Lidingöloppet 2014!

Jag har faktiskt haft lite ångest över Lidingöloppet pga utebliven träning och en förkylning som kom väldigt olägligt tre veckor före loppet. Men idag var det dags. Ingen återvändo!

Bosse körde Emelie och mig till Ropsten där vi tog buss till Lidingövallen. Vi var ute i god tid, men det var rätt skönt. Vi kunde hämta nummerlapparna i godan ro.

Vi kunde fösas som boskap genom expon utan att behöva stressa och hitta våra namn på väggen.


Vi satte oss på gräset på vallen och plockade på nummerlappar, chip och klistrade på nummerlappar på väska och klädpåse.

Vi åt lite lunch, tog ett varv på löparbanan och kollade på folk. Sedan var det dags att ställa sig i toakön en sista gång.


Trots att köerna var långa tog det inte jättelång tid och vi kunde ta oss till Koltorps gärde och vår startfålla. Där lämnade vi in våra överdragskläder och sedan ställde vi oss och väntade...


Så var vi iväg! Att det skulle bli någon rusning i starten var inget problem, det var rätt trångt så det gick stundtals lite väl sakta. 

Den första milen som skulle vara så lättlöpt kändes faktiskt rätt mycket upp och ner. Men vi hade ju det perfekta vädret med sol och ca 15-16 grader, så det var bara till att njuta. Dock blev jag lite för varm redan vid tre km så jag vrängde av mig den tunna löparjackan och därmed också nummerlappen och sprang vidare i linne.

Kroppen kändes rätt ok och det kändes mer och mer som att jag faktiskt skulle kunna ta mig i mål. 

Vid tolv km hade jag en liten dipp, men jag tog sportdryck vid alla stationer, vilket faktiskt kickade igång kroppen. Den här gången smakade det inte lika utspätt som vid Prinsens minne, så det var lite bättre kräm i den.

De berömda jobbiga kilometerna 15-20 gick faktiskt rätt ok. Jag gick i en del backar för att spara energi och sprang på riktigt bra utför.

Vid 20km-passeringen började jag känna eufori över att snart vara i mål.


Inte långt kvar! Hela sista milen var fantastiskt kul. Jag hade kraft i kroppen och sprang med ett stort leende på läpparna. Jag visste att jag skulle klara loppet och få min medalj!

När den berömda Aborrbacken kom var jag trött, men glad, och tog den gåendes.


Det kändes fortsatt bra hela vägen in i mål och jag lade faktiskt på en rejäl spurt sista biten. Så jäkla nöjd och lycklig jag var när jag fick hänga medaljen om halsen!


Tiden är knappast något att skryta över, men jag gjorde ett toabesök vid 15 km och hängde om nummerlappen till linnet.

Visst är kroppen öm, men jag hade väntat mig att det skulle vara mycket värre! Så det känns bara bra. Trött är jag dock så det ska bli riktigt skönt att sova!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.