Ingen jäkla comeback

Jag är så trött. Min kropp klarade gravidteten och återhämtningen bra på alla sätt utom ett: Jag kan verkligen inte springa som förut. Huvudet vill, kroppen känns lätt och förutsättningarna känns optimala, men det är alltid alltid något som krånglar. Är det inte ett trasigt muskelfäste så är det en höftböjare. Jag får springa korta turer tills något säger ifrån, vila några dagar och testa igen. Varje gång samma sak.

Det är som att ha en superb maskin vars små men avgörande delar börjat krångla. Jag blir så fruktansvärt frustrerad, för att inte tala om förbannad på hur otacksam jag var när jag innan graviditeten kunde springa nästan hur mycket och hur länge jag ville utan skador. 

Blodomloppet brukar vara årets bästa dag. Jag älskar lopp och jag älskar idén om träning som folkfest. Men just nu känner jag mig bara nedslagen.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.