Löparpsykot - en 50-årskris

The Gimps - Via Francigena del 12

Vetralla – Campagnano di Roma, 51,4 km

Har börjat tala med min utrustning och även med min kropp. När ryggsäckens dragkedja krånglar  eller kläderna skaver, eller skorna sitter knasigt tar jag ett snack med dem. Det mesta går att lösa med samtal.

Idag döper jag mina ben. The Gimps, kallar jag dem. Efter The Gimp i Pulp Fiction. Den svarta läderklädda figur som hålls fängslad i en låda av två sadistiska sexmördare.
– Where is the gimp?
– The gimps asleep.
– Well, we better wake´m up then.
Gimp betyder idiot, tjänare eller haltande/handikappad person enligt internet ... Allt stämmer på mina ben. Och de behöver verkligen väckas idag. Det tar flera timmar innan de känns okej.

I skogen någonstans söder om Vetralla stannar jag och ristar in en Buon Camino-hälsning till Jan aus Hamburg i marken. Det känns fint. Ett sms i grus.

Jag trummar på. Jag äter porchetta i Sutri och kakor i Monterosi.

I Sutri slår jag mig ner vid fontänen i mitten av torget, tar av mig skorna och stinker i solen. Folket är samlade i söndagskläder. En orkester i blå uniformer och blänkande intrument kommer tågande, ställer upp sig och spelar för mig.
 
Katter, katter, katter. Jag älskar verkligen katter, men katterna här verkar vara trötta på turister.

På vägen in i Monterosi kommer jag i kapp Andrea. Den korte mannen i fleecetröja. Jag svär lite tyst för mig själv och undrar hur fasen han kan vara före mig, men han är en en flitig vandrare. Vi småsnackar lite. Han ska stanna där för natten. Jag bestämmer mig för att köra vidare och göra ännu en 50-kilometersdag.

Jag flyttar mina gränser nu. Gränserna för hur långt jag kan ta mig dag efter dag. För hur mycket jag kan lukta utan att skämmas, hur tidigt jag kan gå upp, hur långt jag kan komma på en kaffe och en cornetto och för hur många olika söta bakverk jag kan äta.

Jag kan inte så mycket om kost men min fru är dietist och har jobbat med kondistionsidrottare så ämnet har kommit upp några hundra gånger … Och grejen är att efter sex timmars löpning spelar näringslära ingen roll. Då äter du det som ögat vill ha och det är förmodligen det enda du kan få ner också. 

Jag gillar att jag flyttat mina gränser. Vad är meningen med att göra nya saker om man inte påverkas av dem? Det är fortfarande inget mandomsprov, ingen fysisk prestation värd att skriva i tidningen om, direkt. Men det är mina gränser som flyttats. Ingen annans. Jag känner mig stark och duktig. 

 
Vägen upp till Campagnano di Roma är brant och full av sopor. Bilen stånkar sig fram. Väl uppe är det vackrare.

Campagnano di Roma ligger, hör och häpna högst upp på en klippa. Bilarna som passerar mig in i stan kör på ettan. Jag kommer fram på söndag eftermiddag och allt är öde. Jag är utmattad. Tar in på ett katolskt härbärge. Har vant mig vid att inte bestämma och boka sovplats utan att ta saker som de kommer. Det är skönt.

En lätt manisk katalan på väg från Rom till Santiago och två högljudda italienare kommer samtidigt. Sedan kommer ytterligare någon. En tillbakalutad gammal präst tar emot oss och skriver in oss. Han tar god tid på sig och är noga med att alla papper fylls i. Fast mest verkar han vilja snacka lite och när vi är klara säger han att om det kommer nån annan så är det bara att släppa in dem. Jag slumrar till i stolen medan han pratar. När jag senare går ut kommer ett par där mannen ser ut som Crocodile Dundee, komplett med hatt som han stoppat full med fågelfjädrar. Han ser ganska korkad ut. 


I Campagno di Roma verkar de ha en egen tidräkning. Eller två. Ingen av dem stämmer med min klocka men det gör det samma. Söndag eftermiddag står tiden ändå still. 

Försöker se Sverige–Englad i U21 EM på en bar men efter första halvlek byter ägaren till Formel 1. Har svårt att hitta mat jag vill äta. Har ingen matlust men tvingar i mig en macka och några pizzabitar. Dricker mängder av vatten men det räcker inte. Två öl och en Aperol spritz gör mig yr i mössan och jag lullar hem före nio och somnar till i korridoren medan jag laddar min mobil. Crocodile Dundee och hans väninna snubblar nästan över mig när de kommer hem.

Planen idag var att kanske stanna i Monterosi men väl där tänkte jag att 15 k är ju inget att tjafsa om. Så jag körde på. Galet. 

Crocodile Dundee levererar en praktfull snarkning natten igenom. Vid halv tolv tar jag min madrass och letar upp ett annat rum och slocknar på golvet. 

Inser att jag tappat respekten för avstånd. Inser också att jag faktiskt vill berätta för folk hur långt jag tagit mig. På morgonen medan vi klär på oss och packar hör jag mig be om ursäkt för att jag var så sur och trött igår kväll. Jag hade ju sprungit så långt. Det är ett uselt försök att dölja att jag vill skryta. Okej. Det är inte charmigt. Men nu är det så. Jag måste acceptera den delen av mig.


Till nästa del av Via Francigena

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.