Salomontourspremiär i Trosa (Åda Wild Boar)

åda-wild-boar-raceMunkastigen blev inte årets första lopp som det normalt sett brukar vara för mig utan Salomontourens första besök i Trosa fick bli premiär istället. Inte heller en ultra utan ”bara” 26km vilket på pappret kan låta lättare men inte alls, korta lopp är skitjobbiga!
Fick skjuts upp med Norrköpingsfolk som skulle springa ultran, körde upp dem till start och lämnade dem där för sitt öde. På väg tillbaks ångrade jag att jag inte sprang den långa för miljöerna var galet fina och bara tanken på att springa fem-sex timmar sörmlandsled får mig normalt sett att längta. Men – har man inte några långpass ska man inte ge sig på ett sånt äventyr så jag begav mig till start- och målområdet i jakt på en kopp kaffe och lite häng.

Väl tillbaks gick jag och kollade lite, verkade vara lite avslaget (var fortfarande rätt tidigt) så jag tänkte att jag skulle gå och kolla upp hur man kommer in till varvning för att vara väl förberedd som omväxling. Fick syn på Erik som satte upp tält och insåg att det blir precis som tidigare år även detta år… så det var bara att hugga i och hjälpa till. Vi småsnackade lite under tiden, jag vart presenterad för de nya medlemmarna i Salomonlaget och vips! så var det en kvart kvar till start och hög tid att byta om.

Sol – lite halvkyligt (för en som tänkt springa i shorts&linne) och lättare vind, skulle man ha väst? långärmat? hade inte tänkt på det så krängde på mig en tunn underställströja och linne ovanpå, sket i västen och tryckte ner lite energi i framfickan på skalmanshortsen (som f.ö går in på sin tredje säsong och fortfarande håller). Snackade lite med Anders som hittat upp från Kolmårdsskogarna och konstaterade att han körde snarlik outfit så helt off kan jag ju inte ha varit?

Foto Christian Boo
Foto Christian Boo

 

Träffade Mirre på startlinjen och vi hade sällskap när startskottet gick, glada och pratandes men efter ett par hundra meter släppte hon och jag tuffade på i min tänkta 4.30-fart över fälten… men ledarklungan försvann rätt snabbt, Anders hade öppnat i 3.18 sa han – över skumpigt fält med golfbollar liggandes här och var (vi sprang parallellt med driving rangen på Åda GK). Ett par kilometer in i loppet när det började hända grejer kände jag att benen inte alls var med mig och insåg att den kommande halvmaran hade potential till att bli riktigt jäkliga jobbig.

Första loopen på 14km gick rätt ok ändå, sista kilometern in mot varvning var på grusväg och där flöt det på fint så kom med glatt humör in mot vätskan och ut på den andra loopen. Mötte de som var på slutspurten av 11km-loppet vilket alltid är kul, men det roliga slutade rätt snabbt pga terrängen som var lite tuffare här vilket inte riktigt passade mina trötta ben. Hade god lust att DNFa men tänkte direkt att man inte vill göra en ”Edvin” (som DNFade pga dåliga ben på Rotterdams mara för nån vecka sen). Hjärnan började få för sig saker och efter 19km gjorde jag två rätt fåniga felspringningar vilket kostade en minut eller så. Fram till att jag kom ut på snäll stig igen var det rejält trist just nu men sen gick det utför och in mot mål igen. Kom in på en 17e plats av totalt 110 vilket inte är så illa pinkat, att jag låg nästan 50 minuter efter vinnaren (Anders Kleist) är ju en annan femma.

Vildsvinskorv&cola, en dusch och lite snack innan det bar iväg hemåt igen (tajmade in besök från föräldrarna som körde hem mig), väl hemma belönade jag mig själv med en iskall veteöl, grillade en massa kött i solen och kunde summera tävlingen som riktigt trevlig, men som vanligt – man ska aldrig underskatta folks dumhet och ovana att följa snitslar.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.