och riktigt ont i fötter och kropp. Mörkret hade kommit lagom till detta varv, så skogen fick långsamt vandras igenom. Svårt att placera fötterna och fel ville jag inte gå, då varje snedsteg gjorde mer än ont. Skit tänkte jag. Ville verkligen inte ge upp, men tanken fanns som en tagg i hjärnan under lång tid. Visste att det var framåt som gällde, om det så bara var fråga om gång/jogg/släpande. Vid varvning fick jag all upptänklig hjälp av Marcus och Johan Steene, som var där för att vara pacer åt Andreas. Så mycket värme och omtanke att jag blev alldeles rörd. Hjälpte otroligt mycket. Försökte tänka på allt men huvudet hängde inte med alls. Var lite vimsig och attackerna av illamående sköljde över mig. Ville inte mer, men ville ännu mindre ge upp.

 

Anders, Anders svåger, som var pacer åt mig förra året, hade erbjudit sig att vara pacer även detta år under ett par varv. Hela varv 6 hade jag sett fram emot detta och nu gav vi oss så av tillsammans på varv 7 och senare 8. Illamåendet försvann under varv 7 men fötter och lår var mos. Detta var lite lättare att hantera. Dimmorna låg täta större delen av natten och pannlampans sken kunde bara lysa upp rakt ner. Var svårt att se var stenar och rötter låg men långsamt framåt var melodin. Anders var återigen en riktig klippa och stöttade och peppade hela vägen. Dessa 2 varv var goa och stundtals riktigt trevliga, då jag tom glömde bort mina krämpor då vi hade diskussioner om allt mellan himmel och jord. Varv 9 så. Ett ord- tufft. Inget kul, men nästa sista varvet. Fokus låg på att försöka komma in under 24 timmar och inte gå för mycket. Nu spelade det ingen roll om jag gick eller lufsade, lika jävligt för det. Blev sur. Med 3 timmar till godo inför sista varvet. Människor hade passerat och varvat mig hela tiden och jag fick möjlighet att byta några ord med många. Kul. Sista varvet i dagsljus och några få springsteg mäktade jag med i skogen. Ville att någon form av pigghet skulle komma men icke. Höll igång och sent om sider så var det bara de sista backiga 2 km kvar. Gick baklänges upp för de brantaste delarna (hade gjort detta ett par varv), då det inte gick att gå framåt uppför. För ont. Klockan tickade på men såg att jag hade marginal till 24 timmar, vilket gjorde mig lugn i allt. Ville bara komma i mål. Sista hundra metrarna in mot målet hörde jag hejarop och såg mina vänner, Daniel (i mål på ca 22 tim på första 100 miles loppet-RESPEKT!!), Anders, Anders, Mia och Pontus, samt Bosse och Per samt några fler. Tårar fyllde nu mina ögon. Torkade dom och stapplade fram till sista stämplingen, 23:35:00 tim. Ropade högt ut alla känslor som legat och väntat på detta ögonblick i timmar, med påföljd att jag väckte sovande Henrik och Marcus. Hoppsan… Glädjen var total!

 

 

 

 

Fick så härliga kramar av Daniel och Anders, Anders, Henrik och Marcus (nyvakna…) och ville bara fortsätta krama hela världen. Lycka!!! Fick mitt efterlängtade bältesspänne och medalj av Bosse. Äntligen sätta mig ner. Kunde helt plötsligt inte gå en meter normalt utan stapplade fram med myrsteg. Höger fot gjorde nu brutalt ont. Inte bara blåsor utan även ankeln som inte kändes ok heller. Orkade inte tänka på detta, utan tog det lugnt ett tag och försökte njuta av att äntligen!äntligen!!! vara i mål. Allt släppte helt plötsligt och det fanns nu ingen vilja kvar. Kunde knappt stappla till bilen. Kan konstatera att 2 tuffa lopp på 100 miles plus inom 3 veckor, är på tok för mycket för mig.

Efter lite vila under söndagen fick vi så en helkväll tillsammans med Daniel, Fredrik (som gjorde ett kanon-lopp. Mycket imponerande!), Robert (3a) och Bobby. Några öl, goda hamburgare och nachos och riktigt, riktigt trevligt! Ögonlocken började falla ihop under kvällen. Aktiviteten började ta ut sin rätt. Höger fot hade svullnat och hela hälen var en enda stor blodblåsa. Ena tån var också risig och nageln hängde på halv stång efter en blåsa modell större. Små blåsor på vänster fot och på andra ställen på stortår blekande i jämförelse med dessa. Ipren blev räddningen och sömnen kunde komma. Gott så.

En mysig bilfärd hem tillsammans med Daniel på måndagen och kändes att man hade varit med om något speciellt denna helg. Som en lill-semester med goda vänner. Smärtorna till trots ångrar jag inte en sekund detta äventyr. Resan man gör fyller en med upplevelser och det själsliga lugnet efter är så tillfredställande. Att utmana gränserna är tufft men gör att man växer och utvecklas.

Nu blev det till att ta en extra semester dag då ankeln börjar svullna än mer och med viss missfärgning. Svårt att stödja. Kanske kan gå normalt om en vecka. Vi får se. Springa? Nåja, det kommer nog också om någon vecka. Tänker på de vedermödor jag beskriver mig ha under loppet och jämför med andra snabba ultrarävar, så känns det som jag klagar väldigt mycket. De flesta verkar flyta på och inte påverkas nämnvärt av distansen. Eller så är det bara jag som läser in fel. Nå, jag är fortfarande nybörjare inom detta område och hoppas på lopp framigenom där allt känns hyfsat i varje fall. Kul är det oavsett!

Nu återstår bara AU100…

Lite fakta: kom på 33/39 fullföljande, 12 bröt, bland herrar. 

7 kommentarer till inlägget

Daniel Fägerstrand.
1976 • Torslanda
#1
23 september 2014 - 14:45
Ytterligare en grymt Bra prestation,och en fantastisk RR med bilder och allt...
hmm känns som du fick med allt...
verkligen roligt att läsa.låt kroppen vila en stund nu,så hörs och syns vi snart pigga och glada.
Martin Johnsson
1965 • Mölndal
#2
23 september 2014 - 16:08
Respekt.
1966 • Mölndal
#3
23 september 2014 - 17:13
Tack! ja vi hörs inom kort Daniel. Hoppas på snabb återhämtning för dig! Men du såg iofs rätt fräsch ut måste jag säga. Tar nog bara ett par tre dar så är du på't igen:)
Daniel Fägerstrand.
1976 • Torslanda
#4
23 september 2014 - 17:22
Känns helt ok i benen,men som sagt vristena har nog tagit en del stryk,svullen runt fotlederna men inte så jätte ont....känns som vristerna är min svaga punkt :)
skall vila tills de smala o fina igen....
1964 • Floda
#5
23 september 2014 - 21:40
Grymt Peter!
Bo Johansson
1960 • Västerås
#6
24 september 2014 - 21:52
Grymt starkt så kort efter UTMB, kroppen sa ifrån men viljan fick bestämma.
1966 • Mölndal
#7
25 september 2014 - 08:36
Tack Stefan o Bosse!
Ja kroppen o viljan var väl inte helt i fas:) Roligt att ses o få byta några ord förresten!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.